twd

Stone Roses - The Stone Roses (1989)

Den här skivan borde man heller inte kunna eller få skriva någonting mer om. Men det skiter jag i. Somliga britter brukar sätta upp Revolver, Never Mind The Bollocks  och The Stone Roses som de tre främsta milstolparna för landets popmusik. Och knappast något album från 80-talet pekar väl tydligare ut riktningen för vad som skulle komma under 90-talet än det här. Själv tycker jag att Stone Roses första album låter väldigt mycket som ett uppsamlingsheat för vad man hade lärt sig fram till och med den där glödande sommaren 89. Det här är ju någonstans Beatles melodiförmåga korsat med Beach Boys harmonier och Rolling Stones arbete med det rytmiska. Som med mer begåvade texter och uppdaterat med punk-attityd och de rådande acid house-influenserna inte lät ett dugg retro, utan snarare som ljudet av en bättre framtid. Albumet blev själva bryggan mellan dansmusikscenen och gitarrindiebanden i Storbritannien.

The Stone Roses blev mycket i och med detta soundtracket till vad som brukar beskrivas som the second summer of love på de brittiska öarna. Albumets frihetstema både i texterna och som musikalisk känsla blev ännu starkare i takt med att flera östeuropeiska diktaturer föll ihop samtidigt som Europas unga dansade och sjöng med Ian Brown i the past was yours, but the future´s mine.

Någonting som är talande för i vilken oslagbar form Stone Roses var 88-89 är ju att de samlade b-sidorna från perioden är nästan lika bra som själva albumet. Skivans producent John Leckie berättade i samband med albumets 20-årsjubileum 2009 att han, efter att ha arbetat med låtarna hela dagen i studion, gick och lyssnade på dem hemma. Både han och bandet, som hade förberett sig för inspelningssituationen i fem år, var övertygade om att de höll på att skriva historia.

Jag personligen brukar vara ganska tolerant inställd till vad och vilken musik människor gillar. Jag kan köpa att en del inte alls gillar flera av mina absoluta favoritskivor. Men om jag ska lyfta fram någon enda skiva under hela musikhistorien som jag helt enkelt inte kan förstå hur man inte kan gilla så blir det faktiskt den här. Om man inte gillar det här albumet kan man väl varken gilla pop eller rock? Men så har jag knappt heller aldrig hört någon säga att de inte tycker om den här skivan.

När till exempel I am the Resurrection eller Waterfall spelas i offentliga miljöer i Storbritannien känns det fortfarande som att allt liksom stannar upp i ett par sekunder när människorna på plats blir medvetna om vilken musik som spelas. Det här är fortfarande musik som går igenom så många lager av generationer, samhällsklasser och inte minst musikaliska preferenser att jag har svårt att komma på vad som skulle gå att jämföra med. I samband med återutgåvan 2009 beskrev musikjournalisten Matthew Priest det hela mer träffande än jag hört någon annan sammanfatta vad det handlade om. It is  a blokes album that is yet very artistic. Oasis took the blokeiness a bit further, but they couldn´t be Stone Roses because The Stone Roses were artistic.

I Manchester kan man fortfarande både bli dumpad och få stryk om man talar illa om The Stone Roses. Men det ska man väl i så fall ha. Om formatet på den här listan inte hade varit standardiserat så hade rubriken till den här placeringen nämligen varit England´s Dreaming. I detta sammanhang mer passande än någonsin, eftersom att det visst fanns en framtid.

PS. The Stone Roses är på par med ettan på listan. Den främsta anledningen till att den “bara” ligger tvåa är att jag har valt att premiera en skiva som musikaliskt är helt innovativ, och som jag själv “upptäckte” i en ålder närmare 25 än 18. DS.