twd

Per Gessle dyker upp på nöjessidorna och i tv-tablån var och varannan dag nuförtiden. Jag är som ni redan vet ingen anhängare av november månad. Men Per om någon måste ju känna sig helt malpacerad. Det här måste ju vara första gången han över huvud taget vågar sig ut i offentligheten under vinterhalvåret sedan Roxettes storhetstid. Men så verkar det nya albumet också vara en återgång till ett mer polerat sound med sikte på internationell lansering.  Och varför i hela friden skriver jag om detta undrar ni? Jo, i likhet med många andra som är födda någon gång i början på 80-talet var Roxette mitt allra första favoritband. Jag gillade den superproducerade ljudbilden på Look Sharp! och kanske framförallt Joyride. 60 - och 70-talsalbumen, varifrån inspirationen till dessa kom intresserade mig inte alls. Soundet var i jämförelse med “den svenska exportsuccén” inte tilltalande för en åttaåring. Inget konstigt med detta. 

Den främsta anledningen till fascinationen för Roxette var emellertid känslan, de genom sina internationella framgångar, förmedlade av att världen ligger öppen och att världen gillar någonting svenskt. De eviga rapporterna om listframgångar i Argentina, Australien, USA, Tyskland och snart sagt varenda plats på jordklotet för ett svenskt band när listorna fortfarande betydde något betydde mycket för åttaåriga svenskars självbild. Inte minst i en tid som i övrigt dominerades av inskränkthet i form av lasermannen och Ultima Thule. Denna känsla är jag helt säker på var en bidragande orsak till att Joyride brakade iväg i osannolika 600 000 ex i här i hemlandet. Den sista Gessleskivan jag faktiskt köpte var den första utgåvan av Halmstads pärlor någon gång i mitten av 90-talet. Sedan tog, tack och lov, annat över. 

Människor som inte står ut med Per Gessles musik (bara för att klargöra: jag står inte ut med Gyllene Tider och svenska solo-Gessle men imponeras av Roxette-hitsens uppenbara hållbarhet och världserövrande) brukar framhålla att han själv i alla fall har god musiksmak. I SVT-programmet “Dom kallar oss artister” berättade han hur ofantligt många skivor han köpte under barn - och ungdomsåren i Halmstad. Huvudpersonen hann även med att droppa några välrespekterade gamla och nya favoriter från sin egen skivsamling. Därför var det också intressant att se vilken låt han skulle välja som sin favorit av de han själv har skrivit. Här fanns ju som han själv påpekade några att välja på. Visserligen brukar ju artister som har så där mycket att välja på dra till med någon bortglömd b-sida när de ombes välja någon favorit ur högen. Men om man hade varit Per Gessle och från lilla, lilla Halmstad, hade det inte känts lockande att drämma till med någon jättebamsing till låt, liksom för att döda den där jantelagen en gång för alla. Det gjorde emellertid inte Gessle. Han bortsåg från syntslingan på The Look som blev någon form av signaturmelodi till, ett med svenska mått mätt, världsherravälde. Joyrides smittande riff och refräng räckte inte heller till.  Det blev: tamtamtam!