Post-everything
"..exploration of how lyric & song-writing are perceived in the post-everything era."
Post-everything. That nails it in my book. Frågan är vad som kommer post-everything(jag vet att begreppet har funnits ett bra tag, men nu mer än någonsin är det verkligen post-everything). Eller är allting i själva verket slut? Det känns ju i alla fall som att den så kallade offentligheten har varit slut ett bra tag. Det som pågår i form av nya Idol-säsonger, Champions League-fotboll och annat trams pågår i själva verket inte i offentligheten eftersom att folk(riktigt många i alla fall) är så innerligt trötta på det. På den där fullständigt meningslösa glättigheten. Det är ju till exempel nästan fullständigt omöjligt att titta på tv i dag. Jag kan se Agenda, eventuellt någon dokumentär(fast det blir väl i ärlighetens namn oftast på datoren). Allt som rör sig pågår i olika slags paralelluniversum. Ingenting(då menar jag verkligen ingenting) är tillräckligt stort för att bryta igenom samtliga lager och göra alla uppmärksamma på samma sak samtidigt. Jo, en sak. Terrorattacker i Sverige eller kulturellt närliggande länder. Allting annat kan likagärna pågå. SM-slutspel i ishockey brydde sig till exempel en mycket, mycket stor del av svenska folket om fram till och med 90-talet. Nu skiter man fullständigt i det, om man inte själv är supporter till ett lag som deltar. Jaha, sänds det i Canal plus eller? Vilka vann förra året? Färjestad?
Frågan är vilken ytterlighet som är att föredra. Att alla gör samma sak hela tiden(som det var fram till och med för cirka 15 år sedan i Sverige) , eller att ingen bryr sig om någonting annat än det som för tillfället upptar ens intresse.
Post-everything. That nails it in my book. Frågan är vad som kommer post-everything(jag vet att begreppet har funnits ett bra tag, men nu mer än någonsin är det verkligen post-everything). Eller är allting i själva verket slut? Det känns ju i alla fall som att den så kallade offentligheten har varit slut ett bra tag. Det som pågår i form av nya Idol-säsonger, Champions League-fotboll och annat trams pågår i själva verket inte i offentligheten eftersom att folk(riktigt många i alla fall) är så innerligt trötta på det. På den där fullständigt meningslösa glättigheten. Det är ju till exempel nästan fullständigt omöjligt att titta på tv i dag. Jag kan se Agenda, eventuellt någon dokumentär(fast det blir väl i ärlighetens namn oftast på datoren). Allt som rör sig pågår i olika slags paralelluniversum. Ingenting(då menar jag verkligen ingenting) är tillräckligt stort för att bryta igenom samtliga lager och göra alla uppmärksamma på samma sak samtidigt. Jo, en sak. Terrorattacker i Sverige eller kulturellt närliggande länder. Allting annat kan likagärna pågå. SM-slutspel i ishockey brydde sig till exempel en mycket, mycket stor del av svenska folket om fram till och med 90-talet. Nu skiter man fullständigt i det, om man inte själv är supporter till ett lag som deltar. Jaha, sänds det i Canal plus eller? Vilka vann förra året? Färjestad?
Frågan är vilken ytterlighet som är att föredra. Att alla gör samma sak hela tiden(som det var fram till och med för cirka 15 år sedan i Sverige) , eller att ingen bryr sig om någonting annat än det som för tillfället upptar ens intresse.
Kommentarer
Trackback
