twd

Damon Albarn ar here there and everywhere de narmaste manaderna.

Det har stammer faktiskt, hur konstigt det an kan lata. Om man later Stockholm sta for sig ar det dock mer 1999.

Jag gillade Sveriges mentala alder pa 80-talet. Tank liksom Sallskapsresan 2.
..hur dyrt det har blivit har i Schweiz...

Vi var varldsledande och raknade kallt med att allting annat var billigare och samre utvecklat. Amazing days!
Vad var det egentligen som hande(sedan)?

När världen är mer likriktad och tråkig men i andra fall också mer diversifierad och i alla fall konstigare än någonsin är det intressessant att iaktta skillnader, men kanske framförallt likheter i smak.

Det är till exempel intressant att i ett vardagsrum inför utgång med åtminstone sex olika nationaliteter notera vilken musik som så att säga går hem från Skandinavien, via Tyskland, Storbritannien och Italien, till USA ända bort till Rio de Janeiro.
Sverige är unikt på många sätt. Ett av dessa är att det bland unga människor är typ Van Morrisson cirka Moondance och Bruce Springsteen cirka Born to Run(om vi undantar nationella favoriter som ex. H.Hellström) som minimerar antalet människor som känner sig tvingade att överblicka samt vidta direkta åtgärder i ett I Tunes-bibliotek. Men försök att spela Thunder Road, någon The Smiths-singel(ett annat ganska säkert kort i framförallt Sverige) eller ännu värre Kraftwerk(!) för en brasilian som undrar varför nobody in Europe is smiling.

Det finns å andra sidan i sammanhanget ganska starka spänningar inom de olika länderna, och kanske då främstUSA. Många östkustboende skulle hellre överväga ett mord på en kalifornier än att tvingas genomlida en hel låt med Jack Johnson.

Det här går enligt mina empirsiska studier hem i hela världen 2010. Inga direkta överraskningar. Dock kanske lite överraskande mycket promenadseger för trikoloren i toppen

1) Daft Punk (i någon form av särklass)
2) Justice
3) Phoenix
4) Jay Z
5) R Kelly
6) Kanye West
7) Massive Attack
8) The XX
9) The Beatles
10) Lily Allen

Nu ar det val i alla fall klart!  Det blir tredje Peter LeMarc-inbaddningen pa den har bloggen sedan starten om jag raknat ratt. Det hade aldrig hant utan Saab-turerna det senaste aret. De lever i symbios, det enda jag kanner till om Trollhattan.

Ikväll, i morgon och på torsdag missar ni väl inte ABC-nytt 19:15 i SVT2?

Själv ska jag försöka följa det på SVT Play.

Här var det lite blåsigt på förmiddagen, men nu är det vindstilla och sol.

Den här skolan är ett mysterium. Den liksom slukar människor. Det kommer cirka 20 nya studenter varje vecka. Alla har rast samtidigt. Den är till ytan ganska liten. Och ändå ser man knappt aldrig några människor på rasten. Jag har dubbelkollat detta med åtminstone tio andra personer på skolan, och alla bekräftar att mina uppgifter stämmer (och där kom en ny kines som jag aldrig sett förut, hon uppger på direkt fråga att hon är här varje dag och har varit så sedan i november).

Jag var alltså på Real Madrids fort Santiago Bernabeu igår och såg när Christiano Ronaldo gjorde ett fantastiskt mål, ett mer ordinärt mål samt bröt näsan på en annan spelare för att sedemera visas ut. Förra söndagen var jag på lokalrivalen Atletico Madrids Vincente Calderon. De båda upplevelserna var, om vi undantar att det båda gångerna handlade om fotboll, ganska annorlunda.

Det här finns på och kring Bernabeu, men inte på Calderon:
Infravärme
Snygga tjejer
Busvisslingar när Real inte gjort mål efter 15 minuter
Turister
Opera innan spelarna kommer in på planen
Publik som går till Audin när det är minst femton minuter kvar

Atletico-publiken stöttar sitt lag med traditionella hejaramsor och glada tillrop. När Christiano Ronaldo skulle slå en frispark på Bernabeu klappades det som när någon ska serva i ett tie-break(vi snackar alltså tennis för totala sportanalfabeter). På Calderon försöker man störa motståndarna med busvisslingar. Det gör man till viss del på Bernabeu också. Men mest skrämmande måste vara den oundvikliga känslan av att vilken klubb det än handlar om, vara någonting som katten släpat in. Jag har nog inte varit på någon idrottsanläggning med så mycket inbyggt självförtroende. Jag gillade dock båda ställena eftersom att de båda verkligen har sin egna karaktär och historia.

*Jag var i Salamanca bara för att kolla in stället. Blev deprimerad för att Madrid för första gången såg ut och kändes som vilken annan stad som helst. Det är den inte, trots att den är ganska så välmående på ganska många andra håll och kanter. Ska det vara rikt så ska det i alla fall inte vara fyrkantigt är mitt motto. Jag gillar ju typ Londons Kensington mycket för "hit men inte längre"-känslan. Men också för att det faktiskt inte alls är särskilt fyrkantigt.

Till sist:
*Man kan höra på musiken om det är ett bra Starbucks eller inte.
Dåligt med torr muffin: Evighetsjazz
Bra med trevligt bemötande: Everthing But The Girl

Nu borjar det verkligen arta sig. Svenskt majvader och jag far allt battre overblick over staden.

Till grundlaggande och forutsagbart gnall pa hemlandet:
1 a) Varfor finns det inte en enda nattklubb i Sverige?

Jag menar alltsa stallen som ar byggda/renoverade bara for att vara nattklubbar och ingenting annat. Som oppnar cirka 23.00 och stanger efter att man har gatt hem. Igar tog vi rygg pa en snubbe som forutom att han ar en Oxbridge(med betoning pa bridge i det har fallet) ocksa verkar vara nagot form av socialt geni. Vi hamnade bland en massa Boston-studenter pa sjunde vaningen(!) av en helt sinnesjuk nattklubb. Klubben var alltsa sofistikerad som nagon av de dar London-klubbarna som brukar vara mycket knepiga att komma in pa, nastan oavsett vem du ar, korsad med storleken och kraften hos Ibizas superklubbar(nu dodar vi den har javla natten!, liksom).
Enda minustecknet i protokollet fran nattens aventyr var att det var sa harligt dar uppe pa sjunde vaningen att vi i stort sett glomde bort det massiva dansgolvet pa markplan. Men det far bli en annan gang(snart!).
Ett stort minustecken till mig sjalv for att jag inte pratade langre med den brutalt snygga ecuadorian/New York:skan(som dessutom tamejfan satt vid vart bord...) som ganska uppenbart stotte pa mig.
Men jag brukar ofta vid sadana tillfallen forvandlas fran hyfsat intelligent till slutscenen av Dum&Dummare. (Eller sa ar det min skeptiska instinkt som sager att det har maste vara for bra for att vara sant, och att det da sannlikt inte ar det.)

Jag vaknade sakta till liv igen med Sly & The Family Stone(nananananananananana na na) pa mitt lokala Starbucks.

Ikvall: Santiago Bernabeu.

I could be anywhere in the world right now, but I am here. Och det ar jag tacksam for.

Jag tycker att avsaknaden av prickar skanker mer karaktar at inlaggen. Nej men, det finns ett internetcafe ungefar tva meter fran dar jag bor, och vi har inte Wi-Fi i lagenheten...

Idag var jag pa Reina Sofia och tittade pa en ansenlig mangd av bland annat Salvador Dali, Miro och Picassos verk. Inte minst Guernica da, som ar annu storre i verkligheten an vad den ser ut pa bilderna. Skulle det vara roligt att lasa en intervju med den, ehh, karismatiske manniskan som sitter och vaktar Guernica hela dagarna?
Formodligen en roligare idé an genomforande och resultat...

Jag ser att det antligen har startat en ny vaskdebatt i Sverige. Som jag har langat!

Hur manga Haiti-singlar (som flera var inne pa i kommentatorsfalten: Skicka ivag nagra tiotals miljoner fran era egna tillgangar istallet!) tror ni att det kommer att slappas innan den rika varlden har glomt bort jorbavningen och borjat "engagera sig" i nagonting annat. Som jag har langtat! Det borde vara katastrofer lite oftare...

Dagens undran. Varfor ar Paul Wellers mjukpop/soulprojekt Style Council sa populara i just Spanien?  
Idag horde jag den har i den officiella Real Madrid-affaren och tidigare i veckan hordes den har i nagon kladbutik. Tror ni att de kanner till/bryr sig om Wellers foregaende, betydligt mer kanda band(i kladaffarerna alltsa. Det finns ju annars gott om underground-kulturer har ocksa)? Eller gillar de bara soundet och albumtitlarna Cafe Bleu samt Our Favourite Shop(ja, jag ar sannolikt sjuk i huvudet som funderar pa sant har).

Även om det just nu är lågkonjunktur så har Madrid nuförtiden nästan exakt samma BNP som Stockholm.
Det är värt att tänka på för självgoda svenskar. Det är nästan lika gentrifierat. Det är i stort sett omöjligt att hitta en gata i innerstaden som känns i alla fall lite farlig nattetid. Den största skillnaden är att det här finns en utbredd känsla av att människorna i staden faktiskt bryr sig om varandra.

Hur som helst. Någon måste visa mig var det här stället ligger.
Allting behöver ju inte vara så där härligt gemytligt hela tiden

Det skulle ha varit skojigt att vara här under La Movida.

Kategori: "I wish I was a punk rocker with flower in my hair"

Nej, nu får det vara färdiglarvat för nu.

Det är uppenbarligen inget fel på min Airport, det har bara varit omöjligt att använda i veckan på ett antal WiFi-platser där det fungerade prickfritt hela förra veckan. Nedan följer några karaktärsmord på ett antal nationaliteter som man ofta finner utspridda över hela världen(det gick precis förbi en svenska...).

Japaner. Svårt. Vissa är helt borta, andra har stenkoll. Har gemensamt att de alltid har väldigt teknisk avancerad utrsutning med sig hela tiden. På något sätt känns det som att känslan av att landet(inte minst ekonomiskt) har sett sina bästa dagar så här 2010 mentalt har smittat av sig på invånarna.

Kineser. Nykomlingarna i sammanhanget. Om man ska vara elak kan man säga så här: Kasta en sten i huvudet på en japan och du får i min högst etnocentriska ögon en kines. Nästan undantagslöst helt borta. Vissa är enligt våra lärare här i flera månader utan att göra någonting annat än att åka och handla på outlet och spela dataspel. Omöjligt att höra vad de säger, även om de grammatiskt är klockrena, vilket språk de än använder.

Amerikaner. Förfärligt klädda. Är dock ofta trevliga och smarta, men ganska oinsatta i mycket som händer utanför USA. Inget nytt således.

Britter. Medelklassens city-britter(som man ofta träffar på diverse utbildningar) vill ofta markera att de inte har att göra med dårarna på spanska solkusten och Kanarieöarna. Därför anstränger de sig mycket att smälta in i landet. Som att äta tapas på rätt sätt och försöka gå helhjärtat in i övriga spanska vanor(dock inte röka, där går gränsen). Likförbannat kan de leta ihjäl sig efter en storbildsteve som visar ett Manchester-derby. Är oftast trevliga med god intelektuell höjd.

Svenskar. Vi iakttar och analyserar övriga nationaliteter. Skriver sådana här inlägg. Oroväckande många älskar att se världen. Försöker anpassa sig men stör sig över att hela världen inte är helt jämställda, källsorterar och åker slalom(dock inte samtidigt).

Holländare. Ingen personlig favorit. Som skandivaver fast lite mer besserwissers, lite sämre uppfostrade, lite mer syntetiska och ganska okulturella.

Australiensare. På gott och ont en blandning av amerikaner, britter och skandinaver. Är lika avsides som skandinaverna. Har mer natur än historia, vilket inte sällan märks på dem. Dock verkar det vara mycket stor skillnad på Sydney-folk och övriga mer amerikanskt hilbilly-inspirerade levnadssätt.

Italienare. Landet Italien är just nu på många sätt, inte minst politiskt, ett skämt. Men italienarna som är utomlands är oftast mycket civiliserade och trevliga. Särskilt de som är från en ganska väl tilltagen Milano-omnejd är utmärkta att ha i närheten när man är utanför ställen med "strict door policy".

Brasilianare. Chillade men/och rika(annars skulle de inte vara utanför landet). Gör aldrig för många knop. Verkar skönt...

Jag hoppas naturligtvis for diabetikernas skull att det har foretaget far fram det dar botemedlet mot diabetes snart. Men just nu onskar jag annu mer att jag hade kopt fler aktier nar jag anda holl pa. Jag har forbannat bra intuition/tajming/analytisk formaga ibland. Jag skulle bara vara lite djarvare. Det galler for ovrigt inom fler omraden.

Hur i hela friden bar man sig at nar man ska felsoka pa Apple-datorer i Spanien? Jag misstanker att Airport-funktionen flippat pa nagot satt och no hablo muy fluente...

Men Vodafone ar ett helt fantastiskt foretag. De har support pa spanska, katalanska, tyska, arabiska, portugisiska nagot annat sprak som jag inte uppfattade och engelska. Efter supportsamtalet blir man uppringd av en robot som pa det valda spraket staller fragor om samtalet varit tillfredstallande.

Varfor ar det bara manniskor fran riktigt sma lander(Holland, Sverige till exempel) som tjatar som sina satans lander nar de ar utomlands? Jag uppmarksammades pa det av en manniska fran ett stort land igar, fast i en positiv anda, syftandes pa att vi stolta over vara lander.

In my country bla bla bla...har vi, traskor, hasch, ackliga korvar, tulpaner och syntetiska ouppfostrade manniskor.

Det dar var alltsa en beskrivning av Nederlanderna.

Terrible brittish people? Yes, some of them are, but they are at least often aware of it.
Eller som britten jag bor med nyligen parodierade bade sitt eget land och var nationella narcisism:

History, history, bad drinking culture, football and teenage pregnancy...

Igar vad jag ute. Det basta stallet var allt och ingenting pa samma gang. Irlandsk pub, sportbar, funkig hip hop, for mycket i intrade for att egentligen vara en bar, mingel y mucha mucha gente.

"In my country we have ehhh, Brian Eno(?!)"

UPP
JAMON
Kommentar: Ar precis overallt. Pa restaurangerna, barerna, pa alla hyllor i kylskapet, i tortellinin, under huvudkudden, i filmtitlar, tidningar, bocker, tv etc. Fungerar mot och som precis allting. Mot hunger, forkylning, baksmalla. Som frukost, lunch, middag, eftermiddagsfika, vickning, tapas, samtalsamne, skamt.
Fraga: Gar det over huvudtaget att bli trott pa jamon serrano/iberico?
Manniskan fran Parma har till och med erkant att den har skinkan ar battre. Nu ar den till och med trendig. Men det betyder inte att den forekommer i fler sammanhang, eftersom att det inte ar mojligt for den att forekomma i fler sammanhang an vad den redan gjorde.

LOS MADRILEÑOS/LAS MADRILEÑAS
Foredomligt trevliga, tillmotesgaende och snygga. Talmodiga utan att bli sega. Har importerat en hel del hyfs fran andra lander(som till exempel att saga "tack" och "ursakta") som annars inte hor till vanligheterna i andra delar av detta land. Madrid ar trots att det ar den kanske mest spanska av alla stader ocksa den mest internationella. Detta gor att den vinner i medvetenhet men forlorar lite i charmig/irriterande provinsialism(som annars ar vanligt i andra delar av detta land). Det kan man a andra sidan fa sitt lystmate av om man slar pa...

NER
..teven. Om det finns nagon arbetssokande teveproducent dar ute som pratar spanska kan jag bara saga: faltet ligger vidoppet! Man glommer nastan bort emellan besoken hur ofantligt dalig och trakig teven har ar. Nu verkar de ocksa ha slutat sanda repriser av den osterrikiske schaferhunden Kommisarie Rex jakt pa banditer i Wien. Detta var lange en institution i bland annat Spanien och Italien. Tyskan i min lagenhet forstar inte alls min upprordhet over att detta program inte langre visas. Vi far inte heller in RAI dar de alltid brukade sanda Rex mitt i natten nar jag bodde i Valencia.

Man har i alla fall börjat ruska av sig vintern här på Iberiska halvön.
Jag har i alla fall lyckats identifiera några vanliga stilar här.
Dessa ska inte behövas förklaras över huvud taget.
*Husockupant by Dolce&Gabbana
(Det kan i och för sig ha att göra med att det har varit ganska kallt. Jämför stockholmsnormen: American Psycho by H&M)
*I wish I was a punk rocker(with flower in my hair)
(det är väl förvisso relativt globalt)
*Talking Heads-maskerad

Och här i Madrid är det som vanligt. Det vill säga några a-barn från pittoreska städer i Bayern. En snubbe från Parma som kommer ihåg Tomas Brolin, och som har en farsa som äger ett företag som säljer "food technology", vad nu det är.
Annars är det muy muy frio por aqui tambien. Snön dominierar alla nyhetssändingar, vilket gör att den även tjänar som underhållnings-tv för mig personligen. En mer omfattande rapport kommer när jag har lyckats landa ordentligt.

Hälsningar från den borgerliga anarkiststaden(och därmed "vänort" främst med Hamburg kanske? Slog det mig precis..)

Jag hittade en bok i min bokhylla som handlar om mitt stjärntecken. Där stod det att jag/vi blommar ut i 35-årsåldern. Känns skönt. Då har jag till någon gång kring 2018 på mig.

Nu blir det dock exil ett tag. Tanken är delvis att jag ska få uppslag till någonting bra.
Det kan jag nämligen inte här just nu. Det är alldeles för kvadratiskt för det.

Jag oroar mig i inlägget nedan för att Golfströmmen som en följd av den globala uppvärmningen(sic!) redan har säckat ihop, och att det följaktligen är därför det är så kallt ute. David oroar sig över hur det ska gå för vår generation. Vi har i livet haft det alldeles för lätt, eller alldeles för svårt, beroende på vem man frågar. Förmodligen så ligger sanningen som i de flesta fall någonstans mitt emellan. Å ena sidan tycker vi om alla valmöjligheter som finns nu, å andra sidan tycker vi att det skulle vara skönare om det inte fanns så mycket att välja på. Å ena sidan är en del av oss glada över att ha hela historien tillgänglig några klick bort, medan en del andra av oss inte kommer ihåg, bryr oss om eller ens förstår vad som hände så sent som i oktober förra året. Å ena sidan är vi tacksamma för allting som alla äldre har byggt upp och åstadkommit för oss att ta del av. Å andra sidan blir vi frustrerade av att ingen bryr sig om någonting av det vi gör, eftersom att allting redan är gjort(I´m forty years younger than you....) Det enda vi titt som tätt blir tillfrågade om i både formella och informella sammanhang har med så kallade sociala medier att göra. Det enda som vi tros veta mer än de äldre generationerna om. Allt detta tror jag beror på en upplevelse av att vi, trots att vi har så många valmöjligheter, egentligen inte kan påverka mer än oss själva(om ens det).

Hur som helst. Att det är så kallt ute kan man ju också se som ett tecken på att allting nu håller på att bli som vanligt igen(förutom att det alltså tydligen är minusgrader i Florida). Ingvar Oldsberg och Michael Parkinson turas om framför skivspelaren...
..menvafan! Nu hamnade jag ju likförbannat i det sena 00-talets så kallade gubbtrend. Det var/är till och med trendigt att vara gammal. Hoppet är jävlar i mig helt ute(för oss)!

Är Golfströmmen redan väck?

Nej, nej, nej!!!!

Som jag inte längtar efter att få höra en massa obskyra konstskoleprojekt(okej, jag gillar faktiskt till exempel Chairlift)  och italienska fruar till den franska presidenten pay their tributue to the great master.

Det bästa sättet att visa sin respekt för en annan människas verk har alltid varit att låta det vara.

Hoppas, hoppas, hoppas!!!!

Det här muntrade upp mig när det flimmrade förbi när jag tidigare idag råkade zappa in 90-talskanalen. Att jag är lite sen med det här beror väl på att jag inte lusläser en viss typ av hhmm..tidningar. Och att jag aldrig aktivt tittar på 90-talskanalen.
Jag konstaterade ju däremot redan innan det blev en singel att det kan vara Lilys bästa låt(och en garanterad långkörare...). Så jag tänkte att jag skulle skriva ett slagfärdigt marknadsföringsinlägg i kombination med en skönt inbäddad video. Lite så där som man lite till mans gör så där tio år in på det nya moderna milleniumet. När jag tycker att jag har hittat den rätta versionen(den helt vanliga som inte heter US single version eller som denna Alternate single version) möts jag istället av ren poesi från The Ministry of Truth: Detta videoklipp visar EMI. Detta videoklipp kan inte längre visas i ditt land.
Och därför måste jag rapportera om detta innan jag påbörjar det slagfärdiga marknadsföringsinlägget.

Marknadsföringsinlägg: We were never being boring, cause we were never being bored. Världens bästa kändisunge.
Fulham vs. Watford. Och svart är det nya svarta – igen!

Först såg jag The Damned United på en sådan där virtuell tjänst i gråzonen som man särskilt uppskattar dagar som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Se den! Michael Sheen är grym som managern Brian Clough som lyckades med allting både senare och tidigare(bland annat att vinna Europacupen med "brögänget" Nottingham Forest), men alltså inte med denna mycket speciella Leeds-upplaga. Michael Sheen gjorde nyligen också en strålande insats som tv-mannen Frost i den fantastiska skildringen av dennes samtal med Nixon i spåren av Watergate-skandalen.

Nu ikväll såg jag också Darling på tv. Vilken fruktansvärt osmickrande skildring av människorna i Stockholm det faktiskt är. Det värsta är väl att det i flera fall inte är särskilt långt ifrån sanningen.

Däremellan såg jag också andra delen av intervjuprogrammet med de kvarvarande medlemmarna av Monty Python. Det allra roligaste var nästan inslaget från tv-debatten i Tim Rice-show apropå kritiken mot Life of Brian(drygt en halvtimme in i programmet)

3 januari 2010: Leeds möter Manchester United(som alla deras fans som inte är kineser började hålla på laget när Beckham spelade där tycker så här om, och vice versa bör man tillägga) i FA-cupen på Old Trafford.
Avdelning: Man blir varse att det gångna decenniet var omvälvande på många sätt.
Och att Modern Football is Rubbish.
Jag fick precis en oerhörd lust att se The Damned United.
Och nej, Leeds är inte på något sätt "mitt lag".

Det är onekligen kvalitetsfilmens afton på alla kanaler.
Mr Beans semester – ett stycke stor filmkonst!
Och snart börjar Oceans Twelve på ettan(eller ska vi kalla den för George Clooney, Brad Pitt, Julia Roberts, Eddie Izzards med fleras semester?) Oj oj oj!
Sliding Doors som gick tidigare ikväll på vanliga fyran hade jag emellertid glömt bort att jag gillade.

Damon Albarn i Hyde Park 2 juli efter att både han och alla närvarande fått uppleva en av de sjukare allsångerna på den föregående låten Tender, innan Country House: Would you sing it over this way, out of the park and down the road a bit?

Jag har ingen aning eftersom att jag var någonstans i mitten. Men jag antar att det gick bra eftersom att ingen klagade.

Angående DN Påstan kan jag bara säga: Hej bönder, det är ni som är Dif.

Annars kan jag bara säga: Hej Södermalm(och Växjö samt eventuellt Linköping), alla hade glömt bort den här låten för fyra år sedan. Vad var det den hette nu igen?