Några klick bort
*Köp det här direkt från skivbolaget och spara minst 600 kronor jämfört med importpriset som uppges på CDon . Spara ännu lite mer om du vill få det skeppat från det ofungerande stora landet på andra sidan Atlanten, med skvalpvaluta.
Hehe!(eller inte...)
*Jag har sett The Social Network utan att ha nämnt någonting om den. Det tänkte jag nästan fortsätta med. Anledningen är att den var ungefär precis det som jag förväntade mig, varken mer eller mindre. Det vill säga välgjord men utan själ. Man tänket mest fy fan vilka jobbiga människor, fy fan vilken jobbig sajt, fy fan vilken jobbig tid. Filmen som sådan kändes dock som sagt som någonting mycket flyktigt. När jag steg ut ur biosalongen hade jag i princip glömt den.
*Britterna är inte sällan på det stora hela mindre hippa än skandinaverna nuförtiden. De är på det stora hela ofta ganska fast i det förgångna. Och/ men att diskutera Bryan vs. Brian sitter någonstans i The Guardian-klientelets genetiska uppsättning(att det finns folk som får ut någonting av Ferry-skivan övergår mitt förstånd).
*Har avslutat Mad Men säsong fyra. Nu är vi förbi stadiet när alla morgontidningars kultursidor skrev om det varje dag, när helgbilagorna visade att de inte fattade någonting, och reklambyråerna hade Mad Men-tema på personalfesterna. Då kommer den bästa säsongen hittills. Den avslutas på ett sätt som gör att det känns som att man är säker på att det kommer minst en till säsong. Sopranos hade nog, när jag tänker efter, gjort fler utfyllnadsavsnitt efter fyra säsonger än vad som är fallet med Mad Men. Efter att ha sett fyra säsonger känns det som att skaparna av serien hade planerat för en (eventuell) långkörare redan när man skrev första säsongen. Gemensamt för de båda serierna är att man upptäcker efter hand att de handlar om mycket mer än vad man trodde var fallet vid starten. I Mad Mens fall, som många har varit inne på, kvinnlig frigörelse. I Sopranos fall, tja...USA.
Hehe!(eller inte...)
*Jag har sett The Social Network utan att ha nämnt någonting om den. Det tänkte jag nästan fortsätta med. Anledningen är att den var ungefär precis det som jag förväntade mig, varken mer eller mindre. Det vill säga välgjord men utan själ. Man tänket mest fy fan vilka jobbiga människor, fy fan vilken jobbig sajt, fy fan vilken jobbig tid. Filmen som sådan kändes dock som sagt som någonting mycket flyktigt. När jag steg ut ur biosalongen hade jag i princip glömt den.
*Britterna är inte sällan på det stora hela mindre hippa än skandinaverna nuförtiden. De är på det stora hela ofta ganska fast i det förgångna. Och/ men att diskutera Bryan vs. Brian sitter någonstans i The Guardian-klientelets genetiska uppsättning(att det finns folk som får ut någonting av Ferry-skivan övergår mitt förstånd).
*Har avslutat Mad Men säsong fyra. Nu är vi förbi stadiet när alla morgontidningars kultursidor skrev om det varje dag, när helgbilagorna visade att de inte fattade någonting, och reklambyråerna hade Mad Men-tema på personalfesterna. Då kommer den bästa säsongen hittills. Den avslutas på ett sätt som gör att det känns som att man är säker på att det kommer minst en till säsong. Sopranos hade nog, när jag tänker efter, gjort fler utfyllnadsavsnitt efter fyra säsonger än vad som är fallet med Mad Men. Efter att ha sett fyra säsonger känns det som att skaparna av serien hade planerat för en (eventuell) långkörare redan när man skrev första säsongen. Gemensamt för de båda serierna är att man upptäcker efter hand att de handlar om mycket mer än vad man trodde var fallet vid starten. I Mad Mens fall, som många har varit inne på, kvinnlig frigörelse. I Sopranos fall, tja...USA.
Kommentarer
Trackback
