Debatt- och reportageböcker
Om det är någonting som kan göra en stressad så är det väl alla dessa debatt- och/eller reportage-böcker.
Hemliga kocken, Blåsta, Gömda, Glömda, Dömda, Dött hav, Dött lopp, Svensk maffia, vanlig (italiensk) maffia, rysk maffia och nu McMaffia.
Det finns ingen hejd. Och jag har tvångstankar om att jag måste läsa samtliga. Jag vill läsa och/eller har läst allihopa. De är oftast upplysande, intressanta och inte sällan spännande rent dramaturgiskt. Särskilt fyller de sitt syfte i en tid när man i stort sett redan vet allting som står i alla dagstidningar. Detta inte heller sällan på grund av att man redan har läst allting i just de här debatt/reportage-böckerna.
De är tack och lov ofta ganska lättlästa, vilket gör att det går ganska fort att plöja igenom dem. Men det är också detta oundvikligen instrumentella förhållningssätt (Hänga me´måste hänga me´-får inte missa nåt!) till böckerna som gör dem till en stressfaktor.
Jag läser mycker skönlitteratur också. Men där är det ju bara att slänga ifrån sig boken om den är dåligt skriven eller på annat sätt otilltalande. Reportageböckerna, de som det snackas och skrivs om, har ju generellt en mycker högre lägstanivå - vilket gör att man nästan alltid läser dem til slutet. Men de tillför å andra sidan inte någon ytterligare dimension(bortsett från det som liksom är tryckt på pappret) som de bästa skönlitterära verken gör.
Idag plockade jag alltså upp den här McMaffia av en slump. Den ska vara vara bra och är säkert någonting som man som upplyst samhällsmedborgare borde ta del av. Men jag vill liksom egentligen läsa McEwan istället.
Hemliga kocken, Blåsta, Gömda, Glömda, Dömda, Dött hav, Dött lopp, Svensk maffia, vanlig (italiensk) maffia, rysk maffia och nu McMaffia.
Det finns ingen hejd. Och jag har tvångstankar om att jag måste läsa samtliga. Jag vill läsa och/eller har läst allihopa. De är oftast upplysande, intressanta och inte sällan spännande rent dramaturgiskt. Särskilt fyller de sitt syfte i en tid när man i stort sett redan vet allting som står i alla dagstidningar. Detta inte heller sällan på grund av att man redan har läst allting i just de här debatt/reportage-böckerna.
De är tack och lov ofta ganska lättlästa, vilket gör att det går ganska fort att plöja igenom dem. Men det är också detta oundvikligen instrumentella förhållningssätt (Hänga me´måste hänga me´-får inte missa nåt!) till böckerna som gör dem till en stressfaktor.
Jag läser mycker skönlitteratur också. Men där är det ju bara att slänga ifrån sig boken om den är dåligt skriven eller på annat sätt otilltalande. Reportageböckerna, de som det snackas och skrivs om, har ju generellt en mycker högre lägstanivå - vilket gör att man nästan alltid läser dem til slutet. Men de tillför å andra sidan inte någon ytterligare dimension(bortsett från det som liksom är tryckt på pappret) som de bästa skönlitterära verken gör.
Idag plockade jag alltså upp den här McMaffia av en slump. Den ska vara vara bra och är säkert någonting som man som upplyst samhällsmedborgare borde ta del av. Men jag vill liksom egentligen läsa McEwan istället.
Kommentarer
Trackback
