Allt på en gång
Okej, här kommer allting på samma gång.
*Snälla, jag orkar inte med en oppinionsmätning till! De av oss som är lite rädda för vad ett maktskifte skulle kunna innebära skulle ändå vilja att det hela kunde avgöras med en omröstning på Svenska Dagbladets hemsida(helt safe!).
*Även om Gordon Brown har en åsnas charm korsat med Jan Guillous självbild så tror jag att det skulle vara dåligt med ett maktskifte i Storbritannien. Världsfrånvända partier är alltid dåliga. Sedan spelar det ingen roll om det är Tories, amerikanska republikanerna eller svenska Vänsterpartiet. Dårar som dårar.
*Grekland, Grekland. Vilken jäkla mardröm! Kan inte Portugal falla nu också så vi slipper dra ut på lidandet?
(Jag tror att Spanien, Italien och UK är för stora länder med relativt sett för smarta politiker för att det ska vara någon riktig fara...)
*Jag ägnade gårdagskvällen åt att se två filmer jag inte hann med när de gick på bio. Dels superhyllade In The Loop(alltså långfilmsvarianten av The Thick Of It) och Det är det här med Michael Jackson. I den förstnämnda filmen är Paul Higgins nästan ännu mer fantastisk i sin brutala biroll än vad Peter Capaldi är som Malcolm Tucker. Paul Higgins karaktär Jamie McDonald lyckas, tack vare att han inte är med lika mycket, svära ännu effektivare och vara om möjligt ännu elakare(Shut up Love Actually!) än Malcolm Tucker. Som bonus får man se James Gandolfini(Tony Soprano) som skrivbordssoldat. Okej, det är inte alltid man skrattar högt rakt ut(det är sällan jag gör det när jag ser en film). Men det händer faktiskt. Dessutom är satiren strålande!
This Is It! tycker jag däremot var ganska kass. Det enda intressanta var väl att se att Michael verkade vara förvånansvärt normal i sina samtal med dansare och band under repetitionerna. Musiken tycker jag dock lät ganska slätstruken. Dessutom slog det mig(som aldrig varit något större fan av artisten i fråga) under eftertexterna att Michael inte har skrivit sin bästa och mest Jackson-ultimata(trots att den inte är mest känd är den mest spelad på Spotify, den som genomgående fick högst listplaceringar efter bortgången och den som får avsluta hela filmen...) låt själv. Om det var någon låt jag var helt övertygad om att han hade skrivit så var det faktiskt den.
För att här göra en helt personlig jämförelse med Prince. När jag någon gång tyckt att Manic Monday är en fantastisk poplåt med en annars mycket märklig grupp, eller undrat över varför jag gillar just den här låten med Alicia Keys så räcker det med att kolla/minnas upphovsman för att förstå varför.
*Snälla, jag orkar inte med en oppinionsmätning till! De av oss som är lite rädda för vad ett maktskifte skulle kunna innebära skulle ändå vilja att det hela kunde avgöras med en omröstning på Svenska Dagbladets hemsida(helt safe!).
*Även om Gordon Brown har en åsnas charm korsat med Jan Guillous självbild så tror jag att det skulle vara dåligt med ett maktskifte i Storbritannien. Världsfrånvända partier är alltid dåliga. Sedan spelar det ingen roll om det är Tories, amerikanska republikanerna eller svenska Vänsterpartiet. Dårar som dårar.
*Grekland, Grekland. Vilken jäkla mardröm! Kan inte Portugal falla nu också så vi slipper dra ut på lidandet?
(Jag tror att Spanien, Italien och UK är för stora länder med relativt sett för smarta politiker för att det ska vara någon riktig fara...)
*Jag ägnade gårdagskvällen åt att se två filmer jag inte hann med när de gick på bio. Dels superhyllade In The Loop(alltså långfilmsvarianten av The Thick Of It) och Det är det här med Michael Jackson. I den förstnämnda filmen är Paul Higgins nästan ännu mer fantastisk i sin brutala biroll än vad Peter Capaldi är som Malcolm Tucker. Paul Higgins karaktär Jamie McDonald lyckas, tack vare att han inte är med lika mycket, svära ännu effektivare och vara om möjligt ännu elakare(Shut up Love Actually!) än Malcolm Tucker. Som bonus får man se James Gandolfini(Tony Soprano) som skrivbordssoldat. Okej, det är inte alltid man skrattar högt rakt ut(det är sällan jag gör det när jag ser en film). Men det händer faktiskt. Dessutom är satiren strålande!
This Is It! tycker jag däremot var ganska kass. Det enda intressanta var väl att se att Michael verkade vara förvånansvärt normal i sina samtal med dansare och band under repetitionerna. Musiken tycker jag dock lät ganska slätstruken. Dessutom slog det mig(som aldrig varit något större fan av artisten i fråga) under eftertexterna att Michael inte har skrivit sin bästa och mest Jackson-ultimata(trots att den inte är mest känd är den mest spelad på Spotify, den som genomgående fick högst listplaceringar efter bortgången och den som får avsluta hela filmen...) låt själv. Om det var någon låt jag var helt övertygad om att han hade skrivit så var det faktiskt den.
För att här göra en helt personlig jämförelse med Prince. När jag någon gång tyckt att Manic Monday är en fantastisk poplåt med en annars mycket märklig grupp, eller undrat över varför jag gillar just den här låten med Alicia Keys så räcker det med att kolla/minnas upphovsman för att förstå varför.
Kommentarer
Trackback
