Modern football is rubbish
Jag tänkte att jag skulle skriva någonting inspirerat. Men det får vänta till någon dag som erbjuder, ehh, mer inspiration. Jag kom att tänka på fotbollshelger. Hur skönt det var att slå ihjäl glåmiga höst och vinterhelger med ett par fotbollsmatcher från England, Italien eller Spanien. Vips så var den glåmiga dagen borta. Detta var också ett utmärkt, dock mindre engagerande substitut när allsvenskan hade uppehåll. Men jag bryr mig allt mindre om internationell fotboll, allt mindre om svensk fotboll också för den delen.
Det har förvisso under ganska lång tid mest varit en cirkus för medieindustrin. Ett sätt för tv-bolagen att sälja abbonemang, för mediesäljarna att sälja in annonsplatser för rakhyvlar, bilar, öl och annat som har en företrädelsevis manlig målgrupp. Dessutom blir fotbollen (och även ishockeyn naturligtvis) i allt större utsträckning någonting av medelsvennarnas motsvarighet till både Se&Hör och Aftonbladet Klick. Lasse 45 år bryr sig inte nämnvärt om Idol, Britney eller kungafamiljen. Däremot är Zlatan, Svennis och Fergussons förtjänster och tillkortakommanden intressant. Personfixeringen eskalerar i främst kvällspress och tv-kanaler. Det fokuseras också allt mer på mediebolagens egna profiler. Det är viktigare vem det är som tycker någonting än vad den personen faktiskt tycker. En soffa, två ofta hjärndöda före detta spelare. En medioker studiovärd, en dålig krönikör och minst två irriterande kommentatorer. Överallt hela tiden.
Det som går att uthärda i sportpressen är ganska lätträknat. Johan Esk i DN, som för bara ett par år sedan var en totalt värdelös krönikör. Han vågar numera ofta ompröva sina hypoteser och gå emot resten av drevet och samtidigt försöka nyansera debatten en aning. Vidare funkar naturligtvis Offside, även om jag i takt med det allt lägre sportintresset, allt mer sällan orkar läsa en hel reportagetidning om fotboll. 08 Fotboll i Fan -TV på Svenska Fans är under den allsvenska säsongen dock överlägset det mesta. Här diskuteras de senaste turerna på och utanför planen i främst Stockholmsklubbarna, utifrån ett smart supporterperspektiv. Och utan supportrarna skulle fotbollen vara ganska, för att inte säga helt ointressant.
Kanske är det också där sneakern klämmer när det gäller mitt eget förlorade intresse. Alla kan historien om Storbritannien. I extrem korthet: läktarsången föddes på arenorna men dog på de samma när våldet ökade, ståplats förbjöds, tv-bolagen tog den ekonomiska kontrollen och utländska intressenter köpte upp de största klubbarna. Idag har de (sportsligt) världens bästa och mest ekonomiskt inkomstbringande liga. Men fotbollen har förlorat kontakten med de som från början byggde upp den. Idag är den, well, karaktärslös. Ändå snurrar hjulen på grund av att världens bästa fotbollsspelare ändå borgar för hyfsad lördagsunderhållning på tv-apparater över hela världen. Intresset för den engelska förstadivisionen är så pass stor att de kan fylla arenorna med weekendturister och den delen av den gamla arbetarklassen som gjort en klassresa paralellt med fotbollen. Den förstnämnda kategorin byts naturligtvis ut från omgång till omgång och bidrar till bilden av förvandlingen från någonting angeläget, till någonting som likagärna skulle kunna vara ett musikalbesök. De sistnämnda har både ett medfött engagemang och ekonomiska resurser att betala de hutlösa säsongskortspriserna.
I Sverige då? Här tror fotbollsförbundet att det med den 26:e bästa ligan i Europa går att genomföra samma förvandling. En tomte på förbundet framförde som argument att tidigarelägga AIK - IFK Göteborg till 12.00 en lördag "att i Liverpool är det ju fullt på Anfield när de möter United klockan elva på förmiddagen. Varför ska det inte kunna gå lika bra här?". Verklighetsförankring efterlyses.
Fotbollshajpen som sannolikt alltså avslutades med årets sorgliga säsong inleddes för tio år sedan. Hammarby var tillbaka i högsta serien och coachades sensationellt framgångrikt av Rolf Zetterlund. AIK med tränaren Stuart Baxter blandade sig, efter en svag säsongsinledning också in i guldracet(där man till slut också drog det längsta strået). Derbyna blev festliga tillställningar inför utsåld nationalarena. Klackarna var, med start detta år, under en tid i sina essen. Klubbarnas egna särskilda karaktär parades framgångsrikt med internationella influenser. Banderoller fick fortfarande hänga på stängslet nedanför kortsidorna. Tonen från båda håll var stenhård, men med finess. Ortsnamn från norra respektive södra stan prydde banderollerna. Ändå fanns det en inofficiell överenskommelse om att på arenan räckte det med verbala attacker. Firmorna fanns naturligtvis. Men de bestod fortfarande mestadels av vuxna män, med faktiskt, ofta ganska så stabil social och ekonomisk situation. Fajterna skedde på andra håll i stan, före och/eller efter matchen. Att besöka ett Råsunda-derby var knappats farligare än att besöka Ikea en lördag. Och så fortsatte det faktiskt under ganska många år. Trots att fotbollen inte var jättebra.
När exakt vände det? Och varför? Jag har inga direkta svar. Bara önskemål om att 2009 måste bli bättre och mindre själlöst, på alla (fotbolls)plan(er). Men jag är tveksam faktiskt. Fotbollsförbundet verkar vara helt uppe i det blå.
Dessutom. En hejaramsas resa ser idag ut som följer: En 16-åring i Sundbyberg, Nacka eller Fruängen besöker internetsajten Youtube. Där söker den personen på diverse obskyra europeiska och sydamerikanska supporerfalanger. Han hittar en ramsa som han inte har hört förut, som han av någon anledning tycker är bra. Ofta kan det ha att göra med att det är "mäktigt" att en hel läktare hoppar i takt. Några minuter senare lägger 16-åringen in Youtubelänken på ett internetforum tillhörande det av Stockholmslagen som 16-åringen sympatiserar med. Där bemöts länken med skepsis av de som är skrivkunniga och med gillande av de som inte är det. Vid nästa hemmamatch börjar 16-åringen i sällskap med ett tiotal likasinnade att hoppa och sjunga en melodi som ingen annan på läktaren kan identifiera. Några luttrade trotjänare i klacken suckar och undrar vad som hände med lagets gamla ramsor. Efter matchen diskuteras ramsan på internet. Där undrar 16-åringen med entourage varför ingen sjöng med i den nya sköna ramsan. "Därför att det är den mest pinsamma skit jag hört under mina 20 år som supporter", är då ett ganska typiskt svar. Men nästa match är ett derby. "Och då måste alla sjunga hela tiden för att vinna läktarmatchen"(förklaring: sjunga mer frekvent och högre än moståndarklacken. För längesedan togs även ett visst mått av finess med i beräkningen i denna tävling). På derbyt gäller det alltså att sjunga hela tiden. Därför sjunger större delen av klacken nu med i den nya ramsan, trots att man innerst inne inte gillar den.
I Borås, Sundsvall, Kalmar, Växjö, Örebro, Västerås, Mönsterås, Sibbhult. Åseda och Gläfsehult sitter fotbollsintresserade och följer derbyt på Canal Plus. I de lite större städerna, nämnda i inledningen, finns det inte sällan både ett lokalt elitfotbollslag och en mindre klack som stöttar det lokala laget. I dessa städer finns det också ofta en O´learys. "Dööö.Vad är det för ramsa AIK:arna sjunger? Den har jag aldrig hört förut", bräker någon till bordsgrannen på de respektiver O´learys i mitten av andra halvlek när spelet börjar gå i stå. På internetforumet tillhörande det lokala laget har någon redan lagt ut "en text som skulle kunna passa till ramsan gnagarna sjöng på derbyt idag, vad tycks?". "Sketabra! Den måste vi köra nu på söndag mot Helsingborg".
Så vad gör jag nu? Tröstar mig med senaste Offside? Nej, med Filter. Chefredaktören Mattias Göransson låg helt rätt i tiden både när han startade Offisde och när han senare gick vidare för att göra samma sak. Fast med ett innehåll präglat av hela samhället, inte bara fotbollen.
Football´s coming home
Det har förvisso under ganska lång tid mest varit en cirkus för medieindustrin. Ett sätt för tv-bolagen att sälja abbonemang, för mediesäljarna att sälja in annonsplatser för rakhyvlar, bilar, öl och annat som har en företrädelsevis manlig målgrupp. Dessutom blir fotbollen (och även ishockeyn naturligtvis) i allt större utsträckning någonting av medelsvennarnas motsvarighet till både Se&Hör och Aftonbladet Klick. Lasse 45 år bryr sig inte nämnvärt om Idol, Britney eller kungafamiljen. Däremot är Zlatan, Svennis och Fergussons förtjänster och tillkortakommanden intressant. Personfixeringen eskalerar i främst kvällspress och tv-kanaler. Det fokuseras också allt mer på mediebolagens egna profiler. Det är viktigare vem det är som tycker någonting än vad den personen faktiskt tycker. En soffa, två ofta hjärndöda före detta spelare. En medioker studiovärd, en dålig krönikör och minst två irriterande kommentatorer. Överallt hela tiden.
Det som går att uthärda i sportpressen är ganska lätträknat. Johan Esk i DN, som för bara ett par år sedan var en totalt värdelös krönikör. Han vågar numera ofta ompröva sina hypoteser och gå emot resten av drevet och samtidigt försöka nyansera debatten en aning. Vidare funkar naturligtvis Offside, även om jag i takt med det allt lägre sportintresset, allt mer sällan orkar läsa en hel reportagetidning om fotboll. 08 Fotboll i Fan -TV på Svenska Fans är under den allsvenska säsongen dock överlägset det mesta. Här diskuteras de senaste turerna på och utanför planen i främst Stockholmsklubbarna, utifrån ett smart supporterperspektiv. Och utan supportrarna skulle fotbollen vara ganska, för att inte säga helt ointressant.
Kanske är det också där sneakern klämmer när det gäller mitt eget förlorade intresse. Alla kan historien om Storbritannien. I extrem korthet: läktarsången föddes på arenorna men dog på de samma när våldet ökade, ståplats förbjöds, tv-bolagen tog den ekonomiska kontrollen och utländska intressenter köpte upp de största klubbarna. Idag har de (sportsligt) världens bästa och mest ekonomiskt inkomstbringande liga. Men fotbollen har förlorat kontakten med de som från början byggde upp den. Idag är den, well, karaktärslös. Ändå snurrar hjulen på grund av att världens bästa fotbollsspelare ändå borgar för hyfsad lördagsunderhållning på tv-apparater över hela världen. Intresset för den engelska förstadivisionen är så pass stor att de kan fylla arenorna med weekendturister och den delen av den gamla arbetarklassen som gjort en klassresa paralellt med fotbollen. Den förstnämnda kategorin byts naturligtvis ut från omgång till omgång och bidrar till bilden av förvandlingen från någonting angeläget, till någonting som likagärna skulle kunna vara ett musikalbesök. De sistnämnda har både ett medfött engagemang och ekonomiska resurser att betala de hutlösa säsongskortspriserna.
I Sverige då? Här tror fotbollsförbundet att det med den 26:e bästa ligan i Europa går att genomföra samma förvandling. En tomte på förbundet framförde som argument att tidigarelägga AIK - IFK Göteborg till 12.00 en lördag "att i Liverpool är det ju fullt på Anfield när de möter United klockan elva på förmiddagen. Varför ska det inte kunna gå lika bra här?". Verklighetsförankring efterlyses.
Fotbollshajpen som sannolikt alltså avslutades med årets sorgliga säsong inleddes för tio år sedan. Hammarby var tillbaka i högsta serien och coachades sensationellt framgångrikt av Rolf Zetterlund. AIK med tränaren Stuart Baxter blandade sig, efter en svag säsongsinledning också in i guldracet(där man till slut också drog det längsta strået). Derbyna blev festliga tillställningar inför utsåld nationalarena. Klackarna var, med start detta år, under en tid i sina essen. Klubbarnas egna särskilda karaktär parades framgångsrikt med internationella influenser. Banderoller fick fortfarande hänga på stängslet nedanför kortsidorna. Tonen från båda håll var stenhård, men med finess. Ortsnamn från norra respektive södra stan prydde banderollerna. Ändå fanns det en inofficiell överenskommelse om att på arenan räckte det med verbala attacker. Firmorna fanns naturligtvis. Men de bestod fortfarande mestadels av vuxna män, med faktiskt, ofta ganska så stabil social och ekonomisk situation. Fajterna skedde på andra håll i stan, före och/eller efter matchen. Att besöka ett Råsunda-derby var knappats farligare än att besöka Ikea en lördag. Och så fortsatte det faktiskt under ganska många år. Trots att fotbollen inte var jättebra.
När exakt vände det? Och varför? Jag har inga direkta svar. Bara önskemål om att 2009 måste bli bättre och mindre själlöst, på alla (fotbolls)plan(er). Men jag är tveksam faktiskt. Fotbollsförbundet verkar vara helt uppe i det blå.
Dessutom. En hejaramsas resa ser idag ut som följer: En 16-åring i Sundbyberg, Nacka eller Fruängen besöker internetsajten Youtube. Där söker den personen på diverse obskyra europeiska och sydamerikanska supporerfalanger. Han hittar en ramsa som han inte har hört förut, som han av någon anledning tycker är bra. Ofta kan det ha att göra med att det är "mäktigt" att en hel läktare hoppar i takt. Några minuter senare lägger 16-åringen in Youtubelänken på ett internetforum tillhörande det av Stockholmslagen som 16-åringen sympatiserar med. Där bemöts länken med skepsis av de som är skrivkunniga och med gillande av de som inte är det. Vid nästa hemmamatch börjar 16-åringen i sällskap med ett tiotal likasinnade att hoppa och sjunga en melodi som ingen annan på läktaren kan identifiera. Några luttrade trotjänare i klacken suckar och undrar vad som hände med lagets gamla ramsor. Efter matchen diskuteras ramsan på internet. Där undrar 16-åringen med entourage varför ingen sjöng med i den nya sköna ramsan. "Därför att det är den mest pinsamma skit jag hört under mina 20 år som supporter", är då ett ganska typiskt svar. Men nästa match är ett derby. "Och då måste alla sjunga hela tiden för att vinna läktarmatchen"(förklaring: sjunga mer frekvent och högre än moståndarklacken. För längesedan togs även ett visst mått av finess med i beräkningen i denna tävling). På derbyt gäller det alltså att sjunga hela tiden. Därför sjunger större delen av klacken nu med i den nya ramsan, trots att man innerst inne inte gillar den.
I Borås, Sundsvall, Kalmar, Växjö, Örebro, Västerås, Mönsterås, Sibbhult. Åseda och Gläfsehult sitter fotbollsintresserade och följer derbyt på Canal Plus. I de lite större städerna, nämnda i inledningen, finns det inte sällan både ett lokalt elitfotbollslag och en mindre klack som stöttar det lokala laget. I dessa städer finns det också ofta en O´learys. "Dööö.Vad är det för ramsa AIK:arna sjunger? Den har jag aldrig hört förut", bräker någon till bordsgrannen på de respektiver O´learys i mitten av andra halvlek när spelet börjar gå i stå. På internetforumet tillhörande det lokala laget har någon redan lagt ut "en text som skulle kunna passa till ramsan gnagarna sjöng på derbyt idag, vad tycks?". "Sketabra! Den måste vi köra nu på söndag mot Helsingborg".
Så vad gör jag nu? Tröstar mig med senaste Offside? Nej, med Filter. Chefredaktören Mattias Göransson låg helt rätt i tiden både när han startade Offisde och när han senare gick vidare för att göra samma sak. Fast med ett innehåll präglat av hela samhället, inte bara fotbollen.
Football´s coming home
Kommentarer
Trackback
