Det var då en helt makalös skitdag
Det började egentligen igår kväll. Märkte att en lampa på instrumentpanelen som inte brukar lysa gav ifrån sig ett illavarslande rött sken. Tittade i instruktionsboken där det stod att det betydde att bilen hade låg bromsvätskenivå. Stannade till vid en mack och inhandlade detta mirakelmedel. Öppnade motorhuven för att i den alldeles för svaga belysningen och det alldeles för kalla vädret fylla på vätskan i rätt behållare."Vad konstigt, det är ju inte alls särksilt tomt här", tänkte jag, samtidigt som jag måttade lagom mycket vätska, någonting som jag också meddelade bilens egentliga ägare. Men, men. När jag vred om nyckeln för att, vid det här laget ganska hungrig, transportera bilen de fåtaliga metrena till en välkänd snabbmatskedja, så lyste inte lampan längre. Allt frid och fröjd igen! någonting som jag också meddelade bilens egentliga ägare. Tillbaka till jobbet för lite härligt utfyllnadsarbete.
Trettondagen. Efter att inte ha gjort någonting (inhandlat mat, slösurfat, kollat mejlen och slutet på Reality Bites(!) ) under de två första vakna timmarna på denna för mig helt ouppbundna dag tänkte jag att jag skulle vilja se filmen Eden Lake, som ju ska vara så bra. Ut till den kära bilen för att göra en utflykt till, det för mig, enda kända stället där denna film visas på eftermiddagstid - Heron City. Jag hatar i och för sig platsen av hela mitt hjärta, men som journalist är det allmänbildande att då och då besöka ställen som man inte föredrar personligen. Vrider om SAAB-nyckeln och backar ut från parkeringsplatsen. "Vad konstigt, nu lyser den där lampan igen". Fortsatte ändå att köra några kilometer, jag hade ju fyllt på dagen innan. Till slut stannade jag ändå utanför ett sånt där charmigt stormarknadsområde, som är extra charmerande just i januari, i snålblåst och lågkonjunktur.
Öppnar återigen motorhuven, det är nästan fullt i bromsvätskebehållaren, häller ändå på lite till. Passar på att besöka återvinningsstationen "när jag ändå är där". Tillbaka till bilen för att antingen åka tillbaka hem, eller fortsätta utflykten till Heron City. Men nu startar bilen inte alls. Tur att det också är helgdag(en av de som det känns som att man lika gärna skulle kunna jobba på). Således inte möjligt att konsultera någon bilverkstad. Jaja, då var det väl bara att vända hem igen. Jag hade inte ork att kolla hur bussarna går(på jätteröd dag) från detta område. Så jag tänkte att jag kunde promenera, det kunde ju inte vara så långt. Efter cirka tio minuter kollade jag fickorna lite så där som man gör på slentrian när man inte har någonting annat för sig, för att försäkra sig om att man i alla fall inte har tappat någonting (också). "Men, hade inte jag ett par nycklar till jobbilen i den där jackfickan igår kväll". Jag fortsatte att promenera fågelvägen hemåt, över rondeller, åkrar och genom tokstängda industriområden. Gick av en slump förbi SAAB-verkstaden också. Snöandet tilltog hela tiden. Jag tror att jag gick en mil i snöyra. Det tog minst en timme, fågelvägen.
Trettondagen. Efter att inte ha gjort någonting (inhandlat mat, slösurfat, kollat mejlen och slutet på Reality Bites(!) ) under de två första vakna timmarna på denna för mig helt ouppbundna dag tänkte jag att jag skulle vilja se filmen Eden Lake, som ju ska vara så bra. Ut till den kära bilen för att göra en utflykt till, det för mig, enda kända stället där denna film visas på eftermiddagstid - Heron City. Jag hatar i och för sig platsen av hela mitt hjärta, men som journalist är det allmänbildande att då och då besöka ställen som man inte föredrar personligen. Vrider om SAAB-nyckeln och backar ut från parkeringsplatsen. "Vad konstigt, nu lyser den där lampan igen". Fortsatte ändå att köra några kilometer, jag hade ju fyllt på dagen innan. Till slut stannade jag ändå utanför ett sånt där charmigt stormarknadsområde, som är extra charmerande just i januari, i snålblåst och lågkonjunktur.
Öppnar återigen motorhuven, det är nästan fullt i bromsvätskebehållaren, häller ändå på lite till. Passar på att besöka återvinningsstationen "när jag ändå är där". Tillbaka till bilen för att antingen åka tillbaka hem, eller fortsätta utflykten till Heron City. Men nu startar bilen inte alls. Tur att det också är helgdag(en av de som det känns som att man lika gärna skulle kunna jobba på). Således inte möjligt att konsultera någon bilverkstad. Jaja, då var det väl bara att vända hem igen. Jag hade inte ork att kolla hur bussarna går(på jätteröd dag) från detta område. Så jag tänkte att jag kunde promenera, det kunde ju inte vara så långt. Efter cirka tio minuter kollade jag fickorna lite så där som man gör på slentrian när man inte har någonting annat för sig, för att försäkra sig om att man i alla fall inte har tappat någonting (också). "Men, hade inte jag ett par nycklar till jobbilen i den där jackfickan igår kväll". Jag fortsatte att promenera fågelvägen hemåt, över rondeller, åkrar och genom tokstängda industriområden. Gick av en slump förbi SAAB-verkstaden också. Snöandet tilltog hela tiden. Jag tror att jag gick en mil i snöyra. Det tog minst en timme, fågelvägen.
Kommentarer
Trackback
