twd

Bilden på omslaget till Morrisseys nya skiva säger tack och lov inte så mycket om innehållet...

Jag har nu fildelat Morrisseys senaste Years of Refusal en tid. Förväntningarna ifrån mig personligen på detta släpp var inte i närheten av förväntningarna på hans två tidigare skivor under 00-talet. Detta dels på grund av att flera av låtarna har hörts tidigare i olika sammanhang. Men framförallt hade det att göra med att jag tyckte att föregångaren Ringleader of the Tormentors var en ganska misslyckad skiva. Den var i sin tur en uppföljare på 2004 års comeback You Are the Quarry som älskades så väl av kritiker, gamla fans som nytillkomna beundrare. Ett gemensamt problem för både den sämre och den bättre av dessa skivor vill jag mena är produktionen. På You Are the Quarry överraskade Morrissey med att plocka in Jerry Finn som producent. Han hade en oroande meritförteckning med en hel del bjöjpunk, däribland Green Days Dookie och några skivor av Blink Etthundraåttiotvå. Resultatet av produktionen på Morrisseyskivan var i mitt tycke blandat när den kom ut. Albumet som helhet var dock utmärkt, tack vare en strålande sånginsats och gediget låtskrivande från Moz  När jag häromdagen lyssnade på den kunde jag konstatera att de bästa spåren, som First of the Gang to Die och The World is Full of Crashing bores har åldrats med den äran. De mer alldagliga låtarna har däremot inte gjort det.

På Ringleader of the Tormentors två år senare gick uppgiften att producera till Tony Visconti. På pappret minst sagt ett uppköp. Visconti är mest känd för att ha rattat spakarna(kan någon annan komma på en bättre synonym för “att producera” tar jag gärna emot tips) på flera av David Bowies mästerverk. Däribland produktionssensationen Low från 1977. Vad som gick snett på Ringleader.. är svårt att spekulera i. Den kändes på det stora hela överjobbad. Omslagsfotot är på något sätt en varudeklaration för hela albumet. När jag läste att Visconti skulle producera hade jag förhoppningar om att gitarrmattorna skulle tonas ned en aning till förmån för mer nyanser, och vad vet jag, kanske lite mer pianon? Det blev snarare tvärtom. Jag kan faktiskt inte påstå att jag idag överhuvudtaget minns särskilt mycket av skivan. En helt okej singel i You Have Killed Me, den vackra Dear God, Please Help Me och Life is a Pigsty vill jag ändå minnas att jag tyckte stod ut från resten av sörjan.

Till Years of Refusal. Jerry Finn tillbaka som producent(Tony Visconti sa i en intervju att han skulle producera även detta album, men icke. Jerry Finn avled i somras är också värt att notera.). Efter knappt en vecka känns det som ett av Morrisseys jämnaste soloalbum. Det finns ingen låt här som jag spontant ogillar. Samtliga nummer känns på en femgradig skala som en fyra eller en stark trea. Överlag korta kärnfulla pop/rocklåtar där man upptäcker nya små finesser vid varje lyssning. Produktionen stör mig än så länge inte, vilket är ett gott betyg till Finn. Jag tyckte inte att de tidigare utgivna singlarna That´s How People Grow Up och All You Need is Me var någonting man blev knockad av när de kom ut, men här utgör de naturliga delar av en helhet. Jämnheten gör dock också att det är svårt att plocka ut någon låt som kommer att definiera det här albumet i framtiden. Vid den första genomlyssningen trodde jag att It´s Not Your Birthday Anymore skulle kunna vara det spåret. Men efter flera lyssningar är det snarare den låten som nu har börjat tappa lite. Om jag i dagsläget skulle bli tvungen att plocka ut någon enskild höjdpunkt skulle det istället bli Mama Lay Softly on the Riverbed. Men faktum kvarstår, här finns ingen Everyday is Like Sunday eller Now My Heart is Full. Men som sagt, inte heller ett enda svagt spår, och det måste ses som ett styrkebesked.