Det artar sig(verkligen!)
Nu borjar det verkligen arta sig. Svenskt majvader och jag far allt battre overblick over staden.
Till grundlaggande och forutsagbart gnall pa hemlandet:
1 a) Varfor finns det inte en enda nattklubb i Sverige?
Jag menar alltsa stallen som ar byggda/renoverade bara for att vara nattklubbar och ingenting annat. Som oppnar cirka 23.00 och stanger efter att man har gatt hem. Igar tog vi rygg pa en snubbe som forutom att han ar en Oxbridge(med betoning pa bridge i det har fallet) ocksa verkar vara nagot form av socialt geni. Vi hamnade bland en massa Boston-studenter pa sjunde vaningen(!) av en helt sinnesjuk nattklubb. Klubben var alltsa sofistikerad som nagon av de dar London-klubbarna som brukar vara mycket knepiga att komma in pa, nastan oavsett vem du ar, korsad med storleken och kraften hos Ibizas superklubbar(nu dodar vi den har javla natten!, liksom).
Enda minustecknet i protokollet fran nattens aventyr var att det var sa harligt dar uppe pa sjunde vaningen att vi i stort sett glomde bort det massiva dansgolvet pa markplan. Men det far bli en annan gang(snart!).
Ett stort minustecken till mig sjalv for att jag inte pratade langre med den brutalt snygga ecuadorian/New York:skan(som dessutom tamejfan satt vid vart bord...) som ganska uppenbart stotte pa mig.
Men jag brukar ofta vid sadana tillfallen forvandlas fran hyfsat intelligent till slutscenen av Dum&Dummare. (Eller sa ar det min skeptiska instinkt som sager att det har maste vara for bra for att vara sant, och att det da sannlikt inte ar det.)
Jag vaknade sakta till liv igen med Sly & The Family Stone(nananananananananana na na) pa mitt lokala Starbucks.
Ikvall: Santiago Bernabeu.
I could be anywhere in the world right now, but I am here. Och det ar jag tacksam for.
Till grundlaggande och forutsagbart gnall pa hemlandet:
1 a) Varfor finns det inte en enda nattklubb i Sverige?
Jag menar alltsa stallen som ar byggda/renoverade bara for att vara nattklubbar och ingenting annat. Som oppnar cirka 23.00 och stanger efter att man har gatt hem. Igar tog vi rygg pa en snubbe som forutom att han ar en Oxbridge(med betoning pa bridge i det har fallet) ocksa verkar vara nagot form av socialt geni. Vi hamnade bland en massa Boston-studenter pa sjunde vaningen(!) av en helt sinnesjuk nattklubb. Klubben var alltsa sofistikerad som nagon av de dar London-klubbarna som brukar vara mycket knepiga att komma in pa, nastan oavsett vem du ar, korsad med storleken och kraften hos Ibizas superklubbar(nu dodar vi den har javla natten!, liksom).
Enda minustecknet i protokollet fran nattens aventyr var att det var sa harligt dar uppe pa sjunde vaningen att vi i stort sett glomde bort det massiva dansgolvet pa markplan. Men det far bli en annan gang(snart!).
Ett stort minustecken till mig sjalv for att jag inte pratade langre med den brutalt snygga ecuadorian/New York:skan(som dessutom tamejfan satt vid vart bord...) som ganska uppenbart stotte pa mig.
Men jag brukar ofta vid sadana tillfallen forvandlas fran hyfsat intelligent till slutscenen av Dum&Dummare. (Eller sa ar det min skeptiska instinkt som sager att det har maste vara for bra for att vara sant, och att det da sannlikt inte ar det.)
Jag vaknade sakta till liv igen med Sly & The Family Stone(nananananananananana na na) pa mitt lokala Starbucks.
Ikvall: Santiago Bernabeu.
I could be anywhere in the world right now, but I am here. Och det ar jag tacksam for.
Kommentarer
Trackback
