twd

I mina absolut mest anglofila dagar lyssnade jag en del på den här Paul Weller. Men han är ju en åsna(direkt översatt från engelskans donkey). Om man bildgooglar ordet donkey så antar jag att man får upp en del bilder på åsnor. Om man däremot bildgooglar ordet scanty så kommer det upp massor av bilder på Paul Weller i hans fula jävla frisyr. Alltså vetskapen om att han fortfarande gör skivor och dessutom lever i tron av att han gör någonting "banbrytande" är så otroligt patetisk att det ej går att beskriva. Han är så full av brist på finess att ej heller det går att beskriva.

Han var frontfigur i nymoddiga gruppen The Jam i slutet på 70 och början på 80-talet. Sedan blev Paul ovän med Bruce i den om möjligt ännu fulare frisyren. Paul Weller skapade gruppen The Style Council. Det som hände var väl att Paul och hans vänner ville lära sig spela på sina instrument. De gjorde alla möjliga försök till musik, och har retroaktivt blivit ganska hyllade för sina försök till soul, jazz, house och gospel. Det är väl en intressant grupp för folk som tycker att det är kul att retroaktivt blogga om kläder från 80-talet(som i sin tur var inspirerat av kläder från tidigare decennier). Eller för människor som tycker att det viktigaste för en musikgrupp är att dra in pengar till strejkande gruvarbetare. För några månader sedan råkade jag återhöra någon låt med Style Council som jag inte hade hört på flera år, och bristen på kvalitetet var överväldigande!

En del av The Jams låtar håller fortfarande. Men det känns så fruktansvärt irrelevant i dag. Allt Paul Weller har gjort som soloartist är skittråkigt, från början till slut. Hela han är skittråkig och onspirerande. Men det värsta är att han tror att han är banbrytande. Han kommer snart ut med en ny kvasi-framåtskridande skitskiva. Han har gift sig med en 25-åring. De har fått tvillingar som de har gett namnen Bowie och John Paul(jag tror att han valde namnen för att få lite medieuppmärksamhet). Det är så jävla jävla tråkigt. Paul Weller är så jävla jävla tråkigt och oraffinerad. Det skulle vara så mycket bättre om han bara försvann och glömdes bort.

Varför är John Cale fortfarande så fruktansvärt underskattad av/okänd hos den (lite) större allmänheten(det finns ju folk som känner till Velvet Underground men inte John Cale, ehh...). Utan John Cale –  ingenting, nästan. Utöver det så är han ju en av de allra främsta låtskrivarna, en av de allra främsta producenterna och, faktiskt, en riktigt bra sångare. En av de allra högsta högstanivåerna har han(och dessutom en låg lägstanivå).

Men svara då på vad det är som pågår nu som man kan ägna sig åt istället?
Finns det någonting som händer nu?

Jag såg den en timme långa reklamfilmen för Täby kommun igår. Och jag kan väl i stort sett hålla med Rheborg. Täby är mycket skönare och bättre än huvudstadet generellt sett. Folk där är trevliga och vet hur man beter sig. Täby får ofta skit för att det är för rikt och förutsägbart(till skillnad mot Södermalm, Kungsholmen och Bromma där varje promenad är ett spännande äventyr...?). Visst är det homogent. Men det är ändå (kanske därför?) betydligt mindre ängsligt än mindre bemedlade stadsdelar/förorter. Folk gör vad de har lust med helt enkelt. Det hade emellertid varit intressant om Johan hade fått berätta när det gick upp för honom att alla människor i hela Sverige faktiskt inte åkte iväg någonstans på varenda skollov, som är fallet i Täby. Och "hur det har påverkat honom"...

Min favoritdel i programmet, och mest signifikativt, var när han berättade om hur han när han var orolig brukade fråga sin pappa ungefär kommer det att hända så här nu? och fick ett  näh-ej som svar. Täby i ett nötskal.

– Man kan säga att ”Gentlemen” förebådade en annan tid, som en brygga mellan den romantiska ”Upp till kamp” och den iskalla ”Lasermannen”.

Även om jag är livrädd för den där filmatiseringen av Östergrens Gentlemen så är jag väl i sammanhanget så trygg man kan vara i och med att regissörsuppdraget har gått till Mikael Marcimain. Någonting som inte minst det ovanstående insiktsfulla citatet manifesterar(regissören har gjort båda, den sistnämnda betydligt bättre i mitt tycke).

En dag efter att Hannes Råstams bortgång blev offentlig sitter Thomas Quicks "advokat" Claes Borgström och breder ut sig i På spåret. Fuck off!

Ännu mer återföreningar, ytterligare på Way Out West(festivalen som är oängslig, men som besöks av en väldigt stor andel ängsliga människor). Det är alltså Refused nu senast, och det hör väl till saken att deras kärntrupper av supportrar i väldigt stor utsträckning är per definition emot återföreningar.
Jag är möjligen lite tråkigt odogmatisk och tycker personligen att (nästan) allt beror på kvaliteten på återförenandet. För vad är alternativen till ett "återförenat band"? Det är antingen att de aldrig mer spelar tillsammans, eller ännu värre – fortsätter i all jävla oändlighet i takt med att allt färre bryr sig. Tänk om REM hade slutat efter Monster 94 och återuppstått för något år sedan(Tänk om Depeche Mode, U2, Oasis, ja till och med Metallica hade slutat i mitten av 90-talet!)! Då hade de nog känts fräscha och möjligen känt sig pigga. De hade blivit en revival för Murmur och de andra tidiga skivorna i klass med Smiths-pånyttfödelsen(fast utan återförening där) under det tidiga 00-talet. De senaste tillhör väl snart för övrigt de enda en gång splittrade grupperna som inte har återförenats ännu.

Det är möjligen bekant att mitt favoritåterförenande är Blur 2009. Det finns flera aspekter på det där. En är att gruppen liksom vittrade sönder där omkring 2003 och aldrig fick sätta någon värdig punkt. En annan är de lät bättre live än någonsin förut. En tredje var att omvärlden (och de själva) blev uppmärksamma på att deras musik hade klarat the test of time på ett utmärkt sätt. Den sista är att det märktes att de verkligen gillade att återförenas, och inte bara gjorde det för att dryga ut kassakistan hos bandmedlemmarna.

På förhand ser det ut som att sommarens Stone Roses-reunion har flera likheter med Blur diton för (då) tre år sedan. De fick i likhet med Blur inte heller något värdigt slut, utan föll mer eller mindre snabbt ihop. I likhet med Blur har också mycket av låtmaterialet åldrats förbluffande bra, vilket har gjort att deras återförening ganska konstant de senaste tio åren har tillhört de mest efterlängtade. Eller som Ian Brown uttryckte det på presskonferensen it is not about the money. The money has always been on the table.

Men de flesta återföreningar är förstås patetiska. Av de grupper som finns representerade i min egen skivsamling ställer jag mig frågande till mer eller mindre aktuella återföreningar för Dexys Midnight Runners och New Order utan Hooky, och typ två år sedan de "splittrades". What the fuck!?, liksom. Ytterligare en poäng till Blur och Stone Roses. Det är orginaluppsättningen. De förstnämnda fick "släpa Dave ut från juristprogrammet", de sistnämna släpade Mani ut från Primal Scream. Ett annat band som bara har fortsatt och nu sedan en ganska lång tid tillbaka saktar in, utan att kunna återförenas medan de ännu inte är på ålderdomshemmet.

Hinsehäxan del ett var riktigt bra, andra delen visas ikväll.
De Lennart som avses i rubriken är Lennart Geijer och Lennart Hyland. Älskade svenska monosamhälle, vart tog du vägen? Man bara älskar ju den glada amatörismen i det svenska samhällsetablisemanget på den här tiden! När slutade den? Var det under efterspelet till Palme-mordet? Ebbe Carlsson hade bokstavligen talat nycklarna till polishuset i Stockholm! Mycket av den här värden får man ju en inblick i om man läser Jan Guillous Ordets makt och vanmakt. Guillou var ju en skicklig journalist, men många av de han skulle granska var ju bara så jävla dåliga. Så verkar det på Guillou själv i boken i alla fall.

När man pratar med äldre människor som var yrkesverksamma (alltså inte på industrigolvet då) i Sverige på den här tiden får man också intrycket av att det mest bara var att åka med.
Men vem kör egentligen? Ja, vem är det som kör?!

Är First Aid Kit samma som spelar på de där kesoburkarna? Jag har för mig att de var fyra.

Det här hade man ju ingen aning om!

Om man nu vill veta var i Haparanda den där jävla folkpartisten bor kan man ju gå in och leta efter honom eller henne på den här sidan.

Där kan man också till exempel räkna sossar i Falsterbo, om man tycker det är mer stimulerande.

Andres Lokko möter David Bowie 1995 när han precis har gett ut det i dag mycket underskattade albumet 1.Outside.
I denna intervju framkommer bland annat att den enda personen som kan få Bowie att inte vara kontrollfreak är Eno.

Kan jag då svara på vilken som är Dylan, Beatles och Stones respektive bästa låt?
Ja, det kan jag.

På A svarar jag Tangled Up In Blue.
Motivering: Får mig, som inte är något stort fan, att så att säga "fatta" Bob Dylan. Det där är nog hans bästa album i mitt tycke också.

På B svarar jag Tomorrow Never Knows.
Det är väldigt musikhistoriskt korrekt och så, jag vet. Men det är ju här de når fram till att på allvar definiera vad som skulle komma i framtiden. Andra musikakter skrev (också) poplåtar. Men andra musikakter gjorde inte Tomorrow Never Knows.

På C svarar jag You Can´t Always Get What You Want.
Motivering: Vid 4.17 börjar partiet när de blir mer än vad de rent praktiskt egentligen kan vara och uppnår vad man som Rolling Stones kan uppnå i teorin.

Ja, David Jones mer känd som Bowie fyller 65 i morgon den 8 januari. Jag är ganska ointresserad av födelsedagar, jubileum och liknande – men som bekant desto mer intresserad David Bowie. Hur som helst. Med anledning av detta håller ju folk på och ska ta fram sina favoritlåtar med den här artisten i alla möjliga sammanhang. Jag är ganska, för att inte säga mycket skeptisk till detta. Man kan möjligen diskutera vilken som är hans bästa låt på de respektive olika albumen, vilken som är den bästa låten han har skrivit till någon annan, eller vilken som är hans sämsta skådespelarinsats. Men "David Bowies bästa låt"? Allvarligt? Det går ju knappt inte ens att svara på vilken som rent objektivt är hans mest kända låt. Eller vilket som allmänt "anses vara det mest hyllade albumet"(jag har hört/sett typ fem olika förslag på det bara de senaste månaderna). Det enda man helt säkert kan säga är att Ziggy Stardust är hans mest kända album. Det är lättare att utse hela skivbolags "bästa låt"(som de har givit ut) än att utse "Bowies bästa låt"


.

Alltså kan de inte bara visa Thåström-konserten i sin helhet i stället för att hålla på och klippa in intervjudelar? Det förstör ju hela den suggestiva känslan som man upplevde på plats.Visa intervjun någon annan gång! Jag behöver inte veta varför det var en film från berg och dalbana i bakgrunden.

Man undrar ju också om det ska visas fler Way Out West-konserter mer eller mindre i sin eller om det här är en engångsgrej.

Jag är någon slags dialektik mellan konservatism och ett modernt öppet förhållningssätt till nya idéer och omvärlden. Det är bara det att en del, för att inte säga riktigt många, nya idéer är väldigt dumma. Och då kan man ifrågasätta varför man ska diskutera dem, och ännu värre implementera dem. Jag kan i viss mån tilltalas av Folkpartiets och nu också Vänsterpartiets idé om att (åter igen) förstatliga skolan. Men nu är det väl så att det här är ganska outrett och dessutom andas ganska mycket populism. Vågar man hoppas på ett återinförande av morgonpsalmen också? Vi kan även slopa du-reformen och återinföra råpluggandet av kungalängden. Det går alltid åt helvete för mig i frågesport när jag får frågor om svenska kungar! Och det är tamejfan flumskolans fel!

Det skulle för övrigt vara kul att ha ett parallel-Sverige, som i ett rollspel typ, där man genomförde alla de märkligaste politiska idéerna och förslagen som har kommit de senaste hundra åren.

Ronny & Ragge, Hjalle & Heavy och nu – Rebecca & Fiona.
Jag tänker inte lägga in några värderingar i detta. Men det säger en del om landet.
Allt har jämnats ut. Rebecca & Fiona är hyfsat stora i hela landet i en viss ålderskategori. Men när Hjalle & Heavy låg etta på topplistan så var det väl fortfarande typ Daft Punk eller nåt som låg ett på Mega Sergelstorgs egen försäljningslista. Rebecca & Fiona är väl någonstans precis mittemellan Daft Punk och Hjalle & Heavy – som dessa duos uppfattades i slutet av 90-talet alltså.
Allt är ju djupt ospännande i tiden som vi nu lever i. Jag tycker att "fenomenet" Rebecca & Fiona är ganska ointressant. Däremot så gör de ju en del hyfsade danspopsinglar. Det är väl också en del i det här att allting som är högprofilerat och "in your face" hela tiden ska man tycka är lite "fult". Det i sin tur har väl att göra med att vi matas med så mycket sådan skit överallt ifrån. Men man orkar ju inte med hur mycket musik som helst som är producerat på en laptop i ett sovrum av ansiktslösa (utåt sett) personer.
Det måste snart komma någonting som har ett ansikte och som klarar av att knyta an till både topplistorna och liven som levs i världen*. M.I.A. har ju varit där och nosat, men hon är ju ganska medvetet exkluderande(vilket förvisso också behövs och är uppfriskande).  Rebecca & Fiona har inga behov av att exkludera. Det är ju på sätt och vis rätt kul att de bara är ute och röjer. De spelas (och spelar) på svenska stadshotell 2011/12 – det gör Ronny & Ragge också. Däremot inte Hjalle & Heavy.

*Ja, okej. Topplistorna har ju delvis i ganska stor utsträckning befolkats av Linnros, Adam-Ray och inte minst Maggio nu under förra året. Men det känns ju i väldigt stor utsträckning som musik för den skandinaviskt ljusa och fräscha sommaren. Kliniskt liksom. Jag vet inte om världen eller ens Sverige är så kliniskt, egentligen. Jag tror inte det.

Eldkvarn 40 år på Cirkus. Så jävla torftigt och dåligt. Eldkvarn 40 år på Cirkus – och man orkar inte ens dra dit ett gäng stråkar.
Moneybrother är för övrigt übersämst. Jag har alltid hatat det mediokra äckliga kräket. Han är lika orginell som ett A4-ark innan det stoppas in i kopiatorn. Han är en dokusåpakändis från Dalarna (Ludvika) som försöker spela musik.

Det här bör alla läsa.

Det är inte din politiska ståndpunkt som avgör om du har något att komma med eller inte. Inte sällan är det ju faktiskt så att två personer som på pappret står väldigt långt ifrån varandra i det snäva fältet som är politik, i själva verket tycker ungefär likadant i ganska många frågor.

Det finns till exempel kommuner som har idiotstyrts på ungefär samma sätt, fast i olika "färg".

Så här på den första dagen på det nya året kan man ägna sig åt att fundera. Hur många år har Stjärnorna på slottet egentligen gått? Hur många år är det kvar? Hur många gammelkändisar finns det kvar(att ta av)? Vad fan gör Johan Rheborg där?
Jag ska faktiskt ärligt säga att jag aldrig har sett ett enda avsnitt av Stjärnorna på slottet. Har jag missat något? Jag har ingen som helst lust att se det.

Varför går Änglagård andra sommaren på TV 4 ikväll? Varför gjordes Änglagård - tredje gången gillt? Varför känns allt bara Kalle Anka? De här uppföljarna på sådana här monstruösa inrikes kassasuccéer som görs nuförtiden känns ju inte alls som att de ens existerar. Har jag drömt att det har kommit en ny Stig Helmer-film? Den räknas ju liksom inte. De här filmerna, Stig Helmer the beginning(?) och tredje Änglagård förhåller ju sig till de första filmerna som Gudfadern 3 förhåller sig till ettan och tvåan. Med den lilla skillnaden att allt liksom var Kalle Anka redan från början. Det är lite samma sak som när Melodifestivalen togs över av Christer Björkman. Det är (bara) någonting som presenteras av Telia, SAS eller SJ.

2011 har jag kommenterat tillräckligt här. Beträffande "nyår" – everything they said.
När jag någon gång kommer till tidpunkten i mitt liv när jag i stort sett kan välja när jag ska jobba och när jag ska vara ledig så kommer jag nog att tillbringa VARENDA jul-nyårsvecka på KANARIEÖARNA och sjuna Auld Lang Syne med de där britterna i programmet. Alla dessa "aftnar" alltså. En gång i tiden var de alla helt okej. Sedan har de emellertid fallit ifrån en efter en...