twd

Jarvis Cocker intervjuas här i The Guardian.
Detta med anledning av Rough Trades 30-årsjubileumsturné, där  han alltså medverkar. En uttömande och bra intervju får jag säga, som så ofta i de brittiska morgontidningarna. De får rejält med uttrymme, och av någon anledning ordentligt med tid, varför de inte, likt sina svenska kollegor måste börja med att beskriva att de "får en kvart på sig, och att det hela tiden springer runt en representant för skivbolaget...". Som så ofta när en före detta medlem i något brittpopband intervjuas med anledning av någonting annat, så avhandlas även själva brittpopen. Skillnaden mot de flesta fallen är att Jarvis här ger en ganska intressant syn på sakten. Till exempel detta utdrag:

"I had high hopes that it would be some kind of revolution within English society. But I think the mainstream is too strong. It's flowing too fast. These little jagged things go in there and they get smoothed off straight away."

What kind of revolution had he envisaged? "What makes society and life interesting is diversity, so if something that embraced that diversity could be accepted in the mainstream that would mean mainstream society would be more open and accepting. And that's what excited me about it. That that could happen."

Om ni har tid på er kan ni gärna ta del av två andra intervjuer från i höst, som säger en hel del om två av de andra frontfigurerna under perioden. Alla tre framstår i dag som mer sympatiska än när det begav sig, vilket för den skull inte betyder att Liam framstår som sympatisk. Jag föredra emellertid alltid Damon. Förutom att han, framförallt på senare tid, gjort den bättre musiken, så har han alltid intressanta synpunkter på saker och ting. Dessutom verkar han nuförtiden leva ett mycket rikt och behagligt liv. Därför är han också ett form av bevis för att det är möjligt att kombinera just det sistnämnda med det förstnämnda.