Teenage Fanclub, en högst personlig åsikt
Det här har nog alla förutsättningar att bli bland de minst begripliga inläggen jag har skrivit.
Jag gillar Teenage Fanclub, jag gillar verkligen Teenage Fanclub.
Men nu tror jag att jag äntligen har förstått finessen med Star-funktionen i Spotify.
För missförstå mig gärna rätt, ALLT låter ju likadant. Och de gör förhållandevis jämnstarka och hållbara album.
Men om man ska lyssna på hela katalogen så blir allting snarare en gröt (på gitarrer och stämsång) än de jämnstarka hållbara albumen det handlar om. Men eftersom att de på alla sina skivor gör samma sak, och det är så få låtar som sticker ut som dåliga kan (i alla fall jag) behöva hjälp med att komma ihåg vad de där låtarna som stack ut som extraordinära egentligen hette.
Sedan har Lokko en poäng i den här recensionen. Det fanns inte en chans att de någonsin skulle betyda lika mycket för någon som Primal Scream eller My Bloody Valentine.
Och det är väl där någonstans som mitt eventuella problem med det här bandet har sin början. Jag föredrar nog att man ibland kör av vägen helt och hållet, om det medför att man dessförinnan eller därefter förändrar musikhistorien och/eller gör någonting chockerande bra. Detta har Primal Scream varit ett nästan övertydligt exempel på genom åren.
Och när Henrik Schyffert gick på scenen för att göra upp med 90-talet var det ju inte första låten på Bandwagonesque som dånade ut ur högtalarna. Utan just My Bloody Valentine. Teenage Fanclubs, på gott och ont, diametrala motsats(Obs! Uttryck delvis för att känga Lokko en aning, jag tycker att det låter lite väl skitnödigt och tycker att alla som använder det borde tvångsdeporteras lite till nästa rea på Elgiganten...).
Teenage Fanclub kommer alltid att vara ja, just det! Dom också! Dom var/är bra. Men det trivs de nog ganska bra med, å andra sidan.
Jag gillar Teenage Fanclub, jag gillar verkligen Teenage Fanclub.
Men nu tror jag att jag äntligen har förstått finessen med Star-funktionen i Spotify.
För missförstå mig gärna rätt, ALLT låter ju likadant. Och de gör förhållandevis jämnstarka och hållbara album.
Men om man ska lyssna på hela katalogen så blir allting snarare en gröt (på gitarrer och stämsång) än de jämnstarka hållbara albumen det handlar om. Men eftersom att de på alla sina skivor gör samma sak, och det är så få låtar som sticker ut som dåliga kan (i alla fall jag) behöva hjälp med att komma ihåg vad de där låtarna som stack ut som extraordinära egentligen hette.
Sedan har Lokko en poäng i den här recensionen. Det fanns inte en chans att de någonsin skulle betyda lika mycket för någon som Primal Scream eller My Bloody Valentine.
Och det är väl där någonstans som mitt eventuella problem med det här bandet har sin början. Jag föredrar nog att man ibland kör av vägen helt och hållet, om det medför att man dessförinnan eller därefter förändrar musikhistorien och/eller gör någonting chockerande bra. Detta har Primal Scream varit ett nästan övertydligt exempel på genom åren.
Och när Henrik Schyffert gick på scenen för att göra upp med 90-talet var det ju inte första låten på Bandwagonesque som dånade ut ur högtalarna. Utan just My Bloody Valentine. Teenage Fanclubs, på gott och ont, diametrala motsats(Obs! Uttryck delvis för att känga Lokko en aning, jag tycker att det låter lite väl skitnödigt och tycker att alla som använder det borde tvångsdeporteras lite till nästa rea på Elgiganten...).
Teenage Fanclub kommer alltid att vara ja, just det! Dom också! Dom var/är bra. Men det trivs de nog ganska bra med, å andra sidan.
Kommentarer
Trackback
