Då så..

Den där vägen mellan Halmstad och Jönköping sent på kvällen alltså. Oj, oj oj! Man glömmer bort hur episkt tråkig den är mellan varven.  E 22 efter Kalmar, innan man kommer upp mot Söderköpingshållet är också MAGISKT tråkig! Småland alltså. Man har ju en stor del av släkten där, men ibland undrar man ju. En lång skogsväg med varierat antal filer och plötsligt så ser man en blå eller gul skylt peka rakt in i skogen som förtäljer att det är 47 kilometer till en ort som i 95 fall av hundra slutar på "hult", "ryd" eller "måla". När man äntligen når andra änden, i form av öppet landskap vid antingen Vättern, Skåne eller Blekinge upplever man en nästan fysisk tillfredsställelse inom sig.

Edit: Som vanligt ligger jag helt rätt i tiden. Men då är frågan. Vad ska man göra(Läs:ta sig till) när man har platser som Gislaved, Smålandsstenar, Oskarshamn och Ljungby att jobba med?  Västervik och Kalmar är det förvisso många som gillar på sommaren. Jönköpingstrakten med Gränna har ett superstarkt varumärke i sig. Alla vet att där finns polkagrisar, Vättern, ett smörgåsbord av frikyrkor och en ort som har fått se sin identitet kapad av bland annat gräsklippare.

Men vad i hela friden är det som gör att man nu talar någon form av göteborgska precis överallt i södra Sverige som inte är Skåne? Jönköping och Halmstad är typexempel på platser där många helt utan anledning numera pratar göteborgska.

Och apropå frikyrkor. Det här är naturligtvis ett hårt slag för så väl Strangeness som begrepp som för Strangnäs ekonomi. De var liksom den sista pusselbiten som nu tas bort från det nordsörmländska pusslet(Läs:gåtan).

*Primal Scream envisas med att spela sitt Screamadelica när det inte är inom räckhåll för mig. Primal Scream ska INTE spela Screamadelica i Stockholm(och oannonserat för alla som inte knallar på Götgatan upp och ner varje dag, eller?) när jag är på västkusten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0