"Vart är vi på väg?"
Finns det någonting vi(min generation) har till godo på dom här asen?
Alltså de som snarare föddes än ockuperade kårhus 1968.
De försoffade och förstoppade 40 och (tidiga) 50-talisterna som levde för att införa en samhällsordning som aldrig någonsin fungerat, för att därefter helt och hållet "ge upp" och liksom tvärstanna i sin mentala utveckling(Rolling Stones) har alltid varit lätta för de yngre generationerna att göra sig lustiga över.
Men de här. De fick ordentlig skolgång, införde ironi i Sverige, rev Berlinmuren och har tack vare tiden de växte upp i, liksom utan att anstränga sig, kunnat vara "hippare" än de som föddes senare. De kan också ha varit den sista generationen som fick någonting som liknar ordentliga jobb i branscher som inte är lågstatus.
Personligen blir jag både provocerad av och avundsjuk på de här(tänk liksom Henrik Schyffert, Emma Wiklund, Fredrik Lindström) som vart där, gjort det och numera snarare nästan försöker framstå som att de har mindre koll än de i själva verket har(jo det märker man när de blir intervjuade). Dessutom gör dem det i någon jäkla takvåning i Vasastan. Det värsta är kanske att de tack vare sin bakgrund både kan skratta åt sig själva – och alla andra.
Men å andra sidan: Om målsättningen var att helt nollställda kunna ta över ett 40-talistformat och sitta klockan 20.00 i en studio i Göteborg och säga "vart är vi på väg" så kan vi nog konstatera att allting var i onödan. Hör ni det!!!
Alltså de som snarare föddes än ockuperade kårhus 1968.
De försoffade och förstoppade 40 och (tidiga) 50-talisterna som levde för att införa en samhällsordning som aldrig någonsin fungerat, för att därefter helt och hållet "ge upp" och liksom tvärstanna i sin mentala utveckling(Rolling Stones) har alltid varit lätta för de yngre generationerna att göra sig lustiga över.
Men de här. De fick ordentlig skolgång, införde ironi i Sverige, rev Berlinmuren och har tack vare tiden de växte upp i, liksom utan att anstränga sig, kunnat vara "hippare" än de som föddes senare. De kan också ha varit den sista generationen som fick någonting som liknar ordentliga jobb i branscher som inte är lågstatus.
Personligen blir jag både provocerad av och avundsjuk på de här(tänk liksom Henrik Schyffert, Emma Wiklund, Fredrik Lindström) som vart där, gjort det och numera snarare nästan försöker framstå som att de har mindre koll än de i själva verket har(jo det märker man när de blir intervjuade). Dessutom gör dem det i någon jäkla takvåning i Vasastan. Det värsta är kanske att de tack vare sin bakgrund både kan skratta åt sig själva – och alla andra.
Men å andra sidan: Om målsättningen var att helt nollställda kunna ta över ett 40-talistformat och sitta klockan 20.00 i en studio i Göteborg och säga "vart är vi på väg" så kan vi nog konstatera att allting var i onödan. Hör ni det!!!
Kommentarer
Trackback
