twd

Aladdin Sane(1973)

Jag är medveten om att jag härmed frångår mina principer om att premiera skivor där energi har lagts på att få ihop ett helgjutet sammanhängande album. Aladdin Sane, med ett av de mer berömda skivomslagen i historien, spretar nämligen åt alla möjliga håll.
Men musiken är inget annat än sensationell. Samtliga låtar har väldigt mycket egen karaktär.
Ziggy goes to America brukar David Bowie själv säga om det här albumet. Det ligger mycket i det. Låtarna skrevs och spelades till största delen in under USA-delen av Ziggy Stardust-turnén 1972. Bowie fick se många nergångna städer, som i verkligheten påminde mycket om den apokalyps han skildrat på föregångaren Ziggy Stardust.
Detta präglar albumet, tillsammans med en nostalgi för musiken Bowie lyssnade på under 50-talet. Fusionen av dessa båda grenar blir någonting som brukar kallas future-nostalgia. Tydligast hörs detta på Drive-In Saturday, en ballad med 50-talskänsla där låttextens huvudpersoner i en framtid tittar på videokassetter för att försöka komma ihåg hur man har sex. På det kvalitativt jämna, men som sagt spretande albumet, känns Drive-In Saturday ändå som en sammanhållande länk.
Någonting som också lämnats mycket utrymme på Aladdin Sane är Mike Garsons New Orleans-inspirerade pianospel. Inte minst på titelspåret, Time och avslutande Lady Grinning Soul.

Här finns också några rockande punkprototyper i form av hiten The Jean Genie och helt briljanta Cracked Actor. Aladdin Sane brukar också anses ha Rolling Stones, några andra amerikaniserade britter, att tacka för mycket. Det må så vara. Men förutom i den direkta covern Let´s Spend The Night Together är det i öppningsspåret Watch That Man som detta hörs tydligast. Dessa tycker jag också är albumets två svagaste låtar. Panic In Detroit är däremot snarare en utveckling av Stones(sound- och textmässigt) som bandet själva ännu inte mäktat med, trots att det de 35 år senare gör precis samma sak. Bowie gör det definitivt inte.

PS. Utan här skivan hade vi sannolikt inte fått Joy Division. Men vi hade också sluppit till exempel The Ark och Lady Gaga(!). DS.