Storgatan
Återutgivandet av musikhistoriens verkliga klassiker fortsätter att komma i en strid ström.
Här är så 1972 års Exile On Main Street(re-mastrat med generöst bonusmaterial).
Jag har alltid tyckt att Rolling Stones punchlines och skrönorna om gruppen har varit roligare än musiken.
Men det här albumet är Sopranos, alla fotografer som "behöver en rock n roll-assocear" i bakgrunden på plåtningen, alla stressade läkare(till exempel) i 60-årsåldern som hellre hade blivit rockmusker. Och inte minst en enda lång skröna(och röra).
Det går ju ofta att diskutera vilket som är det bästa Beatles, Bowie, och så vidare - albumet.
Men med Stones är det väl(eller borde i alla fall inte vara) mycket till diskussion( till exempel nummer elva på Pitchforks lista över bästa 70-talsalbum är faktiskt ett ännu starkare bevis än det låter som i den mördande konkurrensen.... )
De som verkligen gillar Stones är ofta överens om att det var här man kom upp i sin maxkapacitet på alla fronter. Och de som inte är fullt lika förtjusta i bandet generellt sett(typ jag själv) kan i alla fall konstatera att Exile On Main Streets bästa stunder är riktigt, riktigt bra.
Om man ska ge Stones en chans så är det definitivt den här.
Klargörande: Min något skeptiska inställning till Rolling Stones är naturligtvis mest i relation till hur mycket uppmärksamhet de alltid har fått i förhållande till nästan alla andra musikakter på planeten(och inte i relation till diverse relativa dagsländor och copycats). Samt att man faktiskt har spelat in få helgjutna album under den(ofantligt långa) tid man har hållit på. Plus att man i sin freakshow under främst 00-talet är inget annat än patetiska. Med detta sagt har de naturligtvis trots allt samlat ihop till en hel del fantastiska låtar genom åren. Det är bara det att det känns som att det är så jävla glest mellan dem. Där var jag nog så tydlig och uppriktig som jag kunde om detta. Punkt.
Edit: Eller så här. Spot-on!
Här är så 1972 års Exile On Main Street(re-mastrat med generöst bonusmaterial).
Jag har alltid tyckt att Rolling Stones punchlines och skrönorna om gruppen har varit roligare än musiken.
Men det här albumet är Sopranos, alla fotografer som "behöver en rock n roll-assocear" i bakgrunden på plåtningen, alla stressade läkare(till exempel) i 60-årsåldern som hellre hade blivit rockmusker. Och inte minst en enda lång skröna(och röra).
Det går ju ofta att diskutera vilket som är det bästa Beatles, Bowie, och så vidare - albumet.
Men med Stones är det väl(eller borde i alla fall inte vara) mycket till diskussion( till exempel nummer elva på Pitchforks lista över bästa 70-talsalbum är faktiskt ett ännu starkare bevis än det låter som i den mördande konkurrensen.... )
De som verkligen gillar Stones är ofta överens om att det var här man kom upp i sin maxkapacitet på alla fronter. Och de som inte är fullt lika förtjusta i bandet generellt sett(typ jag själv) kan i alla fall konstatera att Exile On Main Streets bästa stunder är riktigt, riktigt bra.
Om man ska ge Stones en chans så är det definitivt den här.
Klargörande: Min något skeptiska inställning till Rolling Stones är naturligtvis mest i relation till hur mycket uppmärksamhet de alltid har fått i förhållande till nästan alla andra musikakter på planeten(och inte i relation till diverse relativa dagsländor och copycats). Samt att man faktiskt har spelat in få helgjutna album under den(ofantligt långa) tid man har hållit på. Plus att man i sin freakshow under främst 00-talet är inget annat än patetiska. Med detta sagt har de naturligtvis trots allt samlat ihop till en hel del fantastiska låtar genom åren. Det är bara det att det känns som att det är så jävla glest mellan dem. Där var jag nog så tydlig och uppriktig som jag kunde om detta. Punkt.
Edit: Eller så här. Spot-on!
Kommentarer
Trackback
