Vad ska man göra nu?
Eftersom att det mest bara är mörkt ute och jag inte hittar någonting intressant fenomen att analysera, eller ens någonting roligt att länka till så tänkte jag så här: Jag gör en lista! Men över vadå? Jo, men nu är det ju så här att det har pågått en revival för lite allt möjligt från 90-talet ganska länge. Inte minst musik. Men här blir det lite paradoxalt. För ett tag sedan kom jag på mig själv med att tänka på att det faktiskt inte är så många skivor från detta decennium som verklighen håller i dag. Inte minst därför passar det att göra en lista. Jag tänker alltså inte ge några nostalgipoäng här. Vänta er heller inga listor över övriga decennium(70-talet skulle till exempel lätt bli lite ogreppbart. Till och med artister jag inte ens gillar gjorde fantastiska skivor på 70-talet).. Vänta er knappast heller någon grunge här(okej, jag har inte spikat den ännu, men då ska det ske en oväntat snabb omvärdering i mitt huvud), då jag tyckte att den var deprimerande(inte minst i efterhand) och förödande för nästan allt.
Anyway. Here we go. Nummer 10 från 90-talet:
Jay Z - Reasonable Doubt(1996) Ej på Spotify.
Under åren cirka 95 till cirka 02 var hip-hop stort. Kanske rent av störst. Men i det här sammanhanget är det svårt med hip-hop. Majoriteten av all hip-hop som producerades under guldåren, och som då betecknades som något utöver det vanliga, har nu tappat sin lyster. Tidens gång har naturligtvis gjort sitt, men också konkurrensen från all ny och gammal musik som nu finns tillgänglig överallt samtidigt. Det ska också tilläggas att jag har svårt för musik som är tråkig även om den ur någon synvinkel är bra. I och med detta försvinner också album från ett flertal duktiga, ambitiösa och allvarsamma mc:s som producerades under 90-talet(ingen nämnd ingen glömd). Hip-hop när den är som allra bäst är dock svåröverträffad (det var ju faktiskt den nya punken en gång. Det är lätt att glömma det nu). Ändå är den där hisnande känslan som ofta infinner sig när man tänker på vad de verkliga giganterna i musikvärlden har åstadkommit ganska sällsynt när det kommer till hip-hop. Med detta sagt. När den största av de nu döda gästar den största av de nu levande på varudeklarationen Brooklyn´s Finest behöver man nog aldrig ens ha gillat hip-hop för att bli drabbad av plötslig höjdskräck(för effekten var det där delvis. Det kan naturligtvis diskuteras. Men EN AV på båda. Då får ni vara nöjda). Höjdpunkten på detta Jay Z:s första och fortfarande bästa album. Seriöst utan att bli tråkigt och pretentiöst och/eller förlora partykänslan.
(Jag bjuder på att det är sjukt förutsägbart att någon som inte längre lyssnar särskilt mycket på hip-hop slänger in den här på en random lista över 90-talet. Men det är i alla fall inte lika tråkigt/förutsägbart som att hylla samma artists The Blueprint ).
Anyway. Here we go. Nummer 10 från 90-talet:
Jay Z - Reasonable Doubt(1996) Ej på Spotify.
Under åren cirka 95 till cirka 02 var hip-hop stort. Kanske rent av störst. Men i det här sammanhanget är det svårt med hip-hop. Majoriteten av all hip-hop som producerades under guldåren, och som då betecknades som något utöver det vanliga, har nu tappat sin lyster. Tidens gång har naturligtvis gjort sitt, men också konkurrensen från all ny och gammal musik som nu finns tillgänglig överallt samtidigt. Det ska också tilläggas att jag har svårt för musik som är tråkig även om den ur någon synvinkel är bra. I och med detta försvinner också album från ett flertal duktiga, ambitiösa och allvarsamma mc:s som producerades under 90-talet(ingen nämnd ingen glömd). Hip-hop när den är som allra bäst är dock svåröverträffad (det var ju faktiskt den nya punken en gång. Det är lätt att glömma det nu). Ändå är den där hisnande känslan som ofta infinner sig när man tänker på vad de verkliga giganterna i musikvärlden har åstadkommit ganska sällsynt när det kommer till hip-hop. Med detta sagt. När den största av de nu döda gästar den största av de nu levande på varudeklarationen Brooklyn´s Finest behöver man nog aldrig ens ha gillat hip-hop för att bli drabbad av plötslig höjdskräck(för effekten var det där delvis. Det kan naturligtvis diskuteras. Men EN AV på båda. Då får ni vara nöjda). Höjdpunkten på detta Jay Z:s första och fortfarande bästa album. Seriöst utan att bli tråkigt och pretentiöst och/eller förlora partykänslan.
(Jag bjuder på att det är sjukt förutsägbart att någon som inte längre lyssnar särskilt mycket på hip-hop slänger in den här på en random lista över 90-talet. Men det är i alla fall inte lika tråkigt/förutsägbart som att hylla samma artists The Blueprint ).
Kommentarer
Trackback
