Recension: julfest
Den tillförlitliga nyhetskällan Bersas blogg har redan mer omfattande avhandlat veckans stora händelse som vi båda hade löjligt stora förhoppningar på. Det inleddes lovande med konferencier i form av tidigare b-kändis som hade den goda(läs:dåliga) smaken att skända sedan tidigare stendöda låtar som Hotel California och Could You Be Love mot karaokebakgrund. Inledningsvis flödade också det dåliga omdömet från diverse anställd personal. Förhoppningar om klassisk kväll föddes.
Det finns fyra typer av journalister:
1) De narcistiska.
-mer vanliga i storstäder.
2) De luttrade.
3) De som är på väg att bli luttrade.
4) De välvilliga.
De större landsortstidningarna domineras av kategori två och fyra. Eskilstuna - Kuriren inget undantag. På julfester diskuteras egen journalistisk, annan journalistik, vikande annonsmarknad och stackars Folket. Den välvilliga journalisten, oftast medelklassmammor, säger med anledning av till exempel det sistnämnda diskussionsämnet i en ganska munter ton. "Jag har också jobbat på Folket" ( som i att "det är inget fel med det" fast de tycker att det är det). De luttrade journalisterna håller en mer jämn ton, efter "Jag har också jobbat på Folket" så kommer därför ofta bisatsen, "det måste ha varit någon gång kring 85". Med detta vill den luttrade journalisten poängtera att det var på en tid när Folket fortfarande var en tidning.
I vilket fall som helst. De välvilliga droppade av i en rask takt. De var ju tvunga att åka hem och natta barnen. De luttrade droppade av en stund senare. Till slut fanns bara vi i minioriteten i kategori tre kvar. Vi som är framtiden, men redan har insett att vi aldrig kommer att få någon guldklocka. Kvar till slutet var också Bengt Dahlqvist. Förutom att alldeles för många gick hem alldeles för tidigt så är det främst två aspekter gör att julfesten inte kommer upp i godkänt. Det ena är att Bengt framåt slutet dödade lite av trash-magin genom att visa prov på självdistans. Det andra var att han aldrig spelade något Stock Aitken & Waterman-kadaver. Han tassade kring den musikaliska grytan under större delen av kvällen, men utan att någon gång visa prov på tillräcklig fingertoppskänsla som kännetecknar dem/oss som kan det här med julfester på riktigt.
Det finns fyra typer av journalister:
1) De narcistiska.
-mer vanliga i storstäder.
2) De luttrade.
3) De som är på väg att bli luttrade.
4) De välvilliga.
De större landsortstidningarna domineras av kategori två och fyra. Eskilstuna - Kuriren inget undantag. På julfester diskuteras egen journalistisk, annan journalistik, vikande annonsmarknad och stackars Folket. Den välvilliga journalisten, oftast medelklassmammor, säger med anledning av till exempel det sistnämnda diskussionsämnet i en ganska munter ton. "Jag har också jobbat på Folket" ( som i att "det är inget fel med det" fast de tycker att det är det). De luttrade journalisterna håller en mer jämn ton, efter "Jag har också jobbat på Folket" så kommer därför ofta bisatsen, "det måste ha varit någon gång kring 85". Med detta vill den luttrade journalisten poängtera att det var på en tid när Folket fortfarande var en tidning.
I vilket fall som helst. De välvilliga droppade av i en rask takt. De var ju tvunga att åka hem och natta barnen. De luttrade droppade av en stund senare. Till slut fanns bara vi i minioriteten i kategori tre kvar. Vi som är framtiden, men redan har insett att vi aldrig kommer att få någon guldklocka. Kvar till slutet var också Bengt Dahlqvist. Förutom att alldeles för många gick hem alldeles för tidigt så är det främst två aspekter gör att julfesten inte kommer upp i godkänt. Det ena är att Bengt framåt slutet dödade lite av trash-magin genom att visa prov på självdistans. Det andra var att han aldrig spelade något Stock Aitken & Waterman-kadaver. Han tassade kring den musikaliska grytan under större delen av kvällen, men utan att någon gång visa prov på tillräcklig fingertoppskänsla som kännetecknar dem/oss som kan det här med julfester på riktigt.
Kommentarer
Trackback
