Blåsta
Nu har jag läst ut Blåsta av Gustav Fridolin. Man kan väl sammantaget säga att det är förbannat synd om oss 80-talister, fastän det sägs att vi är bortskämda.
Boken bör läsas nu med detsamma då den innehåller med litteraturmått mätt rykande färska referenser till undersökningar och mer eller mindre intelligenta uttalanden från politiker.
Tesen är alltså att 90-talets besparingsåtgärder har kostat samhället långsiktigt i form av att stora delar av en generation har hamnat utanför samhället. Detta har slagit extra hårt mot 80-talisterna då det är vi som har vuxit upp med nedskärningarna. Klokskapen som Fridolin vill göra utav detta är att vi inte bör göra samma sak när krisen åter står för dörren.
Vi är alltså arbetslösa, missbrukande, har rasismen som den största folkrörelsen samtidigt som vi är den första generationen som tar det mångkulturella samhället som en självklarhet. Dessa teman berörs i olika kapitel och blandas upp med möten med personer som av någon anledning drabbats av ovan nämnda effekter av nedskärningarna.
Det är intressant att ta ett helhetsgrepp om samhället utifrån en tes. Det är välskrivet, välformulerat och tankeväckande. Samtidigt känner man som jämngammal med Fridolin igen många referenspunkter under uppväxtåren. Vad jag än tycker om mina egna skolår är jag i alla fall glad över att jag aldrig hamnade i en skola där hälften var rasister och hälften antirasister, som om man får tro Fridolin var den rådande situationen på hans egen och många andra grundskolor i Sverige.
Även om det är skönt att boken inte går och blir alltför partipolitisk så hade jag emellertid önskat några konkreta förslag på vad man kan göra för att förbättra situationen i landet. Nu lämnar den mest hopplöshet efter sig.
Boken bör läsas nu med detsamma då den innehåller med litteraturmått mätt rykande färska referenser till undersökningar och mer eller mindre intelligenta uttalanden från politiker.
Tesen är alltså att 90-talets besparingsåtgärder har kostat samhället långsiktigt i form av att stora delar av en generation har hamnat utanför samhället. Detta har slagit extra hårt mot 80-talisterna då det är vi som har vuxit upp med nedskärningarna. Klokskapen som Fridolin vill göra utav detta är att vi inte bör göra samma sak när krisen åter står för dörren.
Vi är alltså arbetslösa, missbrukande, har rasismen som den största folkrörelsen samtidigt som vi är den första generationen som tar det mångkulturella samhället som en självklarhet. Dessa teman berörs i olika kapitel och blandas upp med möten med personer som av någon anledning drabbats av ovan nämnda effekter av nedskärningarna.
Det är intressant att ta ett helhetsgrepp om samhället utifrån en tes. Det är välskrivet, välformulerat och tankeväckande. Samtidigt känner man som jämngammal med Fridolin igen många referenspunkter under uppväxtåren. Vad jag än tycker om mina egna skolår är jag i alla fall glad över att jag aldrig hamnade i en skola där hälften var rasister och hälften antirasister, som om man får tro Fridolin var den rådande situationen på hans egen och många andra grundskolor i Sverige.
Även om det är skönt att boken inte går och blir alltför partipolitisk så hade jag emellertid önskat några konkreta förslag på vad man kan göra för att förbättra situationen i landet. Nu lämnar den mest hopplöshet efter sig.
Kommentarer
Trackback
