No music day
Mycket läsvärd Strage-text i DN idag.
Vansinnet startade antagligen när folk mer började diskutera hur de lyssnade på musik än vad de lyssnade på. Nu ska det väl i ärlighetens namn sägas att det väl antagligen var värst för tre, fyra år sedan när DC var som mest utspritt. Då kunde man på fullt allvar höra folk säga "Jag gillar egentligen inte Metallica, men jag tankar ner alla deras skivor så att jag ska få tillräckligt många gig för att komma in på den här metal-huben". Då var musiken under en tid inte bara förminskat till bakgrundsljud utan även till gigabyte. Sådant kan få den mest inbitne musikfanatikern att tappa suget.
Ni kan historien som följer. Musiken dök upp i mobilerna och I Tunes och Ipods slog igenom stort ungefär samtidigt som streamingtjänsterna började dyka upp. Idag finns hur många fiffiga sätt som helst att lyssna på, varav de flesta är föga upphetsande. Varför måste man nödvändigtvis kunna komma åt all musik överallt? Efter ett tag ledsnar folk. Inte sällan hör man människor som är mer musikintresserade än vad som är normalt säga att "jag har tappat suget lite, ingenting berör mig riktigt". Någon kan gärna förkara vitsen med till exempel Genius-funktionen på I Tunes. Ehh, ett program söker igenom mitt Itunes och lägger ihop låtar som programmet tycker borde passa bra ihop. Det klarar jag faktiskt betydligt bättre själv.
Jag är inte teknikfientlig. Jag älskar till exempel Youtube. Det har säkert att göra med att det kräver lite mer uppmärksamhet och engagemang än de andra mer skvalbetonade tjänsterna. Sajten är faktiskt oslagbar för den äkta musiknörden när det gäller att leta fram olika liveversioner, remixar, eller tagningar av låtar.
Sedan har vi musiken i reklamen. Ett sätt för artister att tjäna pengar på sin musik i en tid när det inte säljs skivor, brukar det framhävas. Visst kan det stämma. Men oftast, framförallt på senare tid, har reklambyråerna valt så enkla grepp att man bara blir störd. Indie-banken Nordea ( som för övrigt skickade hem en jävla pärlplatta till mig nyligen, där man skulle få illustrera en dröm man skulle kunna uppnå med ett så kallat startlån) säljer sedan en tid tillbaka någon form av pensionsförsäkring till tonerna av "All the young dudes". Tankegången på reklambyran är ganska lätt att sätta sig in i. Vi ska sälja en pensionsförsäkring till unga medvetna människor. Då behöver vi en låt som både handlar om unga människor och appelerar till dem. Men den ska gärna ha en historisk och tidlös touch, som liksom håller genom åren. Precis som försäkringen vi ska sälja. "Ehh, ehh, vilken av de låtarna har inte redan använts för att sälja bilar, kläder eller tågbiljetter?".
"Ja! Där satt den!"
Insparkandet av öppna dörrar är tillräckligt irriterande i sig. Om man sedan känner till vad låten ursprungligen handlar om börjar man på allvar fundera på att byta bank.
För att ge ett positivt, genomtänkt, genomarbetat och oförutsägbart exempel på musik i reklamen:
http://www.youtube.com/watch?v=Qndon0E05Qo
Vansinnet startade antagligen när folk mer började diskutera hur de lyssnade på musik än vad de lyssnade på. Nu ska det väl i ärlighetens namn sägas att det väl antagligen var värst för tre, fyra år sedan när DC var som mest utspritt. Då kunde man på fullt allvar höra folk säga "Jag gillar egentligen inte Metallica, men jag tankar ner alla deras skivor så att jag ska få tillräckligt många gig för att komma in på den här metal-huben". Då var musiken under en tid inte bara förminskat till bakgrundsljud utan även till gigabyte. Sådant kan få den mest inbitne musikfanatikern att tappa suget.
Ni kan historien som följer. Musiken dök upp i mobilerna och I Tunes och Ipods slog igenom stort ungefär samtidigt som streamingtjänsterna började dyka upp. Idag finns hur många fiffiga sätt som helst att lyssna på, varav de flesta är föga upphetsande. Varför måste man nödvändigtvis kunna komma åt all musik överallt? Efter ett tag ledsnar folk. Inte sällan hör man människor som är mer musikintresserade än vad som är normalt säga att "jag har tappat suget lite, ingenting berör mig riktigt". Någon kan gärna förkara vitsen med till exempel Genius-funktionen på I Tunes. Ehh, ett program söker igenom mitt Itunes och lägger ihop låtar som programmet tycker borde passa bra ihop. Det klarar jag faktiskt betydligt bättre själv.
Jag är inte teknikfientlig. Jag älskar till exempel Youtube. Det har säkert att göra med att det kräver lite mer uppmärksamhet och engagemang än de andra mer skvalbetonade tjänsterna. Sajten är faktiskt oslagbar för den äkta musiknörden när det gäller att leta fram olika liveversioner, remixar, eller tagningar av låtar.
Sedan har vi musiken i reklamen. Ett sätt för artister att tjäna pengar på sin musik i en tid när det inte säljs skivor, brukar det framhävas. Visst kan det stämma. Men oftast, framförallt på senare tid, har reklambyråerna valt så enkla grepp att man bara blir störd. Indie-banken Nordea ( som för övrigt skickade hem en jävla pärlplatta till mig nyligen, där man skulle få illustrera en dröm man skulle kunna uppnå med ett så kallat startlån) säljer sedan en tid tillbaka någon form av pensionsförsäkring till tonerna av "All the young dudes". Tankegången på reklambyran är ganska lätt att sätta sig in i. Vi ska sälja en pensionsförsäkring till unga medvetna människor. Då behöver vi en låt som både handlar om unga människor och appelerar till dem. Men den ska gärna ha en historisk och tidlös touch, som liksom håller genom åren. Precis som försäkringen vi ska sälja. "Ehh, ehh, vilken av de låtarna har inte redan använts för att sälja bilar, kläder eller tågbiljetter?".
"Ja! Där satt den!"
Insparkandet av öppna dörrar är tillräckligt irriterande i sig. Om man sedan känner till vad låten ursprungligen handlar om börjar man på allvar fundera på att byta bank.
För att ge ett positivt, genomtänkt, genomarbetat och oförutsägbart exempel på musik i reklamen:
http://www.youtube.com/watch?v=Qndon0E05Qo
Kommentarer
Trackback
