Who is The Boss?
För att fortsätta på temat från det föregående inlägget. Vad är det egentligen som gör att viss musik åldras så ofantligt mycket bättre än annan? För de flesta skivorna från 1991 är ju trots allt INTE särskilt bra längre. Även skivor som en gång för alltid stämplats som klassiker har senare visat sig åldras sämre i tränade musiköron än andra jämförbara verk.
Några exempel från några av historiens mer inflytelserika musikakter.
*Världshistoriens kanske mest kända skiva Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. Ansågs vara banbrytande när den kom. Har för alltid klassikerstämpel men idag är det faktiskt en minoritet av The Beatles fans, eller av världens musikintresserade som skulle sätta den som främst av Liverpool-kvartettens verk. Idag är det sannolikt flest som skulle lägga sin röst på föregångaren Revolver. Detta samtidigt som såväl gruppens tidigaste material som kanske framförallt skivan mest känd under namnet The White Album ökat i anseende.
* The Clash London Calling. En förbluffande jämn skiva med uteslutande klassiska låtar. Men i takt med att omvärlden flyttat fram sina positioner och uppfattningar om vad som är banbrytande (EDIT: helt fel ord. Om det är någonting som är banbrytande så är det ju det här. Det jag vill ha sagt är att skivan på grund av att tiden går låter mer som en samling "partyhits" än jag kan minnas att den gjorde förut)musik har den förlorat mark(förtydligande: därmed inte sagt att den är sämre) till samtliga gruppens övriga album förutom Cut The Crap. Idag känns såväl de båda hårdare föregångarna som genre-experimenten på efterföljande Sandinista! mer attraktiva att lyssna på.
*Prince mest kända och bästa skiva är väl soundtracket till Purple Rain? Ehh, ja möjligen om man inte har lyssnat på den eller någon annan av artistens album de senaste tio åren. Många, inklusive jag själv, hävdar att grovt underskattade Controversy idag har sprungit ikapp och förbi artistens samtliga övriga alster.
*Diana Ross Diana. Hur i hela friden kan man tycka bättre om den här hjärtlösa studsiga Chic-produktionen(Förtydligande 1: ja, låtarna i sig är naturligtvis "bra". Det fanns liksom inte på kartan att hon vid den här tiden skulle behöva nöja sig med annat. Förtydligande 2: Min avsikt är inte att ta ner Chic. Om man rent objektivt, i typ något sånt där test som man testar vinterdäck i, skulle försöka komma fram till vilken som är alla tiders bästa låt skulle säkert Good Times klara sig bra. Allvarligt talat, hur många gånger har man, utan att aktivt uppsöka låten, hört den genom åren? Har den blivit dramatiskt sämre av det? Jag tycker inte det. För att liksom dunka in poängen med en jättestor slägga så är det ju ett faktum att också en annan av de låtar man troligtvis hört allra mest genom åren BYGGER på Good Times. ) än mästerliga, och betydligt varmare, föregångaren The Boss.
Brasklapp: Det är förstås svårt att avgöra vilka subjektiva kvalitetsförsämringar som är resultat av den sönderspelning som ofta drabbar de mest klassiska skivorna. Det är ju till exempel liksom inte direkt så att jag orkar lyssna på någonting av Michael Jackson nuförtiden.
Några exempel från några av historiens mer inflytelserika musikakter.
*Världshistoriens kanske mest kända skiva Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. Ansågs vara banbrytande när den kom. Har för alltid klassikerstämpel men idag är det faktiskt en minoritet av The Beatles fans, eller av världens musikintresserade som skulle sätta den som främst av Liverpool-kvartettens verk. Idag är det sannolikt flest som skulle lägga sin röst på föregångaren Revolver. Detta samtidigt som såväl gruppens tidigaste material som kanske framförallt skivan mest känd under namnet The White Album ökat i anseende.
* The Clash London Calling. En förbluffande jämn skiva med uteslutande klassiska låtar. Men i takt med att omvärlden flyttat fram sina positioner och uppfattningar om vad som är banbrytande (EDIT: helt fel ord. Om det är någonting som är banbrytande så är det ju det här. Det jag vill ha sagt är att skivan på grund av att tiden går låter mer som en samling "partyhits" än jag kan minnas att den gjorde förut)musik har den förlorat mark(förtydligande: därmed inte sagt att den är sämre) till samtliga gruppens övriga album förutom Cut The Crap. Idag känns såväl de båda hårdare föregångarna som genre-experimenten på efterföljande Sandinista! mer attraktiva att lyssna på.
*Prince mest kända och bästa skiva är väl soundtracket till Purple Rain? Ehh, ja möjligen om man inte har lyssnat på den eller någon annan av artistens album de senaste tio åren. Många, inklusive jag själv, hävdar att grovt underskattade Controversy idag har sprungit ikapp och förbi artistens samtliga övriga alster.
*Diana Ross Diana. Hur i hela friden kan man tycka bättre om den här hjärtlösa studsiga Chic-produktionen(Förtydligande 1: ja, låtarna i sig är naturligtvis "bra". Det fanns liksom inte på kartan att hon vid den här tiden skulle behöva nöja sig med annat. Förtydligande 2: Min avsikt är inte att ta ner Chic. Om man rent objektivt, i typ något sånt där test som man testar vinterdäck i, skulle försöka komma fram till vilken som är alla tiders bästa låt skulle säkert Good Times klara sig bra. Allvarligt talat, hur många gånger har man, utan att aktivt uppsöka låten, hört den genom åren? Har den blivit dramatiskt sämre av det? Jag tycker inte det. För att liksom dunka in poängen med en jättestor slägga så är det ju ett faktum att också en annan av de låtar man troligtvis hört allra mest genom åren BYGGER på Good Times. ) än mästerliga, och betydligt varmare, föregångaren The Boss.
Brasklapp: Det är förstås svårt att avgöra vilka subjektiva kvalitetsförsämringar som är resultat av den sönderspelning som ofta drabbar de mest klassiska skivorna. Det är ju till exempel liksom inte direkt så att jag orkar lyssna på någonting av Michael Jackson nuförtiden.
Kommentarer
Trackback
