Goodbye Yellow Brick Road
Michael Parkinson är alltså i Sverige. För ett år sedan sändes det sista avsnittet av hans legendariska talk show. Jag kan inte påstå att jag följde programmet slaviskt under den förhållandevis korta tid som det gick på SVT. De gånger jag tittade fick jag emellertid en timme hjärtlig underhållning. Men till slut tröttnade alltså Parky på tv-kanalernas försök att nå yngre tittare. Varför i hela friden måste allting försöka nå "yngre" tittare? Vilken normalbegåvad människa kan vilja se eller höra Keane, Busted eller (ännu värre) Black Eyed Peace sjunga eller (ännu värre) prata? Den ungdomskulturen som är värd någonting finner ändå andra vägar att nå ut till sin publik. Det är samma publik som, när de inte har något bättre för sig en lördagskväll, hellre ser Parky prata gamla minnen med Michael, Caine eller Palin än med ovan nämnda "musikartister".
Nu ska alltså Michael Parkinsson välja låtar till en skiva. Och det är underbart att det kommer att bli så fantastiskt förutsägbart. Han lär ju knappast, på klassiskt svenskt manér, försöka ställa sig in genom att ta med "någonting modernt". Redan i den länkade SvD-artikeln får vi en hint om vart hän det bärgar. Rod Stewart, Sting och Elton John. Framförallt den sistnämnda är på något sätt av mig intimt förknippad (dock inte på det sättet) med Parky. Båda så fantastiskt mycket Storbritannien och så fantastiskt folkliga men ändå med kvalitet. Båda brinner för varsit, måttligt framgångsrikt, fotbollslag. I Parkinssons fall Barnsley FC. Elton John å sin sida ägde ju till och med sitt Watford FC ett tag. Desstuom tillhör väl antagligen Elton John de som besökt Parkinsson flest gånger genom åren.
När Watford hade spelat färdigt veckans 0-0 match. Lördagens festmåltid var avslutad någonstans i närheten i Hertfordshire. När Parky hade sagt "goodnight, goodnight" och Valpolicella-vinet börjat klicka till ordentligt. Då kunde alla sätta sig ner och lyssna på Elton Johns bästa låt. Som det skulle förvåna mig om den inte dyker upp på Parkys best of:
http://www.youtube.com/watch?v=zcgwvF-m9ro
Nu ska alltså Michael Parkinsson välja låtar till en skiva. Och det är underbart att det kommer att bli så fantastiskt förutsägbart. Han lär ju knappast, på klassiskt svenskt manér, försöka ställa sig in genom att ta med "någonting modernt". Redan i den länkade SvD-artikeln får vi en hint om vart hän det bärgar. Rod Stewart, Sting och Elton John. Framförallt den sistnämnda är på något sätt av mig intimt förknippad (dock inte på det sättet) med Parky. Båda så fantastiskt mycket Storbritannien och så fantastiskt folkliga men ändå med kvalitet. Båda brinner för varsit, måttligt framgångsrikt, fotbollslag. I Parkinssons fall Barnsley FC. Elton John å sin sida ägde ju till och med sitt Watford FC ett tag. Desstuom tillhör väl antagligen Elton John de som besökt Parkinsson flest gånger genom åren.
När Watford hade spelat färdigt veckans 0-0 match. Lördagens festmåltid var avslutad någonstans i närheten i Hertfordshire. När Parky hade sagt "goodnight, goodnight" och Valpolicella-vinet börjat klicka till ordentligt. Då kunde alla sätta sig ner och lyssna på Elton Johns bästa låt. Som det skulle förvåna mig om den inte dyker upp på Parkys best of:
http://www.youtube.com/watch?v=zcgwvF-m9ro
Kommentarer
Trackback
