twd

Brian Eno - Ambient 4/On Land (1982)

Någon kanske hävdar att Brian Enos ambient-skivor är lite utanför vad den här listan i övrigt handlar om. Det må så vara. Men var ska man annars uppmärksamma de här skivorna? Under topplistan 80-talets bästa konstinstallationer? Under listan 80-talets mest intressanta ljud? Nej, det blir här. Och On Land är bäst av ambient-albumen, tätt följt av Apollo som här återfinns två platser längre ner. 70-talets Discreet Music, Music For Airports och Music For Films kommer inte upp i samma nivå. Ett exempel på främst On Lands genialitet är att albumet, i en instumental genre som har besudlats med diverse valsång, yoga-soundtracks, chill-outsamlingar och telefonkö-musik, lyckas särskilja sig och utan att förhäva sig framställa sig som helt genialt.
En av Brian Enos mest kända teser är att texterna aldrig är det som förmedlar huvudbudskapet i musiken. Musiken i sig ska vara tillräckligt bärande och dynamisk för att förmedla vad det handlar om. På Apollo är det ju nästan övertydligt, även om syftet med den musiken också är mycket uttalat. På On Land är det mycket svårare att sätta ord på känslan som förmedlas. Om jag personligen ska försöka så blir det, något paradoxalt, en oroskänsla som man ändå blir lugn av. Det här är musik som när man sitter omsluten av den och tänker på någonting helt annat, plötsligt kan rysa till rent fysiskt av. I stort sett all annan musik förlorar man ju en del av upplevelsen av om man samtidigt sysslar med någonting annat. Men Brian Enos ambientskivor blir snarare alltid en del av sammanhanget, och allra mest så alltså den helt geniala On Land.