Uppdatering av politiken
Med några dagar kvar till valdagen är det dags för en högst subjektiv uppdatering av de politiska partiernas dagsform.
Vänsterpartiet – Mest status quo av samtliga partier. Ligger stadigt på drygt 5 procent sedan Gudrun lämnade. Fortsatt det mest verklighetfrånvända partiet. När man pratar med företrädare för partiet pratar de inte sällan om vad de själva och andra partier inte borde ha gjort, istället för om vad de vill göra. Har knappt fått in någonting i de rödgrönas valmannifest, som i sin tur accepterar de allra flesta av alliansens genomförda skattesänkningar. Har knappt en enda profilstark politiker förutom partiledaren. Frågan man ställer sig är varför de inte nöjer sig med att vara ett ideologistarkt parti som driver klassiska vänsterfrågor. Dessa skulle då kunna snappas upp i debatten, och i bästa fall(för Vänsterpartiet) av ett socialdemokratiskt parti, som utan Vänsterpartiet sannolikt skulle haft större chans att nå mittenväljarna – och regeringsmakten.
Miljöpartiet – Svagt nedåtgående form de senaste månaderna. Tappar antagligen ideologiskt obundna väljare som vill säkra en majoritetsregering utan inflytande av SD, till olika allianspartier. Miljöfrågan i debatten och Wetterstrands popularitet peakade något halvår för tidigt. Wetterstrand hade sannolikt också den svåraste utfrågningen i SVT. Man har ändå lyckats sätta en del prägel på de rödgrönas valmanifest, vilket troligtvis har gjort att S har förlorat mark i traditionellt starka socialdemokratiska fästen. Partiet har för egen del gjort en betydligt blekare valrörelse än vad i alla fall jag hade räknat med.
Kristdemokraterna – Det värsta är över, nu är det i alla fall inte uppförsbacke(på kort sikt) längre. Har i de flesta opinionsmätningar lämnat över rollen som alliansens minsta parti till Centern. Vinner antagligen på en generell medvind för alliansen, att Göran Hägglund framstår som ganska hygglig samt att man slipper diskutera de märkligaste delarna i partiets politik, då dessa försvinner när verklighetens folk börjar titta i plånboken och fundera över vem man vill ha som statsminister de kommande fyra åren. På lite längre sikt lider man dock fortsatt naturligtvis av att ha och ha haft omoderna profilfrågor som de allt tyngre moderatpjäserna naturligtvis kommer att ta bort även i fortsättningen.
Sverigedemokraterna – Tack för den Aftonbladet! Inledde med att helt neka partiet att annonsera. Fortsatte med att ta in en debattartikel som var hets mot folkgrupp, och ger nu i valrörelsen partiets pr-maskineri utmärkt bränsle genom att ha typ fem sidor SD om dagen(vilka tror ni det är som köper era tidningar? De som aldriiiiiiiig skulle få för sig att rösta på ett så "inskränkt" parti?). Man ger dem en uppmärksamhet som i alla fall inte VAR proportionelig till partiets storlek, eller invandrarfrågans betydelse i valrörelsen. Form, stigande då naturligtvis.
Centerpartiet – Probably the most kompromissande partiet of them all.
Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!
Har förutom den frågan också en del pigga förslag för att vitalisera svensk arbetsmarknad, som man också har fått kompromissa bort. Saknar till skillnad mot många andra partier absolut inte företrädare som sticker ut. Carlgren, Federley, Jöran Hägglund med J och min kanske absoluta favorit – Eskil Erlandsson. Maud är jättejobbig att lyssna på, men vann i längden på sitt hanterande av Saab. Mona ville ju absolut att vi alla skulle bli delägare i denna fina fabrik. Form för Centern: ganska ordentligt sluttande sedan 06 då man var ett av valets stora vinnare. Under de senaste månaderna dock ganska konstant låg.
Feministiskt Initiativ – Gudrun Schymans nya parti handlar i media mest om hantering av pengar. Brände 100 000 pr-byråpengar i Almedalen, fick pengar av The Knife, fick pengar av Benny Andersson. Schyman ryter till ibland i diverse tv-soffor och på Newsmill. Annars verkar man inte ha något direkt intresse av att bli större. Tråkigt, eftersom att svensk partipolitik verkligen skulle behöva vitaliseras. Form: Konstant.
Folkpartiet – Partiet som ger det märkligaste och mest schizofrena intrycket. Har den obehagligaste partiledaren, som ändå verkar "gå hem" i breda befolkningslager. Tjatar till leda om den förbannade skolan, som att hela världen bara handlade om undervisning. Så långt partiledaren. Annars har man på riksnivå några av landets mest sympatiska politiker. Cecilia Malmström(okej, snarare internationell nivå här), Camilla Lindberg, Johan Pehrsson, Birgitta Ohlsson och så vidare. Även på lokal nivå är min uppfattning att folkpartisterna inte sällan är de som har den mest moderna världsbilden. De kan diskutera annat än plånboksfrågor eller sådant som man har fått prejat på sig från partitoppen. Partiet har på riksnivå också några modiga omvälvande förslag, bland annat om att förstatliga skolan och att införa obligatorisk a-kassa. Man kan diskutera om det är rätt. Men det är i alla fall uppfriskande avstickare från den jämngrå och i valrörelsen allenarådande moderat och sossesörjan.
Piratpartiet - Nu när det blev stopp för Ipred samtidigt som Spotify har tagit över musiklyssnandet i Sverige så blir deras nya profilfråga, enligt säkra uppgifter, att städa upp i Adenviken.
Socialdemokraterna – Ja, herregud. I vilken ände ska man börja? Form: nedåtgående. Frågan är vart botten är? Brukar ändå få lite högre valresultat än vad som uppmäts i opinionsmätningar inför valet. Man sa att man skulle rensa ut ordentligt efter 2006. Det gjorde man inte. Har man någon gång haft så svaga namn på de positioner som kan komma ifråga för ministerposter? Man borde inte ha ingått i någon allians med varken MP eller V. Det gemensamma valmanifestet var inte annat än pinsamt. Det hänger inte ihop. Och man har kompromissat ihjäl sig själva. Man behöver tack vare sin storlek inte, likt Centerpartiet kompromissa bort profilfrågor. Problemet är väl snarare att man inte har några profilfrågor som väljarna gillar. Man är vad det verkar(man ska ju inte vara helt säker förrän valresultatet är färdigt) helt väck i Stockholm. Halvmesyrerna för att rädda det som räddas kan där, stöter bort delar av de norrländska kärntrupperna. Företrädarna är ofta varma människor. Men de har problem med sin egen självbild. De tror att de har patent på att vara goda, och på att regera Sverige. Fortfarande.
Moderaterna – Gör precis som 2006 den bästa valrörelsen av alla partier, vilket ger utdelning i fina opinionssiffror. Jag tror dock, för att tala idrottsspråk, att de är oerhört känsliga för skador på nyckelspelarna. Reinfeldt och Borg har en sådan blocköverskrivande trovärdighet som endast socialdemokratiska stats- och finansministrar tidigare har varit i närheten av. Bakom dessa tycker i alla fall jag att det ser ganska tunnt ut i dagsläget. Och man ser inte så värst många andra moderater, vilket ju är ganska anmärkningsvärt med tanke på att partiet nu är lika stora som S. Någonting som också är tråkigt är att man inte har några egna nya fräscha förslag att komma med. Pragmatiska till förbannelse är vad som gäller. Men just nu verkar man ändå vara något av ett självspelande piano. Schlingman verkar vara i sitt esse när han får ligga i bakgrunden och styra kampanjmaskineriet. För under mandatperioden kan jag ju inte säga att jag imponerades av honom.
Vänsterpartiet – Mest status quo av samtliga partier. Ligger stadigt på drygt 5 procent sedan Gudrun lämnade. Fortsatt det mest verklighetfrånvända partiet. När man pratar med företrädare för partiet pratar de inte sällan om vad de själva och andra partier inte borde ha gjort, istället för om vad de vill göra. Har knappt fått in någonting i de rödgrönas valmannifest, som i sin tur accepterar de allra flesta av alliansens genomförda skattesänkningar. Har knappt en enda profilstark politiker förutom partiledaren. Frågan man ställer sig är varför de inte nöjer sig med att vara ett ideologistarkt parti som driver klassiska vänsterfrågor. Dessa skulle då kunna snappas upp i debatten, och i bästa fall(för Vänsterpartiet) av ett socialdemokratiskt parti, som utan Vänsterpartiet sannolikt skulle haft större chans att nå mittenväljarna – och regeringsmakten.
Miljöpartiet – Svagt nedåtgående form de senaste månaderna. Tappar antagligen ideologiskt obundna väljare som vill säkra en majoritetsregering utan inflytande av SD, till olika allianspartier. Miljöfrågan i debatten och Wetterstrands popularitet peakade något halvår för tidigt. Wetterstrand hade sannolikt också den svåraste utfrågningen i SVT. Man har ändå lyckats sätta en del prägel på de rödgrönas valmanifest, vilket troligtvis har gjort att S har förlorat mark i traditionellt starka socialdemokratiska fästen. Partiet har för egen del gjort en betydligt blekare valrörelse än vad i alla fall jag hade räknat med.
Kristdemokraterna – Det värsta är över, nu är det i alla fall inte uppförsbacke(på kort sikt) längre. Har i de flesta opinionsmätningar lämnat över rollen som alliansens minsta parti till Centern. Vinner antagligen på en generell medvind för alliansen, att Göran Hägglund framstår som ganska hygglig samt att man slipper diskutera de märkligaste delarna i partiets politik, då dessa försvinner när verklighetens folk börjar titta i plånboken och fundera över vem man vill ha som statsminister de kommande fyra åren. På lite längre sikt lider man dock fortsatt naturligtvis av att ha och ha haft omoderna profilfrågor som de allt tyngre moderatpjäserna naturligtvis kommer att ta bort även i fortsättningen.
Sverigedemokraterna – Tack för den Aftonbladet! Inledde med att helt neka partiet att annonsera. Fortsatte med att ta in en debattartikel som var hets mot folkgrupp, och ger nu i valrörelsen partiets pr-maskineri utmärkt bränsle genom att ha typ fem sidor SD om dagen(vilka tror ni det är som köper era tidningar? De som aldriiiiiiiig skulle få för sig att rösta på ett så "inskränkt" parti?). Man ger dem en uppmärksamhet som i alla fall inte VAR proportionelig till partiets storlek, eller invandrarfrågans betydelse i valrörelsen. Form, stigande då naturligtvis.
Centerpartiet – Probably the most kompromissande partiet of them all.
Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!
Har förutom den frågan också en del pigga förslag för att vitalisera svensk arbetsmarknad, som man också har fått kompromissa bort. Saknar till skillnad mot många andra partier absolut inte företrädare som sticker ut. Carlgren, Federley, Jöran Hägglund med J och min kanske absoluta favorit – Eskil Erlandsson. Maud är jättejobbig att lyssna på, men vann i längden på sitt hanterande av Saab. Mona ville ju absolut att vi alla skulle bli delägare i denna fina fabrik. Form för Centern: ganska ordentligt sluttande sedan 06 då man var ett av valets stora vinnare. Under de senaste månaderna dock ganska konstant låg.
Feministiskt Initiativ – Gudrun Schymans nya parti handlar i media mest om hantering av pengar. Brände 100 000 pr-byråpengar i Almedalen, fick pengar av The Knife, fick pengar av Benny Andersson. Schyman ryter till ibland i diverse tv-soffor och på Newsmill. Annars verkar man inte ha något direkt intresse av att bli större. Tråkigt, eftersom att svensk partipolitik verkligen skulle behöva vitaliseras. Form: Konstant.
Folkpartiet – Partiet som ger det märkligaste och mest schizofrena intrycket. Har den obehagligaste partiledaren, som ändå verkar "gå hem" i breda befolkningslager. Tjatar till leda om den förbannade skolan, som att hela världen bara handlade om undervisning. Så långt partiledaren. Annars har man på riksnivå några av landets mest sympatiska politiker. Cecilia Malmström(okej, snarare internationell nivå här), Camilla Lindberg, Johan Pehrsson, Birgitta Ohlsson och så vidare. Även på lokal nivå är min uppfattning att folkpartisterna inte sällan är de som har den mest moderna världsbilden. De kan diskutera annat än plånboksfrågor eller sådant som man har fått prejat på sig från partitoppen. Partiet har på riksnivå också några modiga omvälvande förslag, bland annat om att förstatliga skolan och att införa obligatorisk a-kassa. Man kan diskutera om det är rätt. Men det är i alla fall uppfriskande avstickare från den jämngrå och i valrörelsen allenarådande moderat och sossesörjan.
Piratpartiet - Nu när det blev stopp för Ipred samtidigt som Spotify har tagit över musiklyssnandet i Sverige så blir deras nya profilfråga, enligt säkra uppgifter, att städa upp i Adenviken.
Socialdemokraterna – Ja, herregud. I vilken ände ska man börja? Form: nedåtgående. Frågan är vart botten är? Brukar ändå få lite högre valresultat än vad som uppmäts i opinionsmätningar inför valet. Man sa att man skulle rensa ut ordentligt efter 2006. Det gjorde man inte. Har man någon gång haft så svaga namn på de positioner som kan komma ifråga för ministerposter? Man borde inte ha ingått i någon allians med varken MP eller V. Det gemensamma valmanifestet var inte annat än pinsamt. Det hänger inte ihop. Och man har kompromissat ihjäl sig själva. Man behöver tack vare sin storlek inte, likt Centerpartiet kompromissa bort profilfrågor. Problemet är väl snarare att man inte har några profilfrågor som väljarna gillar. Man är vad det verkar(man ska ju inte vara helt säker förrän valresultatet är färdigt) helt väck i Stockholm. Halvmesyrerna för att rädda det som räddas kan där, stöter bort delar av de norrländska kärntrupperna. Företrädarna är ofta varma människor. Men de har problem med sin egen självbild. De tror att de har patent på att vara goda, och på att regera Sverige. Fortfarande.
Moderaterna – Gör precis som 2006 den bästa valrörelsen av alla partier, vilket ger utdelning i fina opinionssiffror. Jag tror dock, för att tala idrottsspråk, att de är oerhört känsliga för skador på nyckelspelarna. Reinfeldt och Borg har en sådan blocköverskrivande trovärdighet som endast socialdemokratiska stats- och finansministrar tidigare har varit i närheten av. Bakom dessa tycker i alla fall jag att det ser ganska tunnt ut i dagsläget. Och man ser inte så värst många andra moderater, vilket ju är ganska anmärkningsvärt med tanke på att partiet nu är lika stora som S. Någonting som också är tråkigt är att man inte har några egna nya fräscha förslag att komma med. Pragmatiska till förbannelse är vad som gäller. Men just nu verkar man ändå vara något av ett självspelande piano. Schlingman verkar vara i sitt esse när han får ligga i bakgrunden och styra kampanjmaskineriet. För under mandatperioden kan jag ju inte säga att jag imponerades av honom.
Kommentarer
Trackback
