Blankröst
Tänkte att jag skulle fortsätta på temat inrikespolitik. Cirka ett och ett halvt år kvar till nästa riksdagsval och det finns inte något parti man med gott samvete kan gå och lägga en röst på. Då tillhör jag ändå inte skaran som någon gång provat på soffliggandet. Jag röstade till och med i senaste EU-valet.
Från vad som traditionellt har ansetts vara höger till dito vänster:
Moderaterna:
Är inte bara det nya arbetarpartiet i sin egen marknadsföring, utan har även ju längre mandatperioden gått också börjat framstå som just Socialdemokraterna ofta har framstått genom åren. Här har vi det stora regeringspartiet med den trygga men tråkiga partiledaren. Han ägnar sig i allt större utsträckning åt att släta över samarbetspartiernas olika profilfrågor för att regeringen ska stöta sig med så få som möjligt. Det borde ändå finnas ett latent missnöje hos vissa grupper av de moderata gräsrötterna. Bland dessa märks så väl slipade idépolitiker som riktiga dårar. Men så länge man ligger kring 27 procent i oppinionsmätningarna ska det väl mycket till om någon ska klaga. För partiledningen gäller idag samma hederskodex som alltid har gällt inom socialdemokratin. Inte göra sig osams med facken, eller Wallenberg.
Kristdemokraterna:
Ett parti i djup kris. Överkörda i den för många partimedlemmar högst prioriterade frågan om könsneutrala äktenskap. Det är nog inte bara jag som tycker lite synd om partiledaren som jag antar rent personlighetsmässigt tillhör de som är minst ogillade av den svenska befolkningen. Här får han springa runt och medla mellan partikamrater som slåss för sina hjärtefrågor och företrädare för Reinfeldts regeringsplan, som naturligtvis är överordnad allting annat. Felet ur partiets synvinkel är helt enkelt att profilfrågorna inte stämmer överrens med Sverige idag. Kommer i alla fall naturligtvis över 4 procentsspärren tack vare taktikröstande moderater, som vanligt.
Folkpartiet:
Hur kan det här fortfarande vara ett och samma parti? Jag har försökt att förstå, men jag förstår bara inte. Förstår Jan Björklund att det är Folkpartiet han är partiledare för? Vad hände med den folkpartistiska traditionen av upplysning, bildning och att se varje individ som någonting unikt? Nej, den här partiledare framstår mest som de dårarna som ännu inte börjat gnälla i leden bakom den uppenbart mycket intelligentare Reinfeldt. "Men vad bra. Då tar du de där radhusfascisterna utanför Falun som har gått och bitit ihop sedan de köpte kåken".
Centerpartiet:
Ja, många är det som har gnällt på ettriga Maud genom åren. Men hon måste väl kompensera för resten av dönickarna bland partiledarna i det här landet. Centerpartiet ska ha credd för att man i alla fall ger sken av att vilja arbeta för decentralisering, mindre krångel och mer (små)företagssamhet. Det har dock ännu inte synts till så värst mycket av detta i praktiken. Detta har ironiskt nog mycket med det traditionellt mest företagsvänliga partiets, numera erkänt skickliga sätt att släta över mindre partiers profilfrågor. Entreprenörsanda är bra, så länge den inte stöter sig med facken. Personligen kan jag däremot aldrig lita på det här partiet. Positionen i mitten på den allt mer slätstrukna svenska mittendefinierade politiken gör att man har en tradition av att vela mest av alla i flera viktiga frågor.
Övrigt: När Olof Johansson kampanjade mot Öresundsbron bestämde jag mig för att aldrig någonsin lägga min röst på detta parti.
Socialdemokraterna:
Inledningsvis. Se första meningen på Folkpartiet. Men så har det ju å andra sidan varit nästan för jämnan här. Skillnaden är att man nästan alltid har haft en starkare partiledare än vad man har nu. Nu står den potentiella landsfadern på andra sidan och älskar kollektivavtal istället. Och vad är det man vill? Under förra valrörelsen kom man ju knappt med ett enda bra argument i någon fråga. Gratis försprång i oppinionen efter valet fick man på grund av att människor som av någon anledning hade röstat på alliansen plötsligt kom på att de hade gått till val på att skära ner i A-kassan. Nu är de nivåerna i stort sett återställda, och därmed verkar inte Sahlin ha någonting att prata om över huvud taget. Nu räcker det inte med olika populistiska punktinsatser längre. Det största oppositionspartiet måste peka ut en långsiktig vision och hur man ska gå tillväga för att komma dit. Det är heller inte oviktigt att lyckas kommunicera någon av frågorna till väljarna, i alla fall någon gång ibland. Och den relativa högersossen ska alltså regera med Vänsterpartiet?
Miljöpartiet:
Ska alltså regera med Socialdemokraterna. Till saken hör att jag inte tror att det spelar särskilt stor roll om de tillhör ett regeringsalternativ eller inte. De lär inte få direkt genomslag för särkskilt stor del av sin politik. Å andra sidan kommer nutida och framtida regeringar att tvingas klubba igenom många av partiets profilfrågor till följd av självklara orsaker som alla känner till.
Vänsterpartiet:
Sedan Schyman lämnade har man alltmer frångått planen att skaffa väljare utanför kärntrupperna. Nu ska alltså Ohlys ofinansierade satsningar i offentlig sektor paras med Socialdemokraternas jakt på medelklassen i villaförorterna. Ohly-styret är på något konstigt sätt både raka motsatsen till och relativt likt Bo Lundgrens sejour hos Moderaterna. Sammantaget förmodligen det partiet som flest människor har svårt att ta på allvar...
...Sverigedemokraterna fruktas ju trots allt av de flesta. Och om det inte sker en skärpning när det gäller visionerna hos samtliga etablerade partier finns det utan tvekan fog för denna fruktan.
Från vad som traditionellt har ansetts vara höger till dito vänster:
Moderaterna:
Är inte bara det nya arbetarpartiet i sin egen marknadsföring, utan har även ju längre mandatperioden gått också börjat framstå som just Socialdemokraterna ofta har framstått genom åren. Här har vi det stora regeringspartiet med den trygga men tråkiga partiledaren. Han ägnar sig i allt större utsträckning åt att släta över samarbetspartiernas olika profilfrågor för att regeringen ska stöta sig med så få som möjligt. Det borde ändå finnas ett latent missnöje hos vissa grupper av de moderata gräsrötterna. Bland dessa märks så väl slipade idépolitiker som riktiga dårar. Men så länge man ligger kring 27 procent i oppinionsmätningarna ska det väl mycket till om någon ska klaga. För partiledningen gäller idag samma hederskodex som alltid har gällt inom socialdemokratin. Inte göra sig osams med facken, eller Wallenberg.
Kristdemokraterna:
Ett parti i djup kris. Överkörda i den för många partimedlemmar högst prioriterade frågan om könsneutrala äktenskap. Det är nog inte bara jag som tycker lite synd om partiledaren som jag antar rent personlighetsmässigt tillhör de som är minst ogillade av den svenska befolkningen. Här får han springa runt och medla mellan partikamrater som slåss för sina hjärtefrågor och företrädare för Reinfeldts regeringsplan, som naturligtvis är överordnad allting annat. Felet ur partiets synvinkel är helt enkelt att profilfrågorna inte stämmer överrens med Sverige idag. Kommer i alla fall naturligtvis över 4 procentsspärren tack vare taktikröstande moderater, som vanligt.
Folkpartiet:
Hur kan det här fortfarande vara ett och samma parti? Jag har försökt att förstå, men jag förstår bara inte. Förstår Jan Björklund att det är Folkpartiet han är partiledare för? Vad hände med den folkpartistiska traditionen av upplysning, bildning och att se varje individ som någonting unikt? Nej, den här partiledare framstår mest som de dårarna som ännu inte börjat gnälla i leden bakom den uppenbart mycket intelligentare Reinfeldt. "Men vad bra. Då tar du de där radhusfascisterna utanför Falun som har gått och bitit ihop sedan de köpte kåken".
Centerpartiet:
Ja, många är det som har gnällt på ettriga Maud genom åren. Men hon måste väl kompensera för resten av dönickarna bland partiledarna i det här landet. Centerpartiet ska ha credd för att man i alla fall ger sken av att vilja arbeta för decentralisering, mindre krångel och mer (små)företagssamhet. Det har dock ännu inte synts till så värst mycket av detta i praktiken. Detta har ironiskt nog mycket med det traditionellt mest företagsvänliga partiets, numera erkänt skickliga sätt att släta över mindre partiers profilfrågor. Entreprenörsanda är bra, så länge den inte stöter sig med facken. Personligen kan jag däremot aldrig lita på det här partiet. Positionen i mitten på den allt mer slätstrukna svenska mittendefinierade politiken gör att man har en tradition av att vela mest av alla i flera viktiga frågor.
Övrigt: När Olof Johansson kampanjade mot Öresundsbron bestämde jag mig för att aldrig någonsin lägga min röst på detta parti.
Socialdemokraterna:
Inledningsvis. Se första meningen på Folkpartiet. Men så har det ju å andra sidan varit nästan för jämnan här. Skillnaden är att man nästan alltid har haft en starkare partiledare än vad man har nu. Nu står den potentiella landsfadern på andra sidan och älskar kollektivavtal istället. Och vad är det man vill? Under förra valrörelsen kom man ju knappt med ett enda bra argument i någon fråga. Gratis försprång i oppinionen efter valet fick man på grund av att människor som av någon anledning hade röstat på alliansen plötsligt kom på att de hade gått till val på att skära ner i A-kassan. Nu är de nivåerna i stort sett återställda, och därmed verkar inte Sahlin ha någonting att prata om över huvud taget. Nu räcker det inte med olika populistiska punktinsatser längre. Det största oppositionspartiet måste peka ut en långsiktig vision och hur man ska gå tillväga för att komma dit. Det är heller inte oviktigt att lyckas kommunicera någon av frågorna till väljarna, i alla fall någon gång ibland. Och den relativa högersossen ska alltså regera med Vänsterpartiet?
Miljöpartiet:
Ska alltså regera med Socialdemokraterna. Till saken hör att jag inte tror att det spelar särskilt stor roll om de tillhör ett regeringsalternativ eller inte. De lär inte få direkt genomslag för särkskilt stor del av sin politik. Å andra sidan kommer nutida och framtida regeringar att tvingas klubba igenom många av partiets profilfrågor till följd av självklara orsaker som alla känner till.
Vänsterpartiet:
Sedan Schyman lämnade har man alltmer frångått planen att skaffa väljare utanför kärntrupperna. Nu ska alltså Ohlys ofinansierade satsningar i offentlig sektor paras med Socialdemokraternas jakt på medelklassen i villaförorterna. Ohly-styret är på något konstigt sätt både raka motsatsen till och relativt likt Bo Lundgrens sejour hos Moderaterna. Sammantaget förmodligen det partiet som flest människor har svårt att ta på allvar...
...Sverigedemokraterna fruktas ju trots allt av de flesta. Och om det inte sker en skärpning när det gäller visionerna hos samtliga etablerade partier finns det utan tvekan fog för denna fruktan.
Kommentarer
Trackback
