Franschising...
..var naturligtvis det jag menade igår natt.
Stockholms problem sedan någon gång strax efter att de där planen kraschade in i Manhattan är franschising - och detta i dubbel bemärkelse.
Man behöver inte vara Tyler Brûlé för att tycka att det är synnerligen ocharmigt med alla likriktade butikskedjor som dominerar kanske framförallt i Hötorgscity. Nu är det väl i ärlighetens namn kanske inte så många av kedjorna som faktiskt tillämpar franschising. Men effektsökeri, som ibland fungerar och ibland inte gör det, är en av mina starkaste grenar.
Vilket leder mig över på den andra formen av franschising. Nämligen konceptet "Stockholm". Ju större omsättning på människor det är, framförallt innanför tullarna, desto mindre av den ursprungliga själen och identiteten blir det kvar. Det behöver man inte vara Ulf Lundell för att kunna konstatera. Detta är extra problematiskt i ett land som sedan tidigare mentalt föraktar alla andra klassidentiteter än den absoluta medelklassen. Dissandet av denna handlar snarare till större delen om någon form av nationell narcisism. Vi ska heller inte blanda ihop den upplevda klassidentiteten med den reella samhällsklassen. Åtskilliga människor som per definition egentligen tillhör arbetarklassen tvingas också leva i en medelklassidentitet.
Medelklassens brist på arv och traditioner(de allra flesta har ju åkt uppåt i hierarkin för att komma dit. Betydligt färre, men ändå en betydande del har åkt neråt för att hamna där) gör dels att man känner sig rotlös. Men också att man naturligtvis måste ha någonting annat istället. När man står i mitten kan man alltså plocka hej vilt bland så vitt skillda saker som vurm för kungahuset, solidaritet med de fattiga och två veckors semester i Fjärran Östern. Det som man antagligen hade ärvt från sina förfäder i någon annan samhällsklass ville man inte ha(delvis på grund av att man inte ville kännas vid sina rötter...) Istället hittade man det man behövde på Ikea. Någonting som delar av dagens betydligt mer individcentrerade medelklass idag har svårt att smälta. Rotlösheten och därmed trendkänsligheten blir naturligtvis störst där det är högst omsättning på folk. Nämligen i de centrala delarna av Stockholm.
Ju mindre särprägel och fler franschisingbutiker desto lättare är det också att kopiera det övriga som finns - och sätta upp en filial någon annanstans. Till exempel här nere.
I slutändan ser hela Sverige likadant ut(och låter. En svårdefinierad putsad sydlig dialekt som kan vara allt ifrån Småland, via Blekinge, norra Skåne plus Lund och Halland). I alla fall där det är nettoinflyttning.
De orterna som har vikande befolkningsunderlag får också sinsemellan allt mer gemensamt.
Men det är inget lyxigt medelklassproblem.
Stockholms problem sedan någon gång strax efter att de där planen kraschade in i Manhattan är franschising - och detta i dubbel bemärkelse.
Man behöver inte vara Tyler Brûlé för att tycka att det är synnerligen ocharmigt med alla likriktade butikskedjor som dominerar kanske framförallt i Hötorgscity. Nu är det väl i ärlighetens namn kanske inte så många av kedjorna som faktiskt tillämpar franschising. Men effektsökeri, som ibland fungerar och ibland inte gör det, är en av mina starkaste grenar.
Vilket leder mig över på den andra formen av franschising. Nämligen konceptet "Stockholm". Ju större omsättning på människor det är, framförallt innanför tullarna, desto mindre av den ursprungliga själen och identiteten blir det kvar. Det behöver man inte vara Ulf Lundell för att kunna konstatera. Detta är extra problematiskt i ett land som sedan tidigare mentalt föraktar alla andra klassidentiteter än den absoluta medelklassen. Dissandet av denna handlar snarare till större delen om någon form av nationell narcisism. Vi ska heller inte blanda ihop den upplevda klassidentiteten med den reella samhällsklassen. Åtskilliga människor som per definition egentligen tillhör arbetarklassen tvingas också leva i en medelklassidentitet.
Medelklassens brist på arv och traditioner(de allra flesta har ju åkt uppåt i hierarkin för att komma dit. Betydligt färre, men ändå en betydande del har åkt neråt för att hamna där) gör dels att man känner sig rotlös. Men också att man naturligtvis måste ha någonting annat istället. När man står i mitten kan man alltså plocka hej vilt bland så vitt skillda saker som vurm för kungahuset, solidaritet med de fattiga och två veckors semester i Fjärran Östern. Det som man antagligen hade ärvt från sina förfäder i någon annan samhällsklass ville man inte ha(delvis på grund av att man inte ville kännas vid sina rötter...) Istället hittade man det man behövde på Ikea. Någonting som delar av dagens betydligt mer individcentrerade medelklass idag har svårt att smälta. Rotlösheten och därmed trendkänsligheten blir naturligtvis störst där det är högst omsättning på folk. Nämligen i de centrala delarna av Stockholm.
Ju mindre särprägel och fler franschisingbutiker desto lättare är det också att kopiera det övriga som finns - och sätta upp en filial någon annanstans. Till exempel här nere.
I slutändan ser hela Sverige likadant ut(och låter. En svårdefinierad putsad sydlig dialekt som kan vara allt ifrån Småland, via Blekinge, norra Skåne plus Lund och Halland). I alla fall där det är nettoinflyttning.
De orterna som har vikande befolkningsunderlag får också sinsemellan allt mer gemensamt.
Men det är inget lyxigt medelklassproblem.
Kommentarer
Trackback
