twd

Roxy Music - Avalon (1982)

I andra halvan av juli och i augusti(om man befinner sig på vår sida jordklotet...) är det här den bästa skivan alla kategorier. Punkt. Om man däremot har oturen att befinna sig i Skandinavien under november - februari(vad är egentligen poängen med att bo i en frysbox?) halkar den väl ner till någonstans runt 20-strecket av 80-talsalbumen. Sammantagen placeringsbedömning alltså, någonstans häromkring.
Den avantgardistiske mannen med det långa namnet – Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno, och gruvarbetarsonen från Newcastles utkanter med det betydligt kortare namnet Bryan Ferry, tröttnade ju som bekant på varandra efter de två första Roxy Music-skivorna(vilket innebar att Eno lämnade gruppen).
Därefter började den förstnämnda (bland mycket annat) spela in skivor där han liksom högg itu låtar och sedan satte ihop dem igen. Detta var inte någonting som gruvarbetarsonen Ferry var särskilt intresserad av. Han var snarare intresserad av champagne, jättedyra kostymer och fotomodeller.
På det härliga 70-talet var det antagligen fler människor som undrade vad Eno höll på med, än som undrade vad Ferry sysslade med. Men tidens gång har successivt gjort att allt fler förstår vad Eno gjorde, medan det har blivit betydligt lättare att skratta åt Bryan Ferry.
Nåväl, vi kommer att återkomma till Brian Eno(flera gånger faktiskt) längre fram.
2011 är den gamla arbetarsonen Bryan Ferry mest omtalad för att han är grinig, röstar på Tories och ägnar sig åt rävjakt. I höstas var han också aktuell för att (i enlighet med Schyfferts teori) återskapa situationen i livet när han stod på topp. Det vill säga på Roxy Musics sista album från 1982. Att han nu misslyckades behöver väl inte ens tilläggas.

Men 1982 genomförde han sitt koncept, som det känns som att han hela tiden strävade efter, på ett sätt som till och med konceptmannen Eno borde imponeras av. Till Bahamas åkte Ferry och gänget för att göra en sista kraftansträngning. Och vilket resultat det blev! Kommersiellt utan att vara hjärndött och utan att ge avkall på det genomarbetade. Avalon, kanske mer än någonting annat, symboliserar 80-talet för mig personligen. Det här är liksom någonstans precis mittemellan The Smiths och Madonna, eller vad som nu kunde anses vara The Smiths raka motsats.
I dag låter det som att Roxy Music här föredömligt utnyttjar att det är 80-tal(som jag var inne på under en tidigare placering). Men det är ju snarare så att en ansenligt stor del av "80-talet" introduceras här.