twd

Pet Shop Boys - Actually (1987)

Jag inser att det har varit miserable times på den här bloggen de senaste inläggen för folk som inte är fans av brittisk kvasiintellektuell melankoli. Nästa placering är i alla fall inte det. Men innan dess – Pet Shop Boys näst bästa album, actually. Tillika den skivan som är allra mest Pet Shop Boys, actually. Bara det där kommatecknet i titeln i kombination med ansiktsutrycken på omslagsbilden...
Allting på Actually balanserar på gränsen till att vara over the top, somliga tycker nog att det ofta är långt förbi gränsen till att vara det. It´s a Sin är till exempel antagligen den av gruppens samtliga singlar som är mest uppblåst bombastisk(den är ungefär lika uppblåst som den var lyckosam på listor och dansgolv). Det är kanske också den av duons dunderhits som jag personligen gillar minst. Men annars har jag inte någon annan invändning än den bedrövliga Bananarama-liknande Hit Music. Ennio Morricone-samarbetet It Couldn´t Happen Here hade förlorat sin poäng om det inte hade varit lika storslaget som det nu är. Heart är fortfarande en ruggigt effektiv poplåt och dansgolvsvältare. Och avslutande Kings Cross är antagligen Pet Shop Boys bästa låt efter Being Boring.

Den här skivan ska också ha beröm för att den utnyttjar att det är 80-tal. Detta trots allt, i jämförelse med de två föregånde årtionderna, hos många betydligt sämre ansedda musikdecennium. På många skivor, framförallt de runt 87, har den 80-talstypiska produktionen en hämmande effekt. På Actually är det 80-talstypiska så utpräglat och närvarande att det inte finns någon återvändo. Detta är också ett drag som återkommer på flera skivor längre upp på listan.