Paul Weller...
...tar med sin skiva 22 Dreams en hög placering på så väl Jan Gradvalls som Andres Lokkos lista över årets skivor. Gradvall placerar den allra längst överst, och Lokko sätter den som tvåa. Båda sätter den alltså före Glasvegas, årets kanske mest uppmärksammade skivsläpp. Gradvall verkar vara genuint exalterad. Lokko också, men hos den senare finns det också säkert en vilja att retas med folk som tycker att skivan är en bedrövlig utflykt till något hippiekollektiv anno 1971.
Det är hursomhelst en konstig skiva(som i dåligt konstig). Inget snack om saken. Jag blir allt bättre på att upptäcka och uppskatta såna grejer som till exempel lager i ljudbilden som växer fram efter hand. Men det här är mest bara en jobbig skiva att lyssna på. De (två) som gillar den tycker att det är anmärkningsvärt att Weller som 50-åring kan göra sin mest experimentella skiva i karriären, att det skulle ses som ett tecken på "ungdomlighet".Grejen är den att jag tycker att han faktiskt låter ännu äldre på skivan. Eric Claptons värsta stunder är sådant som dyker upp i huvudet. Det är mycket svårt att förstå att Weller ska ha fått inspiration av diverse jazz, David Bowies "Low" (tjena!) och Debussy (ehh,ja,nä). Tre slutsatser kan dras:
1) Det finns fortfarande saker som vi har svårt att förstå.
2) Lokko finner troligtvis attraktionen i ovan nämnda soppa av influenser i kombination med att en nästan jämngammal stil - och musikikon åter igen tillåter sig att göra någonting riktigt, riktigt konstigt (för att undvika missförstånd. Den skivan är så att säga "ace")
3) Årsbästalistor är inte att lita på.
Det är hursomhelst en konstig skiva(som i dåligt konstig). Inget snack om saken. Jag blir allt bättre på att upptäcka och uppskatta såna grejer som till exempel lager i ljudbilden som växer fram efter hand. Men det här är mest bara en jobbig skiva att lyssna på. De (två) som gillar den tycker att det är anmärkningsvärt att Weller som 50-åring kan göra sin mest experimentella skiva i karriären, att det skulle ses som ett tecken på "ungdomlighet".Grejen är den att jag tycker att han faktiskt låter ännu äldre på skivan. Eric Claptons värsta stunder är sådant som dyker upp i huvudet. Det är mycket svårt att förstå att Weller ska ha fått inspiration av diverse jazz, David Bowies "Low" (tjena!) och Debussy (ehh,ja,nä). Tre slutsatser kan dras:
1) Det finns fortfarande saker som vi har svårt att förstå.
2) Lokko finner troligtvis attraktionen i ovan nämnda soppa av influenser i kombination med att en nästan jämngammal stil - och musikikon åter igen tillåter sig att göra någonting riktigt, riktigt konstigt (för att undvika missförstånd. Den skivan är så att säga "ace")
3) Årsbästalistor är inte att lita på.
Kommentarer
Trackback
