..och andra platser
Ella har varit i Dalarna.
Personligen är jag livrädd för just Dalarna. Det kan ha att göra med att mina föräldrar(mest mamma) ofta fick för sig att vi skulle tillbringa minst en semestervecka i detta landskap när jag växte upp. Jag förstod inte riktigt vad det var jag inte klarade av. Allt verkade ju så trevligt på ytan. Senare har jag kommit fram till att det var just denna kombination av flåshurtiga trivselfaktorer som jag inte klarade av.
Carl Larsson, dalahästar, spelmansstämmor, "gröna vågare", Leksands IF, midsommarstänger, blåbärssoppa och Gunde.
Som kontrast till denna flåshurtighet finns också alla nedlagda spöklika bruksorter, som nuförtiden inte huserar någonting annat än droger och ett och annat motorcykelgäng.
Bäst i test är nog faktiskt ändå Dan Andersson.
Det närbelägna landskapet Hälsingland(där jag har släkt på farmors sida) tycker jag är den rätta avvägningen mellan alltför flåshurtiga dalkarlar/kullor och rätt igenom tråkiga Gästrikland. Husen är inte lika röda, istället smakfullt linoljade. Hälsingarna tror sig inte heller ha ensamrätt på "vad som är typiskt svenskt". Läs igen raden av trivselfaktorer ovan som jag inte upplever som trevliga.
Denna tråd går faktiskt igen i vad jag tycker om flera andra delar av landet. Trots att en ansenligt stor del av släkten bor i Småland har jag alltid haft svårt även för detta landskap. Också detta beror sannolikt på en överdos av "redig svenskhet". Astrid Lindgren, Ikea, "glasriket", Duvemåla och Gnosjöandan. Historiskt hårt arbetande människor som även dem har tilldelats någon form av tolkningsföreträde på vad som anses typiskt svenskt. Liksom Dalarna väldigt röda hus med blåa dörrar och vita knutar. I det småländska inlandet skiner solen emellertid knappt aldrig. Och horisonten är så knapp att det känns som att man alltid är på väg in i ett hål, som man naturligtvis aldrig kommer fram till. Det är ju bara en föreställning allt sammans. Så fort man kommer ut ur Småland på sydsidan öppnar sig horisonten. Luften blir högre, solen börjar skina och den deprimerande barrskogen byts ut mot luftig bokskog. Kontinenten känns närmare, Carl Larsson helt avlägsen.
Den storstaden(enligt vad som räknas till storstäder, men egentligen inte är det) i Sverige som jag har svårast för, trots de senaste relativa sågningarna av huvudstaden, är naturligtvis Gööööteebooorg!
Vad återkommer då här från de föregående delarna? Jo, samma sak som i inte minst Dalarna. En påklistrad trivselattityd samt ett självpåtaget tolkningsföreträde om vad som är just treeeeevligt. Det är inte trevligt. Det låter bara som att de är helt slut i huvudet. Vilket de förmodligen också är. Dessutom blåser och regnar det, hela tiden. Medlemmarna i Killinggänget brukar högt och ljudligt ställa tillbaka klockorna två år varje gång de landar i denna lobotomerade skitstad.
Avdelning: svenska städer och landskap.
Personligen är jag livrädd för just Dalarna. Det kan ha att göra med att mina föräldrar(mest mamma) ofta fick för sig att vi skulle tillbringa minst en semestervecka i detta landskap när jag växte upp. Jag förstod inte riktigt vad det var jag inte klarade av. Allt verkade ju så trevligt på ytan. Senare har jag kommit fram till att det var just denna kombination av flåshurtiga trivselfaktorer som jag inte klarade av.
Carl Larsson, dalahästar, spelmansstämmor, "gröna vågare", Leksands IF, midsommarstänger, blåbärssoppa och Gunde.
Som kontrast till denna flåshurtighet finns också alla nedlagda spöklika bruksorter, som nuförtiden inte huserar någonting annat än droger och ett och annat motorcykelgäng.
Bäst i test är nog faktiskt ändå Dan Andersson.
Det närbelägna landskapet Hälsingland(där jag har släkt på farmors sida) tycker jag är den rätta avvägningen mellan alltför flåshurtiga dalkarlar/kullor och rätt igenom tråkiga Gästrikland. Husen är inte lika röda, istället smakfullt linoljade. Hälsingarna tror sig inte heller ha ensamrätt på "vad som är typiskt svenskt". Läs igen raden av trivselfaktorer ovan som jag inte upplever som trevliga.
Denna tråd går faktiskt igen i vad jag tycker om flera andra delar av landet. Trots att en ansenligt stor del av släkten bor i Småland har jag alltid haft svårt även för detta landskap. Också detta beror sannolikt på en överdos av "redig svenskhet". Astrid Lindgren, Ikea, "glasriket", Duvemåla och Gnosjöandan. Historiskt hårt arbetande människor som även dem har tilldelats någon form av tolkningsföreträde på vad som anses typiskt svenskt. Liksom Dalarna väldigt röda hus med blåa dörrar och vita knutar. I det småländska inlandet skiner solen emellertid knappt aldrig. Och horisonten är så knapp att det känns som att man alltid är på väg in i ett hål, som man naturligtvis aldrig kommer fram till. Det är ju bara en föreställning allt sammans. Så fort man kommer ut ur Småland på sydsidan öppnar sig horisonten. Luften blir högre, solen börjar skina och den deprimerande barrskogen byts ut mot luftig bokskog. Kontinenten känns närmare, Carl Larsson helt avlägsen.
Den storstaden(enligt vad som räknas till storstäder, men egentligen inte är det) i Sverige som jag har svårast för, trots de senaste relativa sågningarna av huvudstaden, är naturligtvis Gööööteebooorg!
Vad återkommer då här från de föregående delarna? Jo, samma sak som i inte minst Dalarna. En påklistrad trivselattityd samt ett självpåtaget tolkningsföreträde om vad som är just treeeeevligt. Det är inte trevligt. Det låter bara som att de är helt slut i huvudet. Vilket de förmodligen också är. Dessutom blåser och regnar det, hela tiden. Medlemmarna i Killinggänget brukar högt och ljudligt ställa tillbaka klockorna två år varje gång de landar i denna lobotomerade skitstad.
Avdelning: svenska städer och landskap.
Kommentarer
Trackback
