twd

Jan Gradvall har ungefär 100 stycken återkommande frilansuppdrag (varför köpa Elle, Café och så vidare när man lika gärna kan läsa det ofta enda riktigt läsvärda tidningarna innehåller på hemsidan) där han dels skriver ofta utmärkta reportage och intervjuer med antingen människor som redan på förhand är intressanta, eller på förhand ointressanta människor som han på något sätt lyckas göra intressanta. Sedan recenserar han i egenskap av guru också musik i DI Weekend, ICA-Kuriren(!) och säkert en del andra tidningar. Någonting som är fascinerande med Jan Gradvall här hur han under så lång tid har lyckats med att vara både smal och bred, snobbig och folklig på samma gång. Detta menar jag dock har fått negativ påverkan på den andra verksamheten - musikrecenserandet. Inte för att recensionerna inte är välskrivna - nästan allt Gradvall gör är välskrivet. Han bedömer alla skivor utifrån vilken genre det är, vilket naturligtvis är korrekt, men paradoxalt nog mindre trovärdigt. Det medför att det blir en inflation i “fyra av fem” till skivor som helt enkelt inte är så bra, utifrån en mer subjektiv och känslomässigt styrd bedömning, det vill säga .För min egen del litar jag mycket mer på impulsstyrda, smådryga och inkonsekventa recensenter. (Ledtråd: En av dem har suttit på en välkänd gratistidning i en evighet och en annan gjorde entré till Piccadilly Cirkus när han gästade Virtanen på Spy Bar för någon månad sedan)

Nåväl, detta är det enda felet jag kunde hitta hos herr Gradvall, som ju alltså ur en objektiv synvinkel inte ens är ett fel. Han är det här landets kanske främsta stilist, kan fantastiskt mycket, främst om populärkultur, och är en hejare på matlagning. Dessutom snittar han på en Bowie-referens i veckan, och det oavsett om han intervjuar Nigella Lawson, recenserar Titiyo eller TV on the Radio. Av någon anledning lyckas han också, till skillnad mot alla andra kollegor komma undan även med tjat om sina favoriter.