Avgå!
Jag såg bara omröstningen.
Det är fantastiskt oklädsamt på vilket stort allvar den här helt osannolika sångtävligen(?) tas varje år. Christer Björkman fick i uppdrag(?) att förvandla denna lite småkul oförargerliga tradition som brukade dominiera landet i sammanlagt kanske fyra dagar under ett år, till någonting som brer ut sig över hela första halvåret – varje år.
På större och större allvar försöker denne fanbärare för dålig smak fundera ut vilka bidrag som skulle kunna gå hem i Europa. En knäckfråga som för övrigt en stor del av svenska folket och svenska medier också, på ett likaledes fantastiskt oklädsamt sätt, sysselsätter sig med att fundera kring under hela första halvåret – varje år.
Om man skulle gå tillbaka till en enda nationell final i mars, och inte tänka så mycket på det här under årets övriga 364 dagar, så skulle det förr eller senare resultera i en fullständigt ocynisk segerlåt. Liknande den Norge vann med igår. Under mellanåren kommer man med jämna mellanrum att kunna gjäldja sig åt någon av de där låtarna som i långa loppet blir det aningen diffusa begreppet kult. Skulle inte det vara roligare än att försöka skräddarsy låtar som ändå faller platt i den (ehh..) stenhårda internationella konkurrensen.?
Ju mer tid ni(?) ödslar på denna tävling, desto närmare kommer ni den där jumboplatsen i finalen. Det är rätt åt er
– och Christer Björkman.
Det är bara en sak som inte riktigt stämmer här. I takt med att tävlingen, för svenskt vidkommande, blir allt mer allvarlig och resulatinriktad borde också ansvaret för de återkommande fiaskona utredas på ett likaledes allvarligt sätt. I fotboll och ishockey brukar det vara tränaren och/eller sportchefen som får bära hundhuvudet när resultaten inte motsvarar förväntningarna. Här finns det ingen tränare, men väl en sportchef.
Avgå Christer!
– och ta för Sveriges skull "deltävlingarna" med dig!
Edit: Det ska tilläggas att jag inte hade läst, eller lagt märke till "stormen" i boulevardpressen innan detta inlägg skrevs.
Så mycket bryr jag mig faktiskt inte. :)
Det är fantastiskt oklädsamt på vilket stort allvar den här helt osannolika sångtävligen(?) tas varje år. Christer Björkman fick i uppdrag(?) att förvandla denna lite småkul oförargerliga tradition som brukade dominiera landet i sammanlagt kanske fyra dagar under ett år, till någonting som brer ut sig över hela första halvåret – varje år.
På större och större allvar försöker denne fanbärare för dålig smak fundera ut vilka bidrag som skulle kunna gå hem i Europa. En knäckfråga som för övrigt en stor del av svenska folket och svenska medier också, på ett likaledes fantastiskt oklädsamt sätt, sysselsätter sig med att fundera kring under hela första halvåret – varje år.
Om man skulle gå tillbaka till en enda nationell final i mars, och inte tänka så mycket på det här under årets övriga 364 dagar, så skulle det förr eller senare resultera i en fullständigt ocynisk segerlåt. Liknande den Norge vann med igår. Under mellanåren kommer man med jämna mellanrum att kunna gjäldja sig åt någon av de där låtarna som i långa loppet blir det aningen diffusa begreppet kult. Skulle inte det vara roligare än att försöka skräddarsy låtar som ändå faller platt i den (ehh..) stenhårda internationella konkurrensen.?
Ju mer tid ni(?) ödslar på denna tävling, desto närmare kommer ni den där jumboplatsen i finalen. Det är rätt åt er
– och Christer Björkman.
Det är bara en sak som inte riktigt stämmer här. I takt med att tävlingen, för svenskt vidkommande, blir allt mer allvarlig och resulatinriktad borde också ansvaret för de återkommande fiaskona utredas på ett likaledes allvarligt sätt. I fotboll och ishockey brukar det vara tränaren och/eller sportchefen som får bära hundhuvudet när resultaten inte motsvarar förväntningarna. Här finns det ingen tränare, men väl en sportchef.
Avgå Christer!
– och ta för Sveriges skull "deltävlingarna" med dig!
Edit: Det ska tilläggas att jag inte hade läst, eller lagt märke till "stormen" i boulevardpressen innan detta inlägg skrevs.
Så mycket bryr jag mig faktiskt inte. :)
Kommentarer
Trackback
