twd

I helgen går då Watchmen upp på landets biografer. Jan Gradvall behandlade ämnet redan i fredags i sin DI Weekend-krönika. Om filmen påminner om Ridley Scotts klassiska Blade Runner i sin estetik så är vi alla att gratulera. Sällan har väl ytan innehållit så mycket som här. Många är vi nog som har fantiserat om att befinna oss i just en sådan post- apokalyptisk mardröm.

David Bowie tillhör de som har fantiserat mycket om det västerländska samhällets förfall. På Ziggy Stardusts inledningsspår Five Years har de vuxna förlorat kontakten med verkligheten medan ungarna är lämnade själva med det man trodde att man alltid ville ha. Ziggy har ett rockband, men eftersom att det inte finns någon elektricitet så går det inte att spela. Eftersom att det inte heller finns några nyheter så säger Ziggys rådgivare åt honom att gå och samla ihop nyheter, för att ha någonting att sjunga om. Nyheten visar sig vara att man bara har fem år kvar att leva.

Efter den mer melankoliska än mörka framtidsnostalgin på Aladdin Sane är så mardrömmen fullt utvecklad på 1974 års Diamond Dogs. Det talade introt  Future Legend som går över till titelspåret med orden This ain´t rock n roll! This is genocide! slår an tonen direkt. Albumet var som några kanske känner till från början tänkt att sättas upp som en musikal med Orwells 1984 som tema. Men eftersom att George Orwells änka inte ville lämna ifrån sig rättigheterna så skapade Bowie sin egen mardröm i  Hunger City istället. Vangelis gjorde ett strålande och stämningsskapande soundtrack till Blade Runner.  Men det är Bowies skiva, gjord åtta år innan filmen(när annars, det är ju Bowie), som framstår som, om inte soundtracket , så i alla fall den musikaliska och estetiska ideologin. Dyster, reflekterande glamour.

Dessutom är det här det mest underskattade eposet från David Bowies 70-tal. Sorgligt bortglömd bland prisade Hunky Dory, legendariska Ziggy och banbrytande album som Low.
Faktum är att Diamond Dogs, utan att innehålla några direkta banbrytande musikaliska element ändå är bland det mest banbrytande man kan tänka sig. Glamrockens otvivelaktiga höjdpunkt(Jo!) samtidigt som det diskret pekade ut riktningen på vad som komma skulle på Young Americans och Station To Station.