Jag är ibland tvungen
Ibland brukar jag ju praktisera journalistik även här på bloggen. Den senaste tiden har det skrivits en hel del om barnfattigdom. Dock har mycket lite av det som skrivits varit bra. Min nuvarande arbetsgivare tillhör det fåtalet som faktiskt har träffat människor som definieras av detta begrepp, och försökt förklara detta mer psykologiskt(det är ju mycket där det sitter, en fattig svensk är ju inte fattig i ett land som är fattigt). Men en majoritet av artiklarna i olika medier har kännetecknats av obefintlig research som bara missleder läsarna.
Nu har jag alltså(till skillnad mot majoriteten av de som har fått betalt för att skriva om ämnet) på min lediga tid orkat klicka mig ända fram till Rädda barnens berömda och vida omsjungna rapport i ämnet.
Hur var det nu? Barnfattigdomen ökar i Sverige?
Ja, det gör den under 2008. Jämfört med bottennoteringsåret 2007, innan finanskrisen kom. Toppåret för barnfattigdomen var enligt undersökningen år 1997 då alltså 22 procent av alla barn i Sverige levde i relativ fattigdom. Några mätningar för de senaste åren finns inte tillgängliga.
Vad är egentligen barnfattigdom?
Det får man inte ens någon bra förklaring på om man skummar igenom hela rapporten: Rädda Bar-
nens fattigdomsindex mäter hur många barn och familjer som hamnar under en absolut fattigdomsgräns
och fångar inte in inkomstskillnader i samhället.Det gör däremot EU:s fattigdomsdefinition, som är ett
mått på hur stor andel av hushållen som har lägre inkomst än 60 procent av medianinkomsten i landet.
Använd den då! En "fattig svensk" blir ändå aldrig fattig i Rumänien. När man använder det här mätinstrumentet ser man också att "fattigdomen" successivt ökar för ensamstående föräldrar i takt med att inkomstskillnaderna har ökat.
Vad är en "absolut fattigdomsgräns"? Att "man inte kan delta i avgiftsbelagda fritidsaktiviteter"?
Försörjningsstöd är tydligen en parameter. Och en massa svammel om låg inkomsstandard är tydligen en annan. Att "barnfattigdomen" ökar när allt fler får försörjningsstöd är väl självklart. Så inkomsstandardaden då:
beräknas genom att dividera familjens disponibla inkomst med en norm för lev-
nadsomkostnader, som är justerad efter familjens sammansättning. Normen består av baskonsumtion
av t ex mat och kläder, boendeutgifter samt eventuella fackföreningsavgifter och barnomsorgskostnader.
Vid inkomststandard 1,0 har familjen precis tillräckliga inkomster för att klara de mest nödvändiga
utgifterna. Värden under 1,0 räknas som låg inkomststandard, medan värden på 2,0 eller högre räknas
som hög inkomststandard.
Familjers "levnadsomkostnader" brukar se väldigt olika ut, mycket beroende på var i landet man bor. Till exempel är väl "boendeutgifterna" i Norrlands inland inte sällan ganska obefintliga.
Annars går följande att utläsa av rapporten. Medianen för "barnfattigdom" i de olika kommunerna verkar ligga någonstans kring tio procent. För barn med svensk bakgrund ligger den 2008 på 5,4 procent. För barn med utländsk bakgrund på 29, 5 procent. Kommunerna med en stor andel människor med utländsk bakgrund är de som har högst barnfattigdom. Malmö, Landskrona, Södertälje, Eskilstuna och Botkyrka återfinns alla i botten tillsammans med kommuner som Eda och Årjäng. Minst barnfattigdom är det i Täby, Danderyd, Kungsbacka och Lomma. Andra överlag rika kommuner som dock har stora miljonprogram ligger liksom residensstäderna i landet omkring medianen på tio procent. Inga större överraskningar där heller.
Statistiken över barnfattigdomen dras alltså till stor del upp av människor i miljonprogramsområden som aldrig har lyckats/tillåtits etablera sig i det svenska samhället. Utanförskapet är naturligtvis något bedrövligt som inget politiskt parti har lyckats råda bot på. Men "barnfattigdomen" rent krasst, utan relation till någonting annat, har väl i de flesta familjerna inte direkt ökat sedan de kom till Sverige...
Nu har jag alltså(till skillnad mot majoriteten av de som har fått betalt för att skriva om ämnet) på min lediga tid orkat klicka mig ända fram till Rädda barnens berömda och vida omsjungna rapport i ämnet.
Hur var det nu? Barnfattigdomen ökar i Sverige?
Ja, det gör den under 2008. Jämfört med bottennoteringsåret 2007, innan finanskrisen kom. Toppåret för barnfattigdomen var enligt undersökningen år 1997 då alltså 22 procent av alla barn i Sverige levde i relativ fattigdom. Några mätningar för de senaste åren finns inte tillgängliga.
Vad är egentligen barnfattigdom?
Det får man inte ens någon bra förklaring på om man skummar igenom hela rapporten: Rädda Bar-
nens fattigdomsindex mäter hur många barn och familjer som hamnar under en absolut fattigdomsgräns
och fångar inte in inkomstskillnader i samhället.Det gör däremot EU:s fattigdomsdefinition, som är ett
mått på hur stor andel av hushållen som har lägre inkomst än 60 procent av medianinkomsten i landet.
Använd den då! En "fattig svensk" blir ändå aldrig fattig i Rumänien. När man använder det här mätinstrumentet ser man också att "fattigdomen" successivt ökar för ensamstående föräldrar i takt med att inkomstskillnaderna har ökat.
Vad är en "absolut fattigdomsgräns"? Att "man inte kan delta i avgiftsbelagda fritidsaktiviteter"?
Försörjningsstöd är tydligen en parameter. Och en massa svammel om låg inkomsstandard är tydligen en annan. Att "barnfattigdomen" ökar när allt fler får försörjningsstöd är väl självklart. Så inkomsstandardaden då:
beräknas genom att dividera familjens disponibla inkomst med en norm för lev-
nadsomkostnader, som är justerad efter familjens sammansättning. Normen består av baskonsumtion
av t ex mat och kläder, boendeutgifter samt eventuella fackföreningsavgifter och barnomsorgskostnader.
Vid inkomststandard 1,0 har familjen precis tillräckliga inkomster för att klara de mest nödvändiga
utgifterna. Värden under 1,0 räknas som låg inkomststandard, medan värden på 2,0 eller högre räknas
som hög inkomststandard.
Familjers "levnadsomkostnader" brukar se väldigt olika ut, mycket beroende på var i landet man bor. Till exempel är väl "boendeutgifterna" i Norrlands inland inte sällan ganska obefintliga.
Annars går följande att utläsa av rapporten. Medianen för "barnfattigdom" i de olika kommunerna verkar ligga någonstans kring tio procent. För barn med svensk bakgrund ligger den 2008 på 5,4 procent. För barn med utländsk bakgrund på 29, 5 procent. Kommunerna med en stor andel människor med utländsk bakgrund är de som har högst barnfattigdom. Malmö, Landskrona, Södertälje, Eskilstuna och Botkyrka återfinns alla i botten tillsammans med kommuner som Eda och Årjäng. Minst barnfattigdom är det i Täby, Danderyd, Kungsbacka och Lomma. Andra överlag rika kommuner som dock har stora miljonprogram ligger liksom residensstäderna i landet omkring medianen på tio procent. Inga större överraskningar där heller.
Statistiken över barnfattigdomen dras alltså till stor del upp av människor i miljonprogramsområden som aldrig har lyckats/tillåtits etablera sig i det svenska samhället. Utanförskapet är naturligtvis något bedrövligt som inget politiskt parti har lyckats råda bot på. Men "barnfattigdomen" rent krasst, utan relation till någonting annat, har väl i de flesta familjerna inte direkt ökat sedan de kom till Sverige...
Kommentarer
Trackback
