Written in stone
Jag lyssnade nyligen på ett antal Podcasts som behandlar 20-årsjubiléet av Stone Roses själbetitlade debutalbum. Det kommer att ges ut i tre olika omfattande utgåvor i augusti, varav den mest omfattande boxen går att köpa på avbetalning...
Majoriteten av tiden i pod-sändingarna ägnas åt att försöka klargöra varför detta album blivit en milstolpe i musikhistorien(eftersom att det är Manchester blir det dock väldigt mycket "it´s still just f*****g great man").
Förutom kvaliteten på musiken är sedan tidigare främst tre förklaringar allmänt accepterade.
1) Sammanlänkandet mellan traditionella gitarrband och den under 1989 framväxande dansmusikscenen i Storbritannien.
2) Revolution was in the air när flera diktaturer i Europa föll inom loppet av kort tid. Musiken lät mycket som, och handlade delvis om en flykt mot någonting bättre.
3) Det var väldigt varmt på de brittiska öarna sommaren 89. Albumet blev ett soundtrack till några månader som många menar är de kulturellt mest spännande i Storbritannien någonsin. Svängiga Londons 60-tal samt punkexplosionen inkluderat.
Från Podcast-säningarna plockar jag ändå med mig några ord.
Stone Roses bassist Mani berättade att han minsann brukar spela albumet när han är ute och dj-ar. Det brukar inte anses vara helt okej att spela någonting med sig själv. Det brukar rentav avfärdas som ganska ohyfsat.
John Leckie, albumets producent, berättade att han under inspelningsperioden lyssnade på låtarna hemma. Detta efter att han hade arbetat med dem en hel dag i studion.
Matthew Priest, skribent och trumslagare slog nog ändå huvudet på spiken när han förklarade att det är "a blokes album that is yet very artistic. Oasis took the blokeiness a bit further, but they couldn´t be Stone Roses because The Stone Roses were artistic".
Majoriteten av tiden i pod-sändingarna ägnas åt att försöka klargöra varför detta album blivit en milstolpe i musikhistorien(eftersom att det är Manchester blir det dock väldigt mycket "it´s still just f*****g great man").
Förutom kvaliteten på musiken är sedan tidigare främst tre förklaringar allmänt accepterade.
1) Sammanlänkandet mellan traditionella gitarrband och den under 1989 framväxande dansmusikscenen i Storbritannien.
2) Revolution was in the air när flera diktaturer i Europa föll inom loppet av kort tid. Musiken lät mycket som, och handlade delvis om en flykt mot någonting bättre.
3) Det var väldigt varmt på de brittiska öarna sommaren 89. Albumet blev ett soundtrack till några månader som många menar är de kulturellt mest spännande i Storbritannien någonsin. Svängiga Londons 60-tal samt punkexplosionen inkluderat.
Från Podcast-säningarna plockar jag ändå med mig några ord.
Stone Roses bassist Mani berättade att han minsann brukar spela albumet när han är ute och dj-ar. Det brukar inte anses vara helt okej att spela någonting med sig själv. Det brukar rentav avfärdas som ganska ohyfsat.
John Leckie, albumets producent, berättade att han under inspelningsperioden lyssnade på låtarna hemma. Detta efter att han hade arbetat med dem en hel dag i studion.
Matthew Priest, skribent och trumslagare slog nog ändå huvudet på spiken när han förklarade att det är "a blokes album that is yet very artistic. Oasis took the blokeiness a bit further, but they couldn´t be Stone Roses because The Stone Roses were artistic".
Kommentarer
Trackback
