Är detta vad vi har nu?
Avatar nio(?) Oscarsnomineringar, Up In The Air sex(?) diton? Den förstnämna är säkert en trevlig barnfilm(jag betalar inte pengar för att titta på barnfilm, och att se den gratis utan 3D känns som slöseri med tid och knappast heller rättvist mot filmen ifråga). Up In The Air såg jag i måndags och det var ju en trevlig förströelse, även om Juno-regissören gärna kan få flexa sin skivsamling i något dj-bås i stället för i sina filmer. Juno var en bedrövlig film med bra soundtrack. Det här var en trevlig/"bra" film med ett bra soundtrack. Ändå kändes det utstuderat "kreddiga" soundtracket malplacerat. Nu jävlar ska jag göra min Lost in Translation, kunde jag emellanåt höra regissören tänka. Vi byter ut hotelldöden mot en snubbe som älskar flygplatser! Detta blir alltså filmens huvudspår, och inte det mycket mer intressanta och aktuella massavskedandet av människor på konsultbasis. Den melankoliska alienationen sköttes naturligtvis betydligt snyggare, var mer spot-on och var dessutom mer otrampad mark i Tokyo för snart sju år sedan. Men Oscarsjuryn ligger väl ofta sisådär sju år efter med det som är intressant att behandla på film.
Det är idag en ganska omfattande så kallad skivonsdag som jag på något sätt ändå uppskattar att tidningarna fortfarande har, även om man direkt kan bilda sig en egen uppfattning, och allt som oftast redan har gjort så när recensionerna går i tryck. Sammanfattning av dagens skörd:
Sade – tråkig!
Nils Hansson – vettig.
Jenny Seth – byt jobb(på allvar alltså)!
Gill Scott- Heron – har jag inte hunnit med ännu
Yeasayer – är detta vad vi har nu? Nej men, allvarligt. Känner ni över huvud taget någonting när ni lyssnar på den här musiken? Ambling Alp är ju en småtrevlig singel att lyssna på när man håller på och spiller ut kaffe på tangentbordet, svarar på mejl, eller någonting annat skojigt. Men den här sortens musik lät(på fullt allvar) mer modern för snart 30 år sedan, någonting som de goda människorna naturligtvis känner till, utan att gapa om det allt för mycket för att förstöra det roliga(?) för dem som känner någonting(?) när de lyssnar på den här musiken.
Men det är väl detta vi har nu?
Det är idag en ganska omfattande så kallad skivonsdag som jag på något sätt ändå uppskattar att tidningarna fortfarande har, även om man direkt kan bilda sig en egen uppfattning, och allt som oftast redan har gjort så när recensionerna går i tryck. Sammanfattning av dagens skörd:
Sade – tråkig!
Nils Hansson – vettig.
Jenny Seth – byt jobb(på allvar alltså)!
Gill Scott- Heron – har jag inte hunnit med ännu
Yeasayer – är detta vad vi har nu? Nej men, allvarligt. Känner ni över huvud taget någonting när ni lyssnar på den här musiken? Ambling Alp är ju en småtrevlig singel att lyssna på när man håller på och spiller ut kaffe på tangentbordet, svarar på mejl, eller någonting annat skojigt. Men den här sortens musik lät(på fullt allvar) mer modern för snart 30 år sedan, någonting som de goda människorna naturligtvis känner till, utan att gapa om det allt för mycket för att förstöra det roliga(?) för dem som känner någonting(?) när de lyssnar på den här musiken.
Men det är väl detta vi har nu?
Kommentarer
Trackback
