twd

Lite kulturellt betingat?

Jag blir alltså mycket förvånad om man ens kommer att fatta det här i Finland. Möjligen i Norge och kanske i Danmark.
Man skulle möjligen kunna kränga iväg orginalversionen till Centraleuropa. Detta eftersom att man framförallt i Tyskland har ett osunt stort intresse för allting som är just skandinaviskt.

Det är ju Rheborg på sin tvåhjuling(eller vad det är för någonting) och den typiskt övre medelsvenniga blandningen av redighet (med det ständiga lånandet av vinkelsågar) och allmän trendängslighet som är det speciella och roligaste. Inte den internationellt mer gångbara ångesten över att få barn eller att ha en alltför närvarande svärmor.

Jag vågar lova att folk i Bournemouth eller Solsidans eventuella motsvarighet utanför Hamburg kommer att ha svårt att känna igen sig.

Jag tror på det här när jag ser det.

Och när kommer den här till Sverige tro(jag vill se den med ordentligt ljud)?
I ååååår(med mycket uttråkad stämma) hoppades jag.
Enligt SF samt IMDB, inte!

Och man undrar varför biografer behöver slå igen!

Nyhetsmorgons sportpanel är kanske inte så cutting edge. Men en måndagsförmiddag när man dessutom är lite förkyld är Arne Hegerfors bättre än en kopp honungsvatten. Drygt fyra minuter in i programmet förklarar han två gånger om att Malmö FF:s supportrars(förvisso fina) jubileumstifo kostade 250 m i l j o n e r kronor att genomföra!

Avdelning: Hur mycket var det nu den där Förbifart Stockholm skulle gå på?/Du tycker inte att 250 000 är tillräckligt mycket för någrar pappersark och flaggor?

Real Madrid vann alltså derbyt enligt planerna.
Någonting som de lokalt mest framgångsrika lagen i många av jordens städer ofta brukar få utstå är ett påstående om att flest människor i den nämnda staden faktiskt(!!) hålller på de mindre framgångsrika lokalkonkurrenterna. Det är också ett typiskt mingel-samtalsämne män emellan i jordens mer medvetna städer. Liksom en totalt onödig vetskap att kokettera med. Jag är dock djuuuuupt misstänksam mot detta påstående.

Ikväll gjorde jag till exempel stickprov på två barer här i Argüelles. Nu vet jag inte hur representativt Argüelles är(okej, förmodligen för Madrid ganska lite, och för resten av Spanien ännu mindre) men jag skulle säga att det bland sympatierna var 90-10 i favör till Real på de båda ställena.

I Sverige får man ofta höra:
– Ja, men riktiga ståååkåålmare håller ju på(klistra in laget det går sämst för just nu, dock nästan alltid Hammarby, vilket har givit dem mycket av deras mytbildning, vilket ju nästan är den enda anledningen till att folk börjar hålla på dem in the first place).

Samma sak i Göteborg.
– Det riktiga laget som alla gamla goa gubbar håller på är Gais!

Nej, det är det inte. Jag skulle uppskatta att Göteborg är en av de lite större städerna i hela Europa där sympatierna är minst delade. Försök att hitta en människa som inte är rockmusiker(Gais) eller gammal redare(Öis) som inte håller på IFK!

Kanske mest drabbade av denna mytbildning är naturligtvis det kanske mest framgångsrika laget i världen de senaste 20 åren – Manchester United. Det heter ju, som alla som också känner till en del om tjeckisk öl och gillar fotboll men ändå inte hoppar över kulturdelen i DN "vet om", att det riktiga laget som Manchester-borna håller på är Manchester City. Dock, och det här väl det som är intressant och min poäng, hörde man denna vedertagna "sanning" betydligt oftare när City var riktigt, riktigt dåliga. Nu har ju de också, som bekant, en massa pengar. Och då är det inte ett lika häpnadsväckande "förbluffande fakta" att komma dragande med när man är i färd med att bli just lite dragen.
Det ska i just denna del av detta tema ändå tilläggas att denna vedertagna sanning(att få människor i Manchester håller på United) har bidragit till väldigt mycket rolig supporterkultur på de brittiska öarna. Snart sagt alla bortasupportrar som besöker Old Trafford skriker sedan ett antal år tillbaka vi ses på motorvägen!
Ännu roligare är travestin på banderollen United, kids, wife – in that order som dök upp för något år sedan.
Den nya versionen?
Kids, Oyster Card*, wife, United – in that order

För att så att säga slå in den här poängen helt och hållet:
Är det någon som har hört någon säga:
– Ja, men du vet att de riiiiktiiiga Liverpool/Barcelona-borna håller ju på Everton/Espanyol! (?)

Nej, men det är också för att de är de två av de verkliga storklubbarna i Europa som själva har skapat störst mytbildning omkring sig. Liverpool: You Never Walk Alone, den där gamla ståplatsläktaren med alla ehh, hamnarbetarna. Barcelona: Frihetskamp för Katalaonien. Skänker pengar till UNICEF. Det ädlaste vi har sett förutom Martin Luther King, och möjligen Nelson Mandela. Hela Argüelles väntar på att få höra Pep Guardiolas# lösning på Den Globala Uppvärmningen.

* Namnet på det väldigt smidiga (men svindyra) tunnelbanekortet i London
# FC Barcelonas nuvarande tränare

Eftersom att det inte händer så mycket annat denna vårdag: ikväll de mötas(men som sagt egentligen aldrig).
Skillnaden efter en tur på stan tidigare under dagen är att man redan då började se en del Atletico-fans som så att säga såg laddade ut. Atletico säger att man är mer "arbetarklass"(denna intressanta benämning på någonting som knappt finns längre. Man ska ju liksom vara glad om man har ett arbete nuförtiden, särskilt i Spanien...) och ska förutom i diverse traditonellt mer knegande förorter ha en hel del stöd i Malasana. Detta Madrids motsvarighet till Sööööduurr. Där handlar det väl dock i ärlighetens namn, precis som så mycket annat(både där och på Söder) om en del av en självvald livsstil. Jag bor ganska nära Malasana, men i Argüelles. De här kvarteren(som någon underhållande beskrev som södra Europas ofarligaste stadsdel) kan väl mest beskrivas som att någon har lyckats trycka in Frescati i en trevligare variant av Vasastan. Här skulle jag nog säga att det är ett hyfsats säkert övertag för Real ändå. Skillnaden är väl att Real-supportrarna varken syns, eller bryr sig nämnvärt(om man inte möter Barcelona eller spelar minst kvartsfinal i Champions League). Man tar för givet att man ska vinna, gör man inte det så rycker man mest på axlarna.

Om jag ska vara elak mot Real-fansen(långsidespubliken) kan man väl säga att de ofta missar första och sista kvarten av matchen. De släntrar in lite försenade eftersom att de har haft svårt att hitta parkeringsplats/lyfta arslet från baren/hemmet i tid. Sedan lämnar de lite i förtid eftersom att de vill hinna till bilen innan köerna börjar/redan tycker sig vara säkra på seger.

Bra Bojan!

Skåne förutseende – Stockholm och förbundet tvärtom.

*Det här är för mig en kontraindikator. Alltid när jag inte tänker över huvud taget är när saker händer.
Det slår aldrig fel.

*Blev via Aftonbladet medveten om att så väl Jakob Hellman som Reeperbahn ska turnera i sommar. Men ojojoj vad den här presentationen flög över huvudet på mig. Alphaville? Linköping, Varberg, Eskilstuna, Helsingborg, Gävle, Kalmar?
Kläderna, frisyrerna, färgerna? TV4-gruppen och Expressen? Avgångsklassen från gymnasiet?

Det är tydiligt att man inte vill ha mig där. Och nu ska jag väl egentligen inte gnälla då jag ibland brukar gnälla över trendängslighet och creddpajaspoäng här. Men Reeperbahn och Jakob Hellman tillsammans 2010 ser på mitt papper ut som någonting helt annat än vad som beskrivs ovan.

Som om det inte vore nog med att det politiska klimatet i Sverige är helt stagnerat, utan vare sig visioner eller mer konkreta förslag på hur landet kan utvecklas i framtiden.

Trupperna som ska kommunicera med väljarna fram till valdagen leds av Per Schlingman respektive Ibrahim Baylan.
Ja, den sistnämnda har alltså i dag samma position som Lars Stjernkvist tidigare hade inom Sveriges största parti, otroligt men sant. Schlingman framstår som hyfsat slipad, men verkar vara själva definitionen av en hal person som skickar upp fingret i luften och kollar om vindriktningen har ändrats sedan igår eftermiddag. Ibrahim Baylan antar jag att de flesta har sett i någon härdsmälta till intervju i Agenda eller Aktuellt. Fullständigt värdelös(på det han förväntas bidra med) i mina ögon.

Från oppositionshåll(vars arbete alltid är mer intressant att följa) kan i övrigt konstateras:
*Martin Gelin– expert på bland annat hip-hop, Sopranos och en del andra tv-serier, som trots sina vänstersympatier är mer besatt av USA än vad Andres Lokko är besatt av Storbritannien, ska efter att ha följt världshistoriens kanske mest visionsfyllda valkampanj försöka överföra detta på ett regeringsalternativ som inte ens de inblandade partiledarna verkar vara särskilt pigga på. Allt enligt devisen: allt som med framgång har provats i USA kan vi göra halvdant.
"Aktivera väljargupper på internet", med Mona Sahlin som affischnamn och utan någon som helst "change"?
Någon måste skoja!

I dagsläget ser det ut som att det finns två möjliga utgångar ur detta:
1) Det sitter någonstans i bakhuvudet hos genomsnittsvensken att en borgerlig regering aldrig har suttit fler än en mandatperiod. Då vore det konstigt att ändra på det. En stor andel av de som inte fattade vad det var man röstade på förra gången(va? Förändringar i A-kassan? Skulle ni göra förändringar i A-kassan? Det pratade de om i varje tv-debatt men jag vägrade lyssna eftersom att jag tyckte att det skulle bli så roligt med en annan statsminister än Göran Persson) gör inte om samma sak igen.

2) En stor andel cyklister i Uppsala som det senaste halvåret har sagt att man ska rösta på Miljöpartiet får i slutändan kalla fötter när man inser att man då också får Mona Sahlin(som inte ens sossarna verkar gilla) som statsminister. Dessutom var det ju trots allt rätt trevligt med det där jobbskatteavdraget...

Ja, det var väl det här vi alla visste. Toppen i svensk elitfotboll är genomrutten.
Skönt att få korten på borden en gång för alla.
Lagrells inkompetenta(hej potatisåker, hej då gräsplan) och korrupta styre borde varit väck för länge sedan.
Men är det uppenbarligen inte.

INGEN vill ha med er att göra!

En uppfriskande brutalsågning av meningslösa Teddybears och en välskriven recension som förklarar varför de är just meningslösa.

Die, "sociala medier", die!

Nej, men en ovanligt nykter och faktaunderbyggd reflektion kring den stundtals löjeväckande halleluja-stämningen som varit kring denna fluga(?) är det i alla fall.

Dagens Media och Resumé på de två översta platserna. Med den absoluta ankdammsfavoriten Newsmill(finns det några vanliga människor som bryr sig om den?) på fjärdeplatsen. Det räcker liksom så.

*Stockholm, Stockholm – stad i världen
Stockholm, Stockholm – världens stad!*

Öhh, var det någon som inte lyckades bli namedroppad i den här artikeln?

De glömde säga öhh, vi gör bara det vi själva gillar...

Just det. Mer besläktade med Gorillaz än ehh/öhh, Stefan Sundström var det.

Någonting som Teddybears har gemensamt med Gorillaz är att de var bland det coolaste som fanns somarna 2000/2001. Sjukt sönderspelade på sommarjobbet de åren var dem. Dock inte så mycket på initiativ av mig personligen.

Någonting som Gorillaz har gemensamt med Teddybears är att de också har mycket gemensamt med Brasse Brännström.
Korv är gott, sockerkaka är gott....om man blandar alltihop så måste det bli jättegott!

En sak till: Björnmaskerna är naturligtvis bara Daft Punk-komplex i gammal härlig Stockholms innerstads-(brist på)anda.

Två reaktioner på söndagens Agenda.
*Kan man beställa de där talibanerna till svenska Idol i höst? Inget ont om den afghanska versionen som i motsats till de västerländska upplagorna verkar ha som ambition att föra landets utveckling framåt(cirka 30 minuter in i programmet).
*Ska Per Schlingman verkligen vara rätt person att uppmana parikollegor att inte se ut och uppträda som schablonbilden av en moderat?(cirka 40 minuter in i programmet).

Mauro Scocco är inte bara officiellt en av Sveriges främsta låtskrivare genom tiderna. Han är också officiellt en av de roligaste människorna i Sverige. Knappt 30 minuter in i programmet förklarar han skillnaden mellan Gyllene Tider och Ratata.

*Hihi. En remastrad version av den "dåliga" orginal-mixningen, som ändå anses vara mindre dålig än den på 90-talet nymixade varianten, av ett av rockhistoriens mest inflytelserika album. Hoppas de får det rätt den här gången. För en vända till och jag tror att det ej går att sammanfatta turerna ens i en mening av det stylitgaste slaget.

* Jag såg inte den här förrän nu. Strage slår sannolikt nytt personligt rekord i elakhet i parentesen om att Limp Bizkits fans kan ha blivit kanonmat i Irak. Klockrent, och precis på gränsen, antar jag.

Följande meningsutbyte utspelade sig på spanska vid ett helt vanligt stopp under kvällens (o)intressanta barrunda i staden Sevilla:
x:Du får inte komma in.
o: Varför inte då?
x: Du har gymnastikskor.
o: Ahh, det där var senast ett problem någonstans 2002.
x: Ja?
o: De här gymnastiskskorna kostade 300 euros.
x: De här skorna kostade 15 euros.
o: Jag kan se det.
x: Sluta vara arrogant!
o: Jag knallade in med de här gymnastikskorna på *namn på välkänd nattklubb i Madrid med restriktiv insläppspolicy* utan några som helst problem.
x: Nolockonocko(andalusiska för "jag känner inte till det/den/dessa").

Sammanfattningsvis alltså: Om din mamma och pappa är släkt kommer du att trivas här i Sevilla(för övriga människor passar en dagsutflykt från Marbella för att titta på det fantastiska Alcazar). Eftersom att jag gillar folk som pratar i fullständiga meningar och känner till Paul Smith tycker jag däremot att det ska bli skönt att komma härifrån om några timmar.

Efter en orättvis(men oundviklig) jämförelse med landets huvudstad ska det också konstateras att det är värt resan till Sevilla för ett besök i Alcazar.

Först åkte alltså spanjorerna till Irland(se bland annat The Corrs, tror jag).
Sedan( mycket senare...vi snackar sent 1900-tal...) åkte irländarna tillbaka till södra Spanien för att öppna irländska pubar.
Vad fantastiskt skönt det måste vara att göra sig så helt konjunkturoberoende!
Jag menar, USP?
Jag pratar engelska, är inte rasist och vi har fler än två öl att välja på.
Herregud vad enkelt!
Det jag undrar över är vad det krävs för att ta ett sådant beslut:
Här står jag och servererar öl i Sevilla. Vi lyssnar på Public Image Lmtd. Ingen vet vad det är, men alla tycker att det är bra.

Jag var lite vårtrött och kände att det var dags att se mig lite om i landet Spanien. Så i princip blundade jag, pekade och hamnade i Sevilla. Eller nej det gjorde jag inte. Men jag har av någon anledning länge velat åka hit men det har aldrig blivit av. Sedan gör det knappast någonting att det är sommar här och går snabbtåg hit på drygt två timmar från Madrid.

Här kan alla som har svårt för politisk inkorrekthet sluta att läsa.

Sevilla är ju en av de där städerna som om man blundar och skiter i att tänka efter vet precis hur de är. En svettig gitarrist och en flamencodansös med blommig klänning. Kanske dyker någon scen ur Carmen också upp på näthinnan i denna stad som sannolikt har en av Europas högsta årsgenomsnittstemperaturer.

Om man inte blundar och dessutom tänker efter lite så är det ju inte så mycket av det där som stämmer. Staden är i stället för att vara full av företeelserna i ovan nämnda stycke snarare full av människor som attraheras av den där schablonbilden. Det är inget större fel på Sevilla ska det sägas, men när man har vant sig vid Madrid är det påfallande beiget. De som inte är turister är antingen amerikanska utbytesstudenter eller urinvånare som inte verkar ha så mycket på gång, om man får skriva så.

Spanien är antagligen ett av de länderna i Europa där det är störst skillnad mellan olika delar av landet. Generellt sett kan man säga att alla människor som det är någonting med för åtminstone en generation sedan tog sitt pick och pack och flyttade till Madrid. Detta är ju i ett land där "familjen" fortfarande är tungt normgivande någonting som är ett betydligt tyngre göra än för den genomsnittlige vänersborgaren att flytta till Stockholm. På så sätt kan man säga att Madrid i Spanien är raka motsatsen till vad Liverpool är i Storbritannien. Där blev ju de kvar som skulle till USA men i slutändan inte hade råd eller mod att åka.

Det jag gillar med Madrid är bland annat:
*De vägrar att fjäska för/ och ger blanka fan i turisterna. Trots det är de både artigare och genuint vänligare än på andra platser i landet. Allra helst om de märker att du gör något som helst försök att smälta in. De föredrar också att kalla besökarna för just besökare, eller kort och gott utlänningar om de är det.

*"De unga männen" är betydligt mer civiliserade i sitt förhållande till det motsatta könet än på andra håll i Sydeuropa. Någonting som innebär att "de unga kvinnorna" är representerade "ute" på ett helt annat sätt än i andra delar av Sydeuropa.

*Barerna är oftast antingen en bar med en bardisk utan något som helst tjafs. Eller mer "upmarket" med lite mer tjafs, men likförbannet med en bardisk. Här, och på många andra ställen ska man sitta och däsa ner sig i en trång gränd tillsammans med en massa turister som ser ut som Tommy Engstrand, i väntan på att fånga kyparens uppmärksamhet.

*Luften är torr och förhållandevis ren för att vara en fyramiljonersstad. Inget klibb, inga insekter och inte heller sådan där riktigt rå kyla under januari.

*Blandningen av anarkistiskt sinne(arvet från La Movida) och "håhåjaja".

*Att det var man än är, är mycket lätt att hamna i en intressant diskussion om alltifrån spansk film till skandinaviskt samhällsbyggande.

*Att jag fortfarande inte har sett någon som inte motionerar gå omkring i träningsoverall på stan. Det är alldeles för vanligt i väldigt många städer i världen.

Om Sevilla är turistanpassad flamenco, Barcelona Manu Chao och Valencia David Guetta så är Madrid Talking Heads.

Dagens stycke svensk inrikespolitik hämtar vi från Svenska Dagbladets utlandsrapportering:
Tillsammans med Spanien, Sverige, Lettland och Estland ligger Grekland i topp när det gäller ungdomsarbetslösheten i EU. En fjärdel av ungdomarna i åldern 15–24 söker jobb förgäves.

Där är vi, liksom by the way, i en artikel om Grekland. Tillsammans med två kollapsade balststater, en kollapsad balkanstat och ett stort europeiskt land där den vanliga arbetslösheten på grund av en kollapsad byggsektor närmar sig 20 procent. Är det någon som tänker göra någonting åt det eller?

Det ska tilläggas att det har varit så under hela 2000-talet. Därför finns det inte några politiska poänger att plocka för något av blocken. Och kanske är det också därför som det inte händer någonting. Man har vant sig, vilket kanske är det farligaste.

Varför människor frågar mig om filmtips, eller vill ha ett utlåtande om en viss film.
Om någon skulle ställa den kanske något banala frågan tycker du om film? till mig så skulle det faktiskt ligga närmare till hands att jag svarade nej än ja.
Jag skulle uppskatta att jag upplever att ungefär var tjugonde film jag ser inte är ett direkt slöseri med tid. Hur stor andel av dessa som faktiskt är bra har jag svårt att uppskatta.

Det kan inte bli mer balearica än så här tror jag. Avalon remixat av Prins Thomas och Lindstrøm. Om det är bra får framtiden utvisa. Jag såg det precis. Det är på något sätt ändå sympatiskt att inte våga röra albumet Avalons bästa och mest legendariska låt. Det är dock lite väl tidigt för detta till och med här på den Iberiska halvön.
Våra skandinaviska lyssnare kanske ska börja med det här trots allt. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska göra.  Spanjorerna äter nu.

Man kan bli fullständigt galen av att följa den så kallade ekonomijournalistisken dessa dagar.
"Nu vänder det upp!", hej och hå, "Hushållen återfår tron", SAS är glada, Stockholm är snart inte bara The Capital of Scandinavia utan hela jordens mittpunkt igen!
Men det här hej och håandet som alla medier rapporterade om i veckan visade ju sig i själva verket bygga på det här. Men det har ju å andra sidan inget av de medium som herr och fru Svensson normalt följer rapporterat om.
Och på samma ekonomisajt ligger det här just nu längst upp.

Hur var det nu? Blir det bra, fantastiskt, medeldåligt eller en helt vanlig depression som 1929? Ingen vet egentligen. Men de flesta bedömare menar alltså(på fullt allvar, det är det sorgliga) att det här kungliga bröllopet i sommar kommer garantera goda tider eftersom att folk då blir glada och återfår framtidstron och därför köper ett nytt kök för att fira. Problemet som de flesta bedömare ser är dock att herr och fru Svensson kommer att belåna sig alldeles för mycket för att kunna delta i den där glädjeyran. Sedan är vi enligt de flesta bedömare tillbaka till sommaren 2008 igen. Och det är ju inte så jäkla bra. Nåväl, Olof Stenhammar verkar vara glad i alla fall, precis som 1997.

Varför är det bara (unga) människor från Storstockholm, Örgryte och eventuellt också Mölndal samt någon by i Norrlands inland, i hela världen, som tycker att det är intressant att besöka ställen som till exempel Buddha Bar?
Jag tyckte själv att det var lite kittlande(för ungefär sex år sedan) att vara inne på Tantra i London. Det ska dock tilläggas att där inne var Michael Parkinson, Lionel Ritchie, Kate Moss och Rysslands rikaste man(de hade alltså inte enligt klubben själva varit där någon gång, utan de var där när jag var där).
Hur som helst, nästan samtliga av de ställen som utger sig för att vara någonting sådant är inte i närheten av att vara någonting sådant. Och inte ens om de är någonting sådant förtjänar de vår uppmärksamhet.
Så vad är svenskarnas problem? De är varken fotbollsproffs, b-kändisar, eller förmögna idiotturister på besök. Varför vill de åka till Buddha Bar? Lionel Ritchie kommer knappast att vara där, det är jag nästan säker på(och om det ändå är det mest intressanta som kan hända, varför vill de träffa Lionel Ritche?).

Spanjoren jag bor med(har det gått upp för mig eftherand) har ett efternamn som gör att han relativt lätt skulle slinka in på något av de här fullständigt ointressanta ställena. Det har dock aldrig fallit honom in att ens prata om Buddha Bar(till exempel). Ingen annan(hyfsat gynnad individ) från något annat land har i min närhet visat något intresse för att gå på något av de här ställena. Inte ens människor från kulturellt väldigt närliggande länder som Norge, Danmark och Schweiz. Så vad beror det här på? Vi måste ta itu med detta snart. Jag tror att det är viktigt för landets fortsatta utveckling.

Det är inte lätt att vara fotbollsspelare i Madrid i dag.
Det är framförallt inte lätt att heta Kaka, eller Christiano Ronaldo.
För i en klubb som har sett allt och alla passera är dessa två superstjärnor i det bortskämda supportrarnas ögon så här långt i bästa fall en parentes och i sämsta fall odugliga(då leder man ändå för tillfället den inhemska ligan).

De spelade faktiskt bra i första halvlek, men det är det naturligtvis ingen som bryr sig om.

Det är alltså allsvensk premiär i helgen. Sedan några år tillbaka betyder det bland annat att Adidas tillsammans med sina svenska huvudobjekt IFK Göteborg, AIK och Djurgården uppfinner en tagline som på något sätt ska symbolisera årets läge/attityd för de respektive klubbarna. Det typiskt mest lyckade exemplet var väl Black is Back, när AIK 2006 återvände till högsta serien och så när dessutom lyckades ta hem SM-titeln.

I år känns samtliga ganska misslyckade. Mesta mästarna IFK Göteborg anses av de flesta vara årets guldfavoriter och har av sin sponsor fått epitetet Nästa Mästarna. Jag vet inte, men jag tycker att kaxigheten känns lite malplacerad i Götet. Det där ser ju vid en första anblick ut som någonting kanske främst AIK eller Dif:s marknadsavdelning på tokdrygt stockholmsmaner skulle värka fram delvis med glimten i ögat. Värre är att det efter tre raka "finalförluster" mot sina värsta antagonister i fiendeland har kommit att bytas ut till Nästan Mästare.

Regerande mästarna AIK:s Kom och ta oss! är knappast bättre. Man behöver inte ha gått på Berghs eller doktorerat i ämnet supporterskap för att inse att det i denna värld av stundtals mycket hård jargong, är många rivaliserande supportrar som direkt i huvudet lägger till tankstreck, bakifrån när de ser denna tagline.

Allra värst är kanske ändå Djurgårdens Ingen tröja torr som ska ha myntats av Gösta "Knivsta" Sandberg någong gång när det begav sig. Detta är ännu ett steg av fullständigt unik klocktornssvenska som kommer i ett direkt nedstigande led från ramsor som Kylskåp, tegelsten(lugn, jag fattar heller ingenting) och i sammanhanget kanske ännu mer passande Håll tätt bakåt!. På samma tema som i stycket ovan:
Finns det någonting annat man kan ha på sig som rimmar på tröja?

Jag glädjer mig åt att Ian McEwan är tillbaka till samtiden. Även om jag kan uppskatta moderna romaner som behandlar historien så har jag helt enkelt svårt att engagera mig i karaktärer samt händelseutveckling. Vad inte särskilt många tänker på är att McEwan faktiskt är ganska elak. Nästan lika elak som Philip Roth. Dock inte lika introvert, och inte lika gammal.
Huvudrollen verkar också mer eller mindre skräddarsydd för Bill Murray i en eventuell filmatisering.

Och Ross avslutade(nåväl) naturligtvis sin vistelse med att missa flyget härifrån i morse.
Det hade förvisso varit mer överraskande om han hade kommit ombord i tid, men ändå.
Jag känner någon form av rapporteringsplikt gällande den här människan, som alltså inte är någon jag har hittat på.
Han finns på riktigt.

Jag tog bort det föregående inlägget då jag insåg att detta inte var särskilt informativt.
Vad gjorde jag igår egentligen?
Det är däremot en högst relevant fråga.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att någonstans i mitten förväxlade jag en bar med en helt annan bar.
Baren dit jag inte skulle, men där jag hamnade/dit jag gick av misstag hade en The Kinks-konsert på DVD.
Det är ganska svårt att ge en rättvisande beskrivning. Men vi kan säga att om det hade varit i Stockholm hade en märkligt stor andel av barens klientel vetat vem som knäppte Palme(alla var dock mycket trevliga).
Det räcker så va? Ni kan ju föreställa er allsången på Lola...
På något sätt tog jag mig ändå därifrån in på den helt normala nattklubben tvärsöver gatan.

(Ingenting av det som stod i det föregående inlägget var på något sätt osannt. Men då jag själv inte förstod mycket när jag nyss läste det valde jag helt enkelt att ta bort det).

Hela Reeperbahn-katalogen finns tydligen snart re-mastrad fysiskt, och delvis redan på Spotify.
Förutom att det är Sveriges kanske mest underskattade musikakt alla kategorier så skulle de sannolikt lägga beslag på cirka hälften av platserna på en topp tio-lista över de mest geniala låttitlarna på svenska.

De är dessutom ytterligare en anledning att vara AIK-are.

Såg igår Mauro och Pluras kök.
Samtliga inblandade är väldigt bra som sig själva.
Observerade att Mauro Scocco inte ens fick en chans(eller klipptes bort) när det var dags att försöka övertrumfa de andra artisterna i vem det var mest synd om.

Det är ju också naturligtvis jätteroligt att Mauro Scocco 2007 på allvar ska ha fylleringt till Kjell Andersson för att försöka stoppa Eldkvarns nya singel Fulla för kärlekens skull då han tyckte att det var den sämsta jävla skiten Plura någonsing skrivit.

Fantastiskt.
..men Ymer kan inte komma hit förräns framåt midnatt ikväll...

..eftersom Ymer är försenad och har en lång bit att åka...

Den här spellistan gjorde jag i julas. Den är anpassad till att sitta fast i en snödriva, inte i farleden utanför Kapellskär. Men det borde väl funka hyfsat, minus Santa Claus Is Coming To Town. Fast det är väl kanske Ymer(som har en lång bit att åka) som är tomten i det här fallet, HO HO HO!

Det är faktiskt priceless detta...

08-fotboll fortsätter att övertyga innan fotbollsäsongen ens dragit igång. Bajen-Ulric även i detta avsnittet – plus Segui för AIK som bonus!

Någonstans känns det som att LCD Soundsystem är årets chefsideolog. Någonting som är helt fantastiskt elitistiskt på ett helt naturligt samt helt rätt sätt, dessutom.

Ja, vad ska vi ta oss till?

Jag kan inte med ord beskriva mitt förakt för på vilket absurt stort allvar man i mitt hemland tar detta som inte någon annan enda människa i hela världen bryr sig om.

Bara för att klargöra. Även om jag gillar Blur(främst de första två delarna i det som i efterhand har kommit att konstrueras som någon form av trilogi över livet på de brittiska öarna) och Damon Albarns experimentella och ofurutsägbara ådra, så har jag egentligen aldrig gillat Gorillaz-projektet. Det apellerar lite för mycket till dumma amerikanska barn. Så otrevlig människosyn har jag för det mesta.

Sedan är det för plastigt, även om det ju är sjäva avsikten. Därför bör jag väl inte heller recensera Plastic Beach. Ett smart( delvis ofrivilligt?) PR-drag är det dock att samla de dumma barnen under samma paraply som fans av old-school hip hop och människor som gillar The Clash och Lou Reed(de två sistnämnda kategoriena är hyfsat ofta ändå samma personer 2010). Med detta sagt. Rapparnas bidrag har varierande kvalitet på den här skivan. De La Souls Superfast Jellyfish hör helt klart till albumets mest lyckade spår. Snoop Dogg är jag dock så jävla trött på att jag tror att jag aldrig mer vill se honom, än mindre höra hans röst. Mos Defs bidrag lägger sig någonstans där mittemellan.

För att övergå till de övriga gästartisterna så är Lou Reed och Mark E Smiths bidrag rent ut sagt dåliga i mitt tycke. Det är också helt ofattbart hur folk som påstår sig gilla Lou Reed(vilken skiva? Någon av de där olyssningsbara 80-talsvarianterna?) kan få ut någonting av Some Kind Of Nature. Jones och Simonon kommer undan med i sammanhanget klart godkänt för själva titelspåret. Till poängen: Det är ganska uppenbart att albumets bästa spår är On Melancholy Hill. Ett spår med bara Damon Albarn på sång.

En till The Good, The Bad & The Queen skulle vara betydligt mer önskvärt, tack!

Och här var den omtalade då, en vecka innan release-datumet.