twd

Jag var alltså på Real Madrids fort Santiago Bernabeu igår och såg när Christiano Ronaldo gjorde ett fantastiskt mål, ett mer ordinärt mål samt bröt näsan på en annan spelare för att sedemera visas ut. Förra söndagen var jag på lokalrivalen Atletico Madrids Vincente Calderon. De båda upplevelserna var, om vi undantar att det båda gångerna handlade om fotboll, ganska annorlunda.

Det här finns på och kring Bernabeu, men inte på Calderon:
Infravärme
Snygga tjejer
Busvisslingar när Real inte gjort mål efter 15 minuter
Turister
Opera innan spelarna kommer in på planen
Publik som går till Audin när det är minst femton minuter kvar

Atletico-publiken stöttar sitt lag med traditionella hejaramsor och glada tillrop. När Christiano Ronaldo skulle slå en frispark på Bernabeu klappades det som när någon ska serva i ett tie-break(vi snackar alltså tennis för totala sportanalfabeter). På Calderon försöker man störa motståndarna med busvisslingar. Det gör man till viss del på Bernabeu också. Men mest skrämmande måste vara den oundvikliga känslan av att vilken klubb det än handlar om, vara någonting som katten släpat in. Jag har nog inte varit på någon idrottsanläggning med så mycket inbyggt självförtroende. Jag gillade dock båda ställena eftersom att de båda verkligen har sin egna karaktär och historia.

*Jag var i Salamanca bara för att kolla in stället. Blev deprimerad för att Madrid för första gången såg ut och kändes som vilken annan stad som helst. Det är den inte, trots att den är ganska så välmående på ganska många andra håll och kanter. Ska det vara rikt så ska det i alla fall inte vara fyrkantigt är mitt motto. Jag gillar ju typ Londons Kensington mycket för "hit men inte längre"-känslan. Men också för att det faktiskt inte alls är särskilt fyrkantigt.

Till sist:
*Man kan höra på musiken om det är ett bra Starbucks eller inte.
Dåligt med torr muffin: Evighetsjazz
Bra med trevligt bemötande: Everthing But The Girl