Filmbekännelser
Intressant bloggpost. Have you actually seen The Godfather?
Den toppar alltså en lista på filmer som folk påstår att de har sett, utan att faktiskt ha sett filmen.
Gudfadern följs av Dirty Dancing och Nyckeln till frihet på den där listan.
Jag har sett samtliga av de där filmerna i toppen, inklusive hela gudfadern-trilogin.
Däremot har jag aldrig orkat se...
*en hel Star Wars-film
*mer än en halvtimme av någon Saga om ringen
*dito Harry Potter
*Borta med vinden
*Casablanca
*En hel film av Ingmar Bergman
Jag skulle nog kunna hålla på ett bra tag till, men det där är ändå någon form av toppskickte på obligatoriska filmer som jag aldrig orkat med. Varför?
För att filmer tar en fruktansvärd tid. Och om de är dåliga och/eller tråkiga finns det helt enkelt få saker som känns så meningslösa som att sitta och se dem.
Obligatoriska skivor kan man klara av på ganska kort tid. Ofta älskar man de riktigt klassiska inspelningarna, annars konstaterar man bara att det där inte är någonting för mig. Eller så kan man komma tillbaka till dem vid något senare tillfälle och upptäcka att de faktiskt kanske inte var så tokiga, eller att de fortfarande är ganska tråkiga.
Sedan går tidens gång mycket hårdare åt filmer än musik och litteratur. En fantastisk roman publicerad 1988 är sannolikt fortfarande en fantastisk roman. Medan en film gjord samma år oftare har blivit betydligt sämre med åren. För att inte tala om alla klassiska 60-talsfilmer som helt enkelt inte går att se.
Det var någon där i kommentatorsfältet hos The Guardian som nämnde Den stora flykten.
Jag fastnade framför andra halvan av filmen för några dagar sedan på TV4 Film. Jag kunde inte slita mig ifrån den.
Anledningen var naturligtvis den fantastiskt klämmkäcka musiken, snarare än skådespeleriet eller manuset. Fulla engelsmän brukar sjunga den på fotbolls-VM Det sägs också att britterna ofta måste genomlida den där filmen på juldagen. Det är helt enkelt oförståeligt med ett sådant fantastiskt soundtrack som passar filmens handling så fantastiskt illa. Hur tänkte man? Eller är det bara tidens gång som har gjort sitt? Det kan ju inte vara meningen att man ska sitta och tänka på öl och fotboll när britterna försöker komma undan nazisterna...
Den toppar alltså en lista på filmer som folk påstår att de har sett, utan att faktiskt ha sett filmen.
Gudfadern följs av Dirty Dancing och Nyckeln till frihet på den där listan.
Jag har sett samtliga av de där filmerna i toppen, inklusive hela gudfadern-trilogin.
Däremot har jag aldrig orkat se...
*en hel Star Wars-film
*mer än en halvtimme av någon Saga om ringen
*dito Harry Potter
*Borta med vinden
*Casablanca
*En hel film av Ingmar Bergman
Jag skulle nog kunna hålla på ett bra tag till, men det där är ändå någon form av toppskickte på obligatoriska filmer som jag aldrig orkat med. Varför?
För att filmer tar en fruktansvärd tid. Och om de är dåliga och/eller tråkiga finns det helt enkelt få saker som känns så meningslösa som att sitta och se dem.
Obligatoriska skivor kan man klara av på ganska kort tid. Ofta älskar man de riktigt klassiska inspelningarna, annars konstaterar man bara att det där inte är någonting för mig. Eller så kan man komma tillbaka till dem vid något senare tillfälle och upptäcka att de faktiskt kanske inte var så tokiga, eller att de fortfarande är ganska tråkiga.
Sedan går tidens gång mycket hårdare åt filmer än musik och litteratur. En fantastisk roman publicerad 1988 är sannolikt fortfarande en fantastisk roman. Medan en film gjord samma år oftare har blivit betydligt sämre med åren. För att inte tala om alla klassiska 60-talsfilmer som helt enkelt inte går att se.
Det var någon där i kommentatorsfältet hos The Guardian som nämnde Den stora flykten.
Jag fastnade framför andra halvan av filmen för några dagar sedan på TV4 Film. Jag kunde inte slita mig ifrån den.
Anledningen var naturligtvis den fantastiskt klämmkäcka musiken, snarare än skådespeleriet eller manuset. Fulla engelsmän brukar sjunga den på fotbolls-VM Det sägs också att britterna ofta måste genomlida den där filmen på juldagen. Det är helt enkelt oförståeligt med ett sådant fantastiskt soundtrack som passar filmens handling så fantastiskt illa. Hur tänkte man? Eller är det bara tidens gång som har gjort sitt? Det kan ju inte vara meningen att man ska sitta och tänka på öl och fotboll när britterna försöker komma undan nazisterna...
Kommentarer
Trackback
