twd

Mauro Scocco verkar ha en viss fetischism för att sammanfatta och förpacka snyggt. Här om året kom ju tjocksmock-boken med den nästan Göran Persson - inspirerade tilteln "Saker som jag gjort"(92 släpptes på samma tema "Hittills" som för att liksom understryka att han minsann skulle hålla på i minst tio mandatperioder till). Med den senaste samlingsskivan "50 låtar" har han dessutom gett ut tre sammanfattningar som soloartist, plus lika många med Ratata. Nu är det dags för DVD:n "Rörliga bilder 1988-2007" där tyngdpunkten ligger vid den tillfälliga comeback-konserten på Gröna Lund förra året.

Det finns två stycken Mauro Scocco. Den som vi har vant oss vid under andra halvan av 90 - och 00-talet förknippar jag av någon underlig anledning mer med Steffo Törnqvist, Peter Dalle och den äldre av bröderna Herngren än med någon av artistkollegorna. Det är väl antagligen någonting med den relativa borgerligheten, matintresset och det där ur-stockholmska sättet som inte är otrevligt, men inte heller ger sken av något jätteintresse för omgivningen.

Den andra Mauro Scocco är så klart han som var frontfigur i Ratata. Förmodligen det viktigaste svenska bandet i historien tillsammans med Thåströms konstellationer vid samma tid. När man läser intervjun(av Jan Gradvall) i konvolutet till Kollektion - den senaste Ratata-samlingen från 2002, bjuds man på underhållande Scocco-typiska citat. Men även på en historisk tillbakablick som sätter bandet i relation till den häpnadsväckande utvecklingen som det svenska samhället och kultur och nöjesindustrin har genomgått sedan bandet bildades 1981. Då var Stockholm för den utomstående betraktaren en avskild plats där konkurrensutsättning fortfarande var någonting ganska främmande. I princip alla svenska artister och grupper var töntiga, lät töntiga och såg töntiga ut. Johan Ekelund och Scocco, som senare skulle utgöra den reducerade duon Ratata, berättar i intervjun att de inspirerades framförallt av Kraftwerk, Roxy Music, David Bowie, Yellow Magic Orchestra, men också lite mer överraskande av ABBA.

När jag lyssnar på Ratata idag så hör jag ett 80-tal på Östermalm som fortfarande innehåller ett visst mått av spänning och vilja till bildning och utveckling. Detta utan att tappa den charmiga "ni har ingen tunnelbana"-attityden som dagens 40- åringar i huvudstaden hade för 25 år sedan. (Mauro Scocco har en egen Youtube-kanal, men har inte lagt upp den här "vi har varit på turné och har hamnat litt på sné"-historien. Jag ber så klart om ursäkt för det där bildspelet som är mer än vad jag rår över). De legendariska idiotresorna till Sankt Anton finns så klart också där, men mer som ett återkommande och självklart fritidsinslag än det estetiska ideal som det utvecklades till i början av 00-talet. Filmen "Svart Lucia" med bland annat Björn Kjellman, Tova Magnusson-Norling och Marie Göranzon dyker osökt upp på näthinnan. Trots att den är så sent daterad som 92. "Svart Lucia" ska, om jag minns rätt, utspela sig på Östra Real där Ratata en gång bildades, men i själva verket vara inspelad på Kungsholmens gymnasium. Det är också på den stadsdelen Mauro Scocco bor sedan en längre tid tillbaka.
Ratata slutade som grupp efter albumet "Människor under molnen" 1989 då man hade växt sig större än man egentligen ville från början. Mauro Scocco sammanfattar: "Vi började som ett konceptband, men växte till en gigantisk EMA Telstar-maskin. Vi hade gått från att vara Kraftwerk till att bli Bon Jovi".