"John Cales fiol" – prövade den "lyssnarens tålamod", eller?
Thåströms är en stark trea. Lite påtänd ljudbild. Har alltid som så många andra alltid respekterat honom för integriteten och kontinuiteten. Men som med alla andra svenska musikakter, legendarer eller ej, blir man alldeles för sällan överraskad. Edit: Asså, jag menar ju natutligtvis inte att Thåström inte har överraskat under årens lopp. Jag vill bara att någon ska överraska igen, på riktigt överraska!
Jag gillar ju också kontinuitet genom flera inlägg. Som när Whitney sjunger Dolly i skivans bästa låt, borde ju naturligtvis ha varit som när Kevin sjunger Whitney (som sjunger Benson).
När vi ändå är igång med ny musik från artister som ej är dagsländor.
*Airs nya överraskade på något sätt positivt på mig, hade räknat ut dem lite grann.
*Det är så 2012, apropå Lindstrøms nya album, att "pröva lyssnarens tålamod" får en automatiskt negativ laddning i en recension. Vad är det för fel med att pröva lyssnarens tålamod? Varför straffa de få som vågar?
*Det är också tragiskt att utdelningen i priskategorin "årets album" numera klipps bort ur Grammisgalans tv-sändning. Och alla kvasimoderna människor som menar på att "folk ju inte lyssnar på album längre". Det gör "folk" visst! Alla seriösa musiklyssnare jag vet lyssnar i alla fall ganska ofta på hela album. Det är genom albumformatet jag personligen har fått mina allra största musikupplevelser. Det är tack vare albumformatet som mycket har fallit på plats. Inte genom att slumpen gjort att jag hamnat på någon konsert eller genom att ha fått någon jävla uppenbarelse plötsligt en dag under en radiosändning. Det är albumformatet som kan förflytta lyssnaren till en annan värld. Det hinner sällan en treminuterslåt med. Sedan att det allt mer sällan görs sådana där riktigt magiska album, det är en annan sak. Om formatet i sig skulle få en uppvärdering/renässans så kanske musikerna skulle få mer motivation till just detta.
Jag gillar ju också kontinuitet genom flera inlägg. Som när Whitney sjunger Dolly i skivans bästa låt, borde ju naturligtvis ha varit som när Kevin sjunger Whitney (som sjunger Benson).
När vi ändå är igång med ny musik från artister som ej är dagsländor.
*Airs nya överraskade på något sätt positivt på mig, hade räknat ut dem lite grann.
*Det är så 2012, apropå Lindstrøms nya album, att "pröva lyssnarens tålamod" får en automatiskt negativ laddning i en recension. Vad är det för fel med att pröva lyssnarens tålamod? Varför straffa de få som vågar?
*Det är också tragiskt att utdelningen i priskategorin "årets album" numera klipps bort ur Grammisgalans tv-sändning. Och alla kvasimoderna människor som menar på att "folk ju inte lyssnar på album längre". Det gör "folk" visst! Alla seriösa musiklyssnare jag vet lyssnar i alla fall ganska ofta på hela album. Det är genom albumformatet jag personligen har fått mina allra största musikupplevelser. Det är tack vare albumformatet som mycket har fallit på plats. Inte genom att slumpen gjort att jag hamnat på någon konsert eller genom att ha fått någon jävla uppenbarelse plötsligt en dag under en radiosändning. Det är albumformatet som kan förflytta lyssnaren till en annan värld. Det hinner sällan en treminuterslåt med. Sedan att det allt mer sällan görs sådana där riktigt magiska album, det är en annan sak. Om formatet i sig skulle få en uppvärdering/renässans så kanske musikerna skulle få mer motivation till just detta.
Kommentarer
Trackback
