twd

Joy Division - Closer (1980)

Och priset för mest deprimerande skiva går till...

Ja, Joy Division-skivan som gavs ut efter Ian Curtis självmord är ungefär så upplyftande som man kan föreställa sig om man aldrig har hört den. Många mörka skivor har för mig den lite motsägelsfulla inverkan att jag känner mig  renad, och i förlängningen på ganska gott humör, när jag har lyssnat på dem. Så är dock inte fallet med den här. Det är omöjligt för mig att bli glad av Closer.
Det här är också ett av banden, och en av skivorna i musikhistorien som det har tjatats till leda om, särskilt de senaste fyra åren. Alltså är det också ett av albumen som det, trots en åttondeplats på den här listan, kan kännas hälsosamt att så att säga plocka ner lite grann.
Det är naturligtvis ett rakt igenom väldigt bra och epokgörande album. Men postpunkmonumentet nummer ett, som det de senaste åren ofta har framställts som, tycker jag inte att det är.
Vad är det egentligen som hindrar detta då? Tja, jag tycker att dystopierna om apokalypsen får flera ytterligare dimensioner om de också har ett groove. Det var väl ett lagom vagt argument.
Hedersomnämnande får det här bandet för att de, tvärtemot hur det låter och ser ut, inte hade en aning om vad de höll på med. Det bara kom.