Amerikansk självrannsakan
Jag läste precis ut American Pastoral av Philip Roth från 1997. För en tid sedan läste jag också Ett land i gryningen(The Given Day) av Dennis Lehane från förra året. Anslaget i den förstnämnda är genialt. Den sistnämnda är rakt igenom underhållande. Men det är ändå någonting som saknas i de båda sentida påstådda mästerverken. Eller snarare är det nog så att de är alltför omfattande.
Författarna ifråga har sinsemellan väldigt olika historia. Lehane som ju tidigare främst skrivit kriminallitteratur och är väldigt rak och okomplicerad i sitt berättande. Roth å sin sida har under en lång tid varit en lågoddsare till att plocka hem Nobelpriset i litteratur.
Där slutar skillnaderna, höll jag på att säga. Båda böckerna handlar till stor del om den amerikanska kärnfamiljens skräck för avvikande beetende. Ett land i gryningen utspelar sig i en irländsk polisfamilj i Boston 1919. American Pastoral i en judisk företagarfamilj i New Jersey i slutet på 60- och början på 70-talet. I Boston rör familjeskräcken en av sönernas förmodade kontakt med terrorister. I New Jersey förvandlas dottern själv till terrorist. Lehane fokuserar på att låta samhällsutvecklingen forma huvudpersonerna, undantaget fadern i familjen som vägrar att formas. I Roths roman handlar det nästan uteslutande om samhällets oförmåga att påverka familjens strikta strukturer och normer. De båda berättelserna är så klart intressanta. Roth rör sig vana trogen mer på det psykologiska djuptet. Medan man i Lehanes bok riktigt kan se de smutsiga gränderna och känna ras- och klassmotsättningarna.
Båda böckerna är dock aldeles för lååååånga. Vad är det som säger att man måste dubbla antalet sidor så fort man ska gå loss på sin egen historia? Ett land i gryningen var kanske tvungen att bli ganska lång för att göra historien rättvisa, men 762 sidor känns knappast berättigade. Philip Roth inleder som sagt mästerligt, men den sista tredjedelen blir det alltför tjatigt utan att berättelsen tar sig framåt nämnvärt.
För övrigt:
*Ingen amerikansk självrannsakan utan baseball. Varför då?
*American Pastoral ska under 2009 bli film, enligt rykten med Jennifer Connely.
*Ett land i gryningen ska också bli film,. Den ska tydligen regisseras av Spindelmannen-regissören Sam Raimi. Annars hade jag kunnat sätta en av mina armar på Scorcese, och att rollistan skulle befolkas av bland andra Leonardo DiCaprio och Matt Damon. Det enda som är helt säkert är att den kommer att klocka på 3 timmar och 43 minuter.
Författarna ifråga har sinsemellan väldigt olika historia. Lehane som ju tidigare främst skrivit kriminallitteratur och är väldigt rak och okomplicerad i sitt berättande. Roth å sin sida har under en lång tid varit en lågoddsare till att plocka hem Nobelpriset i litteratur.
Där slutar skillnaderna, höll jag på att säga. Båda böckerna handlar till stor del om den amerikanska kärnfamiljens skräck för avvikande beetende. Ett land i gryningen utspelar sig i en irländsk polisfamilj i Boston 1919. American Pastoral i en judisk företagarfamilj i New Jersey i slutet på 60- och början på 70-talet. I Boston rör familjeskräcken en av sönernas förmodade kontakt med terrorister. I New Jersey förvandlas dottern själv till terrorist. Lehane fokuserar på att låta samhällsutvecklingen forma huvudpersonerna, undantaget fadern i familjen som vägrar att formas. I Roths roman handlar det nästan uteslutande om samhällets oförmåga att påverka familjens strikta strukturer och normer. De båda berättelserna är så klart intressanta. Roth rör sig vana trogen mer på det psykologiska djuptet. Medan man i Lehanes bok riktigt kan se de smutsiga gränderna och känna ras- och klassmotsättningarna.
Båda böckerna är dock aldeles för lååååånga. Vad är det som säger att man måste dubbla antalet sidor så fort man ska gå loss på sin egen historia? Ett land i gryningen var kanske tvungen att bli ganska lång för att göra historien rättvisa, men 762 sidor känns knappast berättigade. Philip Roth inleder som sagt mästerligt, men den sista tredjedelen blir det alltför tjatigt utan att berättelsen tar sig framåt nämnvärt.
För övrigt:
*Ingen amerikansk självrannsakan utan baseball. Varför då?
*American Pastoral ska under 2009 bli film, enligt rykten med Jennifer Connely.
*Ett land i gryningen ska också bli film,. Den ska tydligen regisseras av Spindelmannen-regissören Sam Raimi. Annars hade jag kunnat sätta en av mina armar på Scorcese, och att rollistan skulle befolkas av bland andra Leonardo DiCaprio och Matt Damon. Det enda som är helt säkert är att den kommer att klocka på 3 timmar och 43 minuter.
Kommentarer
Trackback
