twd

Lou Reed - The Blue Mask (1982)

The image of the poet's in the breeze. Canadian geese are flying above the trees...

Jag brukar ju yra en del om produktion, ljudbilder och sånt här på bloggen. Oftast brukar jag inte vara helt tillfreds med dem. Så hur vill jag att de ska vara då? Jag vill ju naturligtvs inte ha samma ljudbild hela tiden, men om jag skulle ge ett enkelt och mycket hårddraget svar så skulle det bli detta:
Som på My House – första låten på Lou Reeds soloalbum The Blue Mask från 1982.
En befriande känsla. Lyssna bara på hur Doane Perry sköter slagverken...

I övrigt når den här skivan ibland svindlade höjder rent kvalitetsmässigt. Alla som är lite bekanta med Lou Reeds solomaterial vet att även själva diskrepansen mellan topparna och dalarna kan vara svindlade. Det som är intressant är att det brukar vara ganska så subjektivt vilket som är vad. Själv skulle jag ta med mig Transformer i första hand, Berlin i andra hand hand och därefter The Blue Mask. Den sistnämnda innehåller kanske något utfyllnadsspår för mycket för att verkligen hota de två förstnämnda, som inte innehåller några svagheter över huvud taget. Men topparna här är helt klart likvärdiga. I jämförelse med Berlin skulle jag nog säga att de till och med är bättre. Och särskilt då redan nämnda My House, The Day John Kennedy Died och Heavenly Arms.