twd

Massive Attack - Blue Lines (1991)

Jag vill inte tro det, men ibland känns det som att den musikaliska utvecklingen stannade här. För låt oss vara ärliga. 90-talet hade egentligen inte särskilt mycket att komma med när det gäller musikalisk innovation om man jämför med de föregående decennierna. Det mesta, även av det allra bästa från detta decennium låter ganska bekant från tidigare stunder i musikhistorien. Men några undantag finns det, och Blue Lines är väl antagligen det främsta av dem. Det känns också lite som det ultimata tvärsnittet av 90-talet. Det Blue Lines egentligen gör är väl att det återaktualliserar det sena 70-talets postpunk i 90-talets gryning.  Samtidigt förankrar det på ett naturligt sätt hip-hop i Storbritannien, och förändrar i och med detta hip-hopen så mycket att man var tvungen att döpa om den till trip-hop(och uppkalla staden Bristol efter musikstilen...) Men olika genrebeteckningar ska inte behöva ta ljuset från 90-talets alltså kanske allra bästa album. Det känns lite som att vi i dag tar för givet förekomsten av just den här sortens musikaliska stämningar. Men utan Blue Lines hade det inte varit alls säkert att vi i dag haft dessa. Samtidigt har inget försök att göra just det här kommit i närheten av originalet. Vilket väl kanske också är den främsta anledningen till att gruppen själva inte varit särskilt produktiva efter detta. För vad mer fanns det att göra liksom?
Midnight rockers, city slickers, gun men and maniacs...
Om jag har inte ens nämnt Unfinished Sympathy.