twd

Jag har lyssnat på Robyns nya som släpps idag och det slog mig precis att jag hade hört alla låtar utom tre förut. Konstig värld, det här. Jag gillar första låten eftersom att den inte har någon melodi och ett hårdare elektroniskt sväng än resten av skivan. Den låter som att den redan är remixad och klar av Trentemöller, typ. Och det är väl också det som är meningen, om jag har förstått saken rätt. Detta ska ju vara Robyns tagning på 90-talsstockholms tagning på 90-talslondon. Den där låten jag inte gillar lär dock ligga hack i häl på Linnros hela sommaren, men aldrig riktigt ta sig ikapp.
För att återknyta till rubriken ännu en gång. Det är tamejfan patetiskt att läsa de inkomna hallaballo-recensionerna av detta förvisso hyfsade album. Det börjar bli lite "de svenska Hollywwodstjärnorna"-varning på det här nu. Nöjesguidens jämförelse med Miles Davis och David Bowie, Jeeeeeeeeeeeesus!(Madonna har hon ju i mitt tycke alltid övertrumfat musikaliskt...) Det låter, tja, modernt. Men det är helt fritt från framtida klassiker(och det var väl inte ett sånt album Robyn ville göra i och för sig...). Det kan jag garantera här och nu.

Sedan får jag lite ångest av sådan här helt rätt i tiden(!)- musik. Det får gärna vara hur hippt det vill och det ska helst ligga helt rätt i tiden, det har jag ingenting emot och det har ingenting med det att göra. Jag gillar bara inte när alla "har koll" ska gå bananas på någonting lagom hippt samtidigt. Det är (ursäkta) alldeles för "Stockholm".

*När fan blir gammal blir han religiös, eller nåt.