Ett hundra procent svenskt köpcentrum
När en riktig mastodontlåt har regerat landet ett tag kommer sanningens ögonblick.
Ska den bli en SVT-jingel, soundtrack till en trailer eller till och med en signaturmelodi? Eller ska den leta sig in i spellistan på något stort inglasat schabrak, utanför tätort, invid Europaväg?
Public servicetelvisionen har som regel ganska höga krav när de ska ljudsätta en trailer, ett reportage om någon skidåkare i Sportspegeln, eller ska ta fram en ny signaturmelodi. Från det förra decenniet är Beyonce - Crazy In Love, Missy Elliot -Get Ur Freak On och Outkast - Hey Ya typexempel på användbara låtar med tillräckligt mycket egen karaktär för SVT. Soundtracket till Shaft var i väldigt många år också soundtrack till Sportspegeln, och så vidare.
Ofta kan det vara svårt att veta vad som är vilket. Salem Al Fakirs stora hit Good Song(som i min egen uppfattning tillhör en ganska menlös artists ändå två just bra låtar) blev signaturmelodi till Carin 21.30. Årets stora Salem-hit däremot gick i motsattt riktning, ut från SVT:s Melodifestivalen, och in på Sveriges alla köpcentrums(vad det verkar) gemnsamma spellista.
Av sommarens två stora hits har Oskar Linnros redan hörts instrumentalt i en del Public Service(ur sitt)sammanhang. Robyns- Dancing On My Own blev å andra sidan snabbt en favorit hos datorn som väljer musik i köpcentrumen.
(Till denna räknas exempelvis inte inredningsbutiker som aktivt arbetar med cocktailhouse på låg nivå, eller street-modebutiker där man spelar singelsamlingar med The Jam i syfte att försöka manipulera folk till inköp).
Vad som också kan vara värt att tillägga är att det kan vara svårt att särskilja köpcentrumens soundtrack från
1) Flygplatsers diton
2) Radiosportens musikval
Flygplatserna väljer oftast lite slickare, svalare musik än det genomsnittliga köpcentrat(även om man ofta tangerar köpcentrat med Whitney Houston och Sting till exempel) . Radiosportens vurm för Fleetwod Mac, Belinda Carlisle och vad som helst med Beach Boys var rolig att göra sig lustig över kanske framförallt på det sena 90-talet/tidiga 00-talet. Nu har RS traditionella musikval omedvetet hämtat in ganska mycket hipphetspoäng på P3, som nästan lika omedvetet snarare har gått åt andra hållet. Den tydligaste skillnaden mellan Absolut Radiosporten och Absolut Köpcentrum ligger nog i att Radiosporten är mindre kön - och själlöst.
Med detta sagt. Det finns en låt som man verkar kunna spela precis var och när som helst i Sverige
– Walk Of Life. Det spelar ingen roll om du ska handla mat, lyssna på radio, köpa hemelektronik, gå på puben, på ishockey eller tror att du befinner dig på ett ställe med en hyfsat medveten musikpolicy. Walk Of Life funkar(tydligen) överallt!
(detta gäller delvis också för den lika obegripliga Dancing In The Dark)
Ska den bli en SVT-jingel, soundtrack till en trailer eller till och med en signaturmelodi? Eller ska den leta sig in i spellistan på något stort inglasat schabrak, utanför tätort, invid Europaväg?
Public servicetelvisionen har som regel ganska höga krav när de ska ljudsätta en trailer, ett reportage om någon skidåkare i Sportspegeln, eller ska ta fram en ny signaturmelodi. Från det förra decenniet är Beyonce - Crazy In Love, Missy Elliot -Get Ur Freak On och Outkast - Hey Ya typexempel på användbara låtar med tillräckligt mycket egen karaktär för SVT. Soundtracket till Shaft var i väldigt många år också soundtrack till Sportspegeln, och så vidare.
Ofta kan det vara svårt att veta vad som är vilket. Salem Al Fakirs stora hit Good Song(som i min egen uppfattning tillhör en ganska menlös artists ändå två just bra låtar) blev signaturmelodi till Carin 21.30. Årets stora Salem-hit däremot gick i motsattt riktning, ut från SVT:s Melodifestivalen, och in på Sveriges alla köpcentrums(vad det verkar) gemnsamma spellista.
Av sommarens två stora hits har Oskar Linnros redan hörts instrumentalt i en del Public Service(ur sitt)sammanhang. Robyns- Dancing On My Own blev å andra sidan snabbt en favorit hos datorn som väljer musik i köpcentrumen.
(Till denna räknas exempelvis inte inredningsbutiker som aktivt arbetar med cocktailhouse på låg nivå, eller street-modebutiker där man spelar singelsamlingar med The Jam i syfte att försöka manipulera folk till inköp).
Vad som också kan vara värt att tillägga är att det kan vara svårt att särskilja köpcentrumens soundtrack från
1) Flygplatsers diton
2) Radiosportens musikval
Flygplatserna väljer oftast lite slickare, svalare musik än det genomsnittliga köpcentrat(även om man ofta tangerar köpcentrat med Whitney Houston och Sting till exempel) . Radiosportens vurm för Fleetwod Mac, Belinda Carlisle och vad som helst med Beach Boys var rolig att göra sig lustig över kanske framförallt på det sena 90-talet/tidiga 00-talet. Nu har RS traditionella musikval omedvetet hämtat in ganska mycket hipphetspoäng på P3, som nästan lika omedvetet snarare har gått åt andra hållet. Den tydligaste skillnaden mellan Absolut Radiosporten och Absolut Köpcentrum ligger nog i att Radiosporten är mindre kön - och själlöst.
Med detta sagt. Det finns en låt som man verkar kunna spela precis var och när som helst i Sverige
– Walk Of Life. Det spelar ingen roll om du ska handla mat, lyssna på radio, köpa hemelektronik, gå på puben, på ishockey eller tror att du befinner dig på ett ställe med en hyfsat medveten musikpolicy. Walk Of Life funkar(tydligen) överallt!
(detta gäller delvis också för den lika obegripliga Dancing In The Dark)
Kommentarer
Trackback
