Bruce-rapport
Efter det här inlägget lovar jag att jag har tjatat klart om Bruce Springsteen. Känner ändå att jag vill avlägga en rapport från del två av detta trippelspektakel.
Så här i slutet på 00-talet är det samma publik på Springsteen-konsertererna som det är på svenska landslagets matcher i fotboll. En blandad kompott av svenssons. Alla samhällsklasser representerade, men knappast någon minioritetsgrupp, typ.
Majoriteten av publiken är inte heller särskilt fanatisk, eller fantastisk, oavsett vad bandmedlemmarna eller kvällstidningarna säger. Även här en slående likhet med publiken på landslagets matcher.
Att så många känner sig kallade/väkommna/intresserade tror jag har mycket att göra med Springsteens inkluderande attityd. I och med att han aldrig(okej, undantaget 1975 kanske) har varit "typ det coolaste som finns" är han istället trygg i sig själv och sin historia. Jämför till exempel med samtida eländiga Rolling Stones, eller varför inte mer sentida eländiga Oasis. När de inte längre är "heta" slår attityden över och blir istället fruktansvärt patetisk.
Hur som helst. För att verkligen uppnå den extas som Springsteen, enligt Nöjesbladets förstasida idag skapade på Stadion igår hade det antagligen krävts en smalare och mer fanatisk publik. Men frågan är om man verkligen vill ha det så? Jag är själv till exempel långt ifrån fanatisk, men ser mycket hellre Springsteen än någon av de övriga akterna som idag kan sälja ut stora arenor i Sverige. Jag börjar allt mer hata statstelevisionens vid det här laget uttjatade snack om "lägereldar"(det är alltså På spåret, Melodifestivalen och andra program som lockar stora tittarskaror i olika ålderskategorier), men med Springsteen kan jag faktiskt köpa det. Hellre det än till exempel något tusental Dylan-fantaster som antingen står och försöker komma ihåg hur det var 1966, eller försöker föreställa sig hur det var då.
Själva konserten var sammantaget bra. Den tappar inte oväntat under partier med de nya, ganska profillösa låtarna(undantaget Outlaw Pete som tack vare ett mycket bra framförande tillhörde konsertens höjdpunkter).
När det, i alla fall nästan, blir "extas" handlar det om det oslagbara materialet från Born to Run-plattan. Tenth Avenue Freeze Out var verkligen enastående bra igår! Den fanatiska delen av publiken( med önskeskyltar som Bruce samlade upp) längst fram hade också på det stora hela förträfflig smak i sina önskemål. Racing in the Street, Jungleland, New York City Serenade och så vidare. Ingen av dessa spelades, men det gjorde högst ovanliga Lost in the Flood, vilken tillsammans med Tenth Avenue... var konsertens höjdpunkt.
Så här i slutet på 00-talet är det samma publik på Springsteen-konsertererna som det är på svenska landslagets matcher i fotboll. En blandad kompott av svenssons. Alla samhällsklasser representerade, men knappast någon minioritetsgrupp, typ.
Majoriteten av publiken är inte heller särskilt fanatisk, eller fantastisk, oavsett vad bandmedlemmarna eller kvällstidningarna säger. Även här en slående likhet med publiken på landslagets matcher.
Att så många känner sig kallade/väkommna/intresserade tror jag har mycket att göra med Springsteens inkluderande attityd. I och med att han aldrig(okej, undantaget 1975 kanske) har varit "typ det coolaste som finns" är han istället trygg i sig själv och sin historia. Jämför till exempel med samtida eländiga Rolling Stones, eller varför inte mer sentida eländiga Oasis. När de inte längre är "heta" slår attityden över och blir istället fruktansvärt patetisk.
Hur som helst. För att verkligen uppnå den extas som Springsteen, enligt Nöjesbladets förstasida idag skapade på Stadion igår hade det antagligen krävts en smalare och mer fanatisk publik. Men frågan är om man verkligen vill ha det så? Jag är själv till exempel långt ifrån fanatisk, men ser mycket hellre Springsteen än någon av de övriga akterna som idag kan sälja ut stora arenor i Sverige. Jag börjar allt mer hata statstelevisionens vid det här laget uttjatade snack om "lägereldar"(det är alltså På spåret, Melodifestivalen och andra program som lockar stora tittarskaror i olika ålderskategorier), men med Springsteen kan jag faktiskt köpa det. Hellre det än till exempel något tusental Dylan-fantaster som antingen står och försöker komma ihåg hur det var 1966, eller försöker föreställa sig hur det var då.
Själva konserten var sammantaget bra. Den tappar inte oväntat under partier med de nya, ganska profillösa låtarna(undantaget Outlaw Pete som tack vare ett mycket bra framförande tillhörde konsertens höjdpunkter).
När det, i alla fall nästan, blir "extas" handlar det om det oslagbara materialet från Born to Run-plattan. Tenth Avenue Freeze Out var verkligen enastående bra igår! Den fanatiska delen av publiken( med önskeskyltar som Bruce samlade upp) längst fram hade också på det stora hela förträfflig smak i sina önskemål. Racing in the Street, Jungleland, New York City Serenade och så vidare. Ingen av dessa spelades, men det gjorde högst ovanliga Lost in the Flood, vilken tillsammans med Tenth Avenue... var konsertens höjdpunkt.
Kommentarer
Trackback
